Det var glädjecraze på Thorburnsgatan när jag berättade för JOV att Darin ska vara med i Mello nästa år. Vi är så stora fans, vi har köket nedaffischerat med hans vackra feja. Problemet är att vi båda också är smärtsamt medvetna om att grabben helt tappat greppet om vad som är en bra singel (det är antingen bildligt eller bokstavligt talat – greppet kan ha övertagits av bolagsfolk liksom).
Viva la fucking vida alltså, vem ska vi mörda för den idén? Men redan innan han höll på med såna utflykter har han sabbat sina senaste två skitbra album genom att inte bara släppa fel låtar som singlar utan till och med svagaste låtar – helt konsekvent.
Första albumet var sådär. Men Money for Nothing tveklöst bästa låt och helt rätt val. Andra albumet var riktigt bra och samtliga singlar bra val. Så kom Break the News och man ville bara slå sig själv i huvudet varje gång man fick höra tramsiga Perfect spelas på radio istället för Marilyn Manson-lika Insanity, Everything but the girl istället för givna Desire. Jag trodde först det var de tyska fansens fel, men så tittade jag på vad som släppts där och tror du inte på fan att det var just Insanity och Desire. Ingenstans finns dock den äckligt bra balladen Homeless släppt som singel – en låt jag ändå knockades av första gången jag hörde den, något som sällan händer med ballader.
Allra mest provocerande var ändå när senaste albumet Flashback kom ut, och singlarna förvisso är helt ok, men ingen av de extremt bra Justin-flörtarna Strobelight eller titelspåret Flashback fick man höra airplayed. Vad i helvete Darin. Jag har gjort min plikt och spelat Strobelight ute, till och med för popslavarna på Svanen, men jag vill ha bred cred för min älsklingshunk.
Det kan alltså gå hur som helst i Mello för honom. De första beskrivningarna om låten är dock rätt lovande, en midtempo nästan-ballad är sånt han gör rätt bra så länge de har just en touch av nyss nämnda Flashback. LillJustin-Darin, den Darin vi vill ha!
– – –
(Helgfestbloggandet är förresten outsourcat till Klickenbloggen.)