Nog för att jag gått i clinch med Ekis Ekman förr, både på bloggz och i frukostsamtal, men den senaste texten för DN är synnerligen wack. Nå, nu har ju Niklas Hellgren redan gått igenom det där på ett grundligt vis, och mycket bra förstås, komplett med ifrågasatt teorianvändning. Men som tur är lämnas ändå lite plats för mig att inflika det jag främst störde mig på.
För på ett sätt håller jag ju med Eken, det är ju inte helt obekant vad jag anser om underdogism och denna ständiga positionering som att man är tystad. Inte heller är det, får jag anta, helt obekant att jag nog använder mig av det själv i viss mån. Det är nämligen jävligt lätt hänt, både för att det fungerar och för att det faktiskt på allvar lätt känns på det sättet. Där fanns alltså inte det jag upprördes över, däremot hur hon pekar ut det som trend eller gör det till något som används av vissa utpekade tidskrifter.
Sedan kommer, angående dessa utpekade, lite mer specifik kritik som jag också till viss del håller med om vad gäller media i allmänhet mer än dessa två. Hon skriver: Sex utgör det perfekta verktyget. Inget ämne återkommer så ofta i tidskrifter som Arena och Bang som sex; trots detta sägs det aldrig något om det; hur vi har det, hur vi känner. Sex som det förekommer där har inte ett dugg med sex att göra. Det representerar ett tacksamt och tänjbart sätt att utvidga positionen som marginaliserad. Det är väldigt sant att sex diskuteras på ett sånt sätt men är det utpekade tidsskrifters, eller annan grupps, verk eller fel? Hell no. Vi är dessutom en hel del som jobbar på det där med hur sex kan omtalas och omskrivas. Men inte där min ilska vilar heller.
Nä, det som utgör denna absoluta och karga wackness i hennes svada är förstås avfärdandet av att debattera en debatt. Jag blir så oerhört paff av att läsa en text av någon med feministisk syn på saker där saker som diskurs och vad som får uttalas bara kastas åt sidan och kallas oviktigt. Helt paff.
Det första som slår mig är att en majoritet av numren har själva debatten som tema. Det handlar inte om religion, utan om ”religionsdebatten”, det handlar inte om slöjan, utan om ”slöjdebatten”, det handlar inte om kvinnorna eller ens om feministdebatten utan om ”vart feministdebatten tog vägen.” Nummer 1/09 ägnas åt att 22 feminister får svara på frågan ”Varför är det så tyst?”.
Att Sveriges ledande forum för samhällsdebatt står och ropar: ”Var är debatten?” är ju något oerhört underligt; ett tecken i tiden som måste undersökas närmare.
Arena för således en metadebatt som handlar om debatten – men tror sig samtidigt vara utanför den.
Klart som fan de inte tror sig stå utanför den! Men vilken funktion fyller det att hela tiden påpeka att man är deltagare? Kan inte det räknas som oerhört simpelt grundantagande som vem som helst kan göra?
Positionering är inte ointressant. Eken igen: I Arena rör man sig i en abstrakt värld full av minerade positioner, där den som inte är väl bevandrad alltid riskerar att gå på en mina. Ja precis, och just därför ska vi tala om positionerna. Den abstrakta världen är inte overklighet, minorna har samma sprängkraft som allt fysiskt, och bara för att varje debattör intar en position genom detta, hög eller låg, gör det inte värdet av att analysera övriga fältets positioneringar mindre. Det är dessutom bland de värsta av myter att det skulle vara något diskvalificerande i att tala om en klass man inte tillhör. Rent farligt. Klassförakt neråt är som bekant ett rött skynke för mig. Men glöm aldrig klassföraktet uppåt som helt tär ner och gröper ur de faktiska poänger som kan komma ur exakt hur arroganta analyser du vill (vilket de oftast inte är). Så jag skriver i ännu ett inlägg: Fuk dat.
Pingback: Utanförskap – vägen till talarstolen « Ozymandias Suspensoar