Vägval

Det kanske egentligen är en bra grej om du läser det här först, som Isobel* skrev i Expressen häromdagen. Ganska bra sak att ha som extra stöd det, även om nedanstående inträffade först.

– – –

När jag gick i högstadiet och vi på samhällslektionerna skulle börja prata om rättsväsendet var min lärare noga med att påpeka att man i Sverige egentligen inte talar om straff officiellt, utan om påföljd. Som en markering att det inte rör sig om ett straff i t.ex. betydelsen hämnd. Ja, eller så minns jag bara detta extra tydligt, till skillnad från besöket på en äkta rättegång vilket förpassades till dimmigare trakter av minnet ganska snabbt. Synen som består är i alla fall att det är väldigt olika saker att kräva ordentliga straff som känns och att arbeta för en förändring av samhället och förebygga brott.

Det här är väldigt lätt att glömma bort. Återigen högstadiet och mina klasskamrater som vissa gormade rätt ordentligt om dödsstraff, genom exempel som amen om nån galning dödade din familj skulle inte du vilja… Och redan då i min annars rätt svartvita teenhjärna kunde jag invända att det kanske inte är min sak att döma då, om jag är så jävla uppskruvad att jag vill se blodet flyta. Idag kanske lite vidare bemärkelse: Vad är det egentligen vi vill ha? En minskad brottslighet eller rejäla straff åt de som inte kan hålla tillbaka sin psykobrottsnerv och frid i sinnet på hämndlystna anhöriga – eller i verkligheten: pöbeln?

Jag har ingen som helst respekt för straffivrande. Jag förstår reaktionen och tankesättet bakom, men det är också därför jag inte har respekt. Det är ju nämligen populism 101 – en dark side of Occam’s razor som blandar ihop en reptilhjärnereaktion med simplaste beräkningar i absoluta tal. En brottsling död/i fängelse = mindre brottslighet. Jag får samma reptilhjärnereaktion, du slår mig och jag vill slå tillbaka. Det är kanske naturligt. Men om man tänker efter en stund så vet man snabbt bättre, vilket många tyvärr inte gör. Därför är det också lätt hänt att man gör sig ovän med många när väldigt känsliga fall diskuteras offentligt. Framför allt vad gäller sexuella övergrepp och trafficking. Det är såklart svårt att inte invända.

Så jag såg ett kort inlägg på Sedir.se häromdagen. Endast bestående av ett upprört utrop, kopplat till en länk som ledde till denna artikel, angående det koppleridömda paret. Kontentan i inlägget var förstås att straffet inte var högt nog.

Gott så. Jag har inga egentliga problem med att man upprörs i fall som detta på ett så allmänt sätt, eftersom paret endast dömdes för koppleri och inte den även i mina ögon rätt uppenbara människohandeln, våldtäkterna och varför inte slänga in lite frihetsberövande. Dessutom, vid närmare efterforskning just nu, var det ett lite underligt lågt antal år i fängelse med tanke på att de dömts för grovt koppleri, som ger 2-8 år, och ”vanligt” koppleri ger upp till 4 år. Jag kan inte praxis, men det är klart att det verkar lågt för beteckningen grovt.

Men oavsett om jag har problem eller inte med att man reagerar såhär, är det jävligt irriterande att ett litet försök till nyans bemöts som följer:

Ja vad säger man. Nej, jag ska inte kommentera detta mer i din blogg – klart jag respekterar det, du slipper till och med pingback! – men det var det barnsligaste jag läst på länge. Vi kan säga såhär: Jag förstår att det inte helt framgick att jag också tyckte det verkade vara trafficking, bara inte med som åtalspunkt. Jag hade heller inte stenkoll på högt eller lågt i kopplerimål, men jag tror ändå praxis är lägre. Jag var heller inte, som sagt, så besvärad av Sedirs faktiska inlägg. Men slut på Bitch-Gustav, det här är inte en text om att nån blir töntigt arg på mig i en blogg. Det handlar om något skrämmande på allvar.

Alla som helst försök till saklig diskussion slås ner och man är plötsligt pro våldtäkt och människohandel. Jag vill påtala att det är idiotiskt att vilja hänga domstolen när det faktiskt är dennas uppgift att döma efter den lag man åtalat enligt, och inte slänga in bonuspunkter med extra år hur som helst. Jag är då likgiltig. Ordet rättssäkerhet, undrar jag då om pöbeln hört talas om. Det kan ju vara bra att veta, innan någon pöbelreagerar på det också, att ordet inte behöver innebära att släppa alla fria som inte tas på bar gärning. I det här fallet tycker jag vi kan nöja oss med att inte bli dömd godtyckligt, att få veta vilka brott man står till svars för och vad dessa har för potentiella påföljder.

Men ännu viktigare är förstås att alltid vara misstänksam mot formuleringar som ”ruttna i helvetet i all evighet”, ”förtjänar all smärta i världen”, sånt som kanske är skönt att få skrika av sig – men som måste få plockas ner på jorden när vi talar riktigt allvar. Det är möjligt att mena hur något så abstrakt som att ruttna i helvetet inte behöver tas bokstavligt, men det är också intressant på det sättet att själva påföljderna, som de är i verkligheten, också är rätt abstrakta för alla som inte genomlevt dem. Har du suttit i fängelse någon gång? Kan du avgöra skillnaden på 2,5 år och, säg maxantalet för koppleri, 8 år? Jag kan absolut inte göra det. Kan du avgöra skillnaden i dessa människors beteende efteråt? Slutar de röva människor efter 8 år, men inte efter 2,5? Har vi uppnått något?

Det är inte fråga om diplomati. Det är inte ens fråga om att göra en gradskillnad och det är absolut inte fråga om att försvara eller bagatellisera oacceptabla handlingar. Men det är alltid fråga om att avgöra huruvida man är mest intresserad av att straffa eller att uppnå något på allvar. Tänk på att även en man dömd för våldtäkt kan sitta och aggressivt uttrycka hur våldtäktsmän är de lägsta varelserna som förtjänar allt tänkbart lidande. Ja, precis, det kommer mer om det där med våldtäkt.

– – –

* Nån gång ska jag skriva om det där med att referera med ett förnamn. Hur min egen praxis ser ut och så. För generellt kunde man kanske börja smäda mig för att göra en Mona resp. Reinfeldt, med förnamn lagom förminskande på kvinnor och efternamn på män. Så är förstås inte fallet. Eller?