Frida tackade nej till att träffa en kurator på sjukhuset. Hennes pojkvän hade nog behövt det mer, tror hon, men han fick inte frågan.
DN väger upp lite av helgens vidrighet på ledarsidan med artikelserien om abort, och om att det kanske inte måste vara ett trauma varje gång någon gör abort (här och här). Att den vanligaste känslan beskrivs som: Lättnad.
Eller, som jag fokuserar på här ovan, det lätt omvända att det kan vara jobbigt för en man. Tänk om mansförtrycksivrarna kunde ge sig på sånt här istället. Ja just ja, vänta nu här, de kommer förstås säga att abortläkarna/resten av sjukhuset är feminister och därför skiter i män.
Nej, det är förstås manlig feminism 101 detta att faktiskt påpeka det sexistiska i situationen. Ain’t no jävla mystisk kvinnogemenskap detta, jag skulle också kunna sakna ett kanskebarn. (Därmed inte sagt att jag borde ha samma beslutsrätt som kvinnan i ett sådant läge, som Frida påpekar i artikeln är ”jobbet” rätt tungt fördelat på henne.)