Rockmytens förhållande till offerrollen

Ska jag säga dig nånting riktigt om offerskapet? Det tilldelade, det som våldsutsatta kvinnor får dras med, alienerade invandrare, alla situationer där någon utomstående kan få säga med sympati det är inte så lätt det där. Ja, det ska jag säga något riktigt om.

Föga förvånande är den av klyschor rykande texten i dagens GP om Olle Ljungström författad av Johan Lindqvist. Oöverträffad i den moderna musikjournalistiska paradoxen att vara medveten om rockmyten samtidigt som man vräker på av den nåt så in i helvete utan att märka det. Han talar om Ljungström som uppvisandes sina sorger och misslyckandes, men som ändå på nåt sätt behåller värdigheten. På nåt sätt!? Som om misslyckanden och framför allt sorg skulle vara något som står i motsättning till värdighet. Det är så jävla dumt, och fan också farligt.

Där har vi skamkänslan efter en våldtäkt, och varför den inte är nödvändig. Värdighet kan man inte ha som sörjande, som sårad, som illa behandlad. Så är tanken, och den är fucked. Och tillbaka till rockmyten, och den sortens värdighet, äkthet. Tror du det är en slump att Olle Ljungström kan beskrivas såhär, medan en Britney som rakar av allt hår är desperado som helt tappat all sans och är det inte så att vi tycker synd om den stackarn som bara varit en produkt och inte stor på riktigt, för egen maskin? Fuck that!

Det handlar inte främst om kön, utan om äkta skapande vs. fulkultur, men gissa vilka kön som brukar representera i störst antal på varje sida där.

This entry was posted in seriöst and tagged , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Rockmytens förhållande till offerrollen

  1. sanna says:

    förövrigt är det ett jävla mysterium att johan lindqvist får så mycket utrymme i gp. jag skulle kunna skriva en krönika om kapsyler varje vecka och vara mer intressant. Kapsyler är vårt liv!

  2. ja fast nu har ju hans helgspecialsida blivit delad med två andra vissa veckor. det är bra.

  3. Ivar says:

    Det är verkligen hemskt när värdighet ställs i motsättning til lidande och sorg. Jag tror dock inte det främst har att göra med klass utan med att lida för något som anses legitimt. Till exempel har väl aldrig änkor eller änkemän som lider offentligt ansetts särskilt ovärdiga. Men att lida för att man inte kommit över att ha blivit dumpad är rätt patetiskt tycker många, ovärdigt, eftersom idealet är att man ska vara självförsörjande på bekräftelse idag. Därav alla ”du duger som du är”-böcker.

    Samtidigt tycker jag abbsolut at Britney Spears i all sin fulhet har förlorat sin värdighet. Jag menar, om jag springer in i min grannes lägenhet, brottar ner honom och våldsgråter i hans ansikte att ”hon har lämnat mig”. Sen slåss med polisen när de kommer och hämtar mig och bajsar på mig i trappen till polishuset. Spelar min klass eller mitt kön någon roll då?

  4. du sätter likhetstecken mellan spelet fin- mot fulkultur och klass nu, det var inte det jag menade, klass nämnde jag inte ens som ord. fulkulturen är väl på ett sätt ännu starkare hos överklassen för övrigt. da buzz, säger jag bara.

    den specifika åsikten om britney är inte så noga eftersom det bara var ett exempel och kunde lika gärna vara för nåt annat hon gjort tidigare/senare, eller någon helt annan. egentligen behövs ju inte heller något jämförande exempel eftersom antydan ändå i förstaexemplet är att det skulle finnas ett ovärdigt lidande.

  5. Ivar says:

    Men det specifika exemplet illustrerar en generell sanning eller hur?

    Jag tror det du skriver handlar om våra ideal om attt vara starka och autonoma. När någon kränker vår integritet, våra gränser, t.ex. vid en våldtäkt, blir vår svaghet uppenbar för alla att se. Men den har egentligen funnits där hela tiden. Tyvärr bidrar feminismenn storligen till den här ideologin, därför är också styrka (fysisk och mentall) så centralt för dem.

    Väldigt intressant inlägg för övrigt. Tycker det är hemskt att lidande, sörjande och kränkthet ska få människor att bli ovärdiga. På nåt sätt är den kristna insikten om att alla människor är svaga i grunden rätt bra. Även om jag som sekulariserad svennebanan troligen glömt vilka patologier som uppstår ur den synen..

  6. jag håller med om att feminismen till viss del byggt upp ett styrkeideal, men främst har detta choppats och skrewats av alla de som exempelvis plötsligt kallade sig feminister 97 eller när det nu var, och egentligen inte tänkt så mycket längre än att kvinnor måste bli starka medan män glöms bort tillsammans med alla former av komplexitet.

    är ju lite därför jag är så oerhört noga med att hata bimbohat/förakt (inkluderat i britneyreferens ovan) eller grova förenklingar som att man plötsligt ska förbjuda sin dotter allt ”tjejigt” och därigenom bara bekräfta dess varande för tjejer…

  7. Ivar says:

    Hear hear! Håller helt med om det!

Comments are closed.