Jag var helt övertygad om att jag varenda år skrivit typ samma text om alla irritationer kring Internationella Kvinnodagen, men tydligen måste jag istället ha tänkt på just det viset varje år och därför inte sagt flaska. Så det gör vi idag.
De totala tvärkasten mellan att förbannas över generella hatare som bjäbbar om att inte män har någon dag eller min egen lilla tvekan inför alla former av politiserade helgdagar och dylikt (där väl 1 maj känns ännu mer tveksam och irriterande firad) och den långt mer upprörande opportunismen/missuppfattningen att det ska vara nån jävla dag för äkta män att köpa sin fru en blomma och säga grattis för att du är kvinna som en annan jävla mors dag. Och framför allt de som borde veta bättre men likförbannat firar på just detta sätt. Ain’t no jävla stolthet i ett kön man inte väljer vafan! Det gäller lika mycket chicks som männen Pär Ström vill ska återta sin ”förlorade stolthet”.
Internationella Kvinnodagen. Tänk på det. Det här är helt immunt mot argument om statsfeminism och det är snarare så att i sig saknar dagen en feministisk analys, på ont, men mest gott. Ett accepterande globalt, förhoppningsvis, av det som fan är ett faktum – kvinnan är underordnad mannen på så många sätt, så många platser. Vi ska prata om varför, men det behövs inte någon förklaring för att konstatera att fallet är på det sättet. Och oavsett jämställdhetsgrad i Sverige så måste en blick mot hela världen leda till förståelsen att det inte kan vara en slump. Det är inte att prata om hur mycket värre det är någon annanstans, eller att hala fram islamofobi à la Inte utan min dotter (eller svenska motsvarigheten av gissa vem med efternamn feat. ett Z). Det är att lägga grund för en koppling som lika gärna gäller oss. Svenska talibaner, javisst är det mest en catch phrase, men poängen ligger kvar.
Glöm inte.
– – –
Och glöm inte heller att imorgon, dagen efter, aftermath inleds med männens tur. Jag öppnar med släppet av Mansförtryck och Kvinnovälde – Grovt Initiativ RMX som gör anspråket att ta antifeminismen på allvar och vända de flesta argument till en feministisk slutsats. Att göra förändring på allvar är att låta män se sin egen situation som ett utslag av samma sexism de är så rädda för att upptäcka. Som vi är rädda för.