Kannibalicious

Att Johanna Nord började samla på reseskildringar om kannibaler var lite slumpartat. En naturdokumentär på TV berättade om lövsalsfågeln, en märklig fågelart vars hanar bygger en liten inramad scen av kvistar och småkrafs för att uppföra spel för honorna, och Johanna hörde nämnas en bok vid namn Min far är kannibal som skulle innehålla mer information om fågeln. Hon antecknade titeln och författaren Sten Bergman.

Ett par år senare hittade hon boken. Någon information om lövsalsfågeln hittade hon inte, men Sten Bergmans reseskildring från 50-talets Holländska Nya Guinea och hans förhållningssätt till djur och människor fascinerade henne. Han skrev underhållande, men samtidigt var hans forskningsmetoder främmande för en modern människa som helst inte kallar människor för vildar i flock eller sågar ned träd med utrotningshotade fågelarter i.

– Sten Bergman var ju jättekänd. Han gjorde radioprogram också. Egentligen var han zoolog men gjorde många upptäcksresor där människor är med. Den här kannibalmyten var en stor grej på 50-talet, så de flesta böcker jag har är från den tiden. Reseskildringar från 50-talet är ju det som jag mest av allt samlar på. Och så allt av Sten Bergman.

Bergman är en bra start om man vill hitta något själv?

– Ja, han är ju kungen. Men inget i min samling går att köpa nytt, man måste leta på antikvariat.

Men du har inte börjat kolla på kannibalfilm?

-Vad är det?

Alltså skräckfilmer om kannibaler.

– Jaha. Nej, jag är totalt ointresserad av fiktion.

Själva ätandet av människor är inte i fokus för Johannas samlande. Alive-situationer eller tyska peniskannibaler går bort, det intressanta är de självutnämnt civiliserade som dömde ut andra människor som vildar och reste runt i jakt på suspekta folkslag. Redan innan lövsalsfågeln ledde henne till just kannibalerna fanns också ett intresse för kolonialism och gamla rasbiologiska föreställningar. Kannibalen var lite som den ultimata vilden för pseudovetenskapens skvallerpress.

– Ja, det är ju sensationslystet. Jag letar väl efter någon slags tidsanda, en kolonialistisk syn på världen.

Trots vittesmål från böckerna i Johannas samling, om uppätanden av fiender och människoskallar som huvudkudde, menar alla moderna forskare att kannibaler på det sättet som khakiklädda upptäcksresanden skildrat dem aldrig belagts med mer än hörsägen. Det akut oergonomiska i att sova på ett gammalt kranium övertygar en lätt om att Bergman och andra kryddade berättelserna en del.

Johanna samlar inte så inbitet att hon vill kalla sig nörd men hon har börjat inse att hon fått riktiga samlartendenser och faktiskt tycker det är lika viktigt att äga böckerna som att få läsa dem. Trots att hon hade två senare exemplar var hon tvungen att lägga en ordentlig slant på en förstautgåva.

– Det var lite överraskande att jag brydde mig om förstautgåvor. Jag köper förstås exemplar hur trasiga de än är, så skicket är inte viktigt. Men jag förstår ju samlare nu.

För du lista på titlar du är ute efter då?

– Nej inga speciella, men jag letar ju på antikvariat och loppisar.

Du går in och frågar ”var har ni reseskildringarna från femtiotalet som dömer folk?”

– Nej, hittar jag något så köper jag det. Är de välsorterade går jag till geografiavdelningen och kollar vad de har. Jag har ju ganska bra öga för Sten Bergman-böcker.

– – –

Att Johanna och jag är kompisar är förstås helt irrelevant för texten, lol.

Om analog dominans

[Ur Läsbloggen]

Sedan det rapporterats att Pocketgrossisten ska ta över Åhléns bokförsäljning har många bekymrats över den utökade makten för Bonniers (som äger Pocketgrossisten). En artikel i DN idag går igenom det hela rätt bra, men har inte hittat på nätet än tyvärr. Undertecknads läshuvud delar förstås de djupa pannvecken inför tanken på en koncern som dominerar alla led i bokbranschen och att Åhléns knappast stått för indiefanan tidigare är en klen tröst. Oavsett hur det sett ut innan är nås en ny nivå av svårighet att förändra i och med detta.

Även om läsvärt [delen i magasinet jag för vilken jag var redaktör, red anm.] såväl som jag personligen knappast glömmer bort mindre förlag, snarare dammsuger dessa, och den smala fåran alltid fått verka lite i skymundan oavsett antalet större aktörer, så är ytterligare problem att nå ut till fler med sina upplagor något som kan leda till att det inte blir så jävla mycket utgivning kvar för mig eller andra att snoka upp till slut. Tryck och jobb som kostar + mindre marknad = hejdå.

Men denna digitala tidning [dvs Popmani] då? Ja, vi spar in på att slippa tryckkostnader och har därför lättare att göra något eget, om än promotion fortfarande är en knepig affär. Men framtiden här? Kanske. Jag skulle gärna vilja vara lite ”fuck you analog niggaz we be digital” och hylla internet, läsplatta och tryckfri press, men vi har långt kvar till en sådan läsnings övertag (om det alls sker) [skoja inte, reds absolut ej bittra anm.]. Vilka läser på det sättet just nu – förmodligen de som redan engageras nog att hitta den smala utgivningen även i tryck. Och ja, även denna kille är konservativ nog att inte riktigt palla digitalläsning annat än för just bloggar, tidskrifter eller möjligen som kompaktlösning på semester om jag väl orkar skaffa platta.

Ur ett läsarperspektiv behöver man kanske inte gå loss med depression, bra böcker finns alltid. Men det ingår liksom i problembilden att läsaren kan hållas oengagerad. Och det är ju lite trist att en long tail-utveckling så ofta sammanfaller med mono/oligopol i stort.

Här sitter jag och läser

[Ur Läsbloggen]

Jag har precis läst ut Jenny Jägerfelds andra roman Här ligger jag och blöder. Så jävla bra var den. Precis den typ av bok som jag älskar som handlar om ungdomar/ungdom men knappast är en ”ungdomsbok” på det sätt som man är van vid, skriven med enkelt men ändå jävligt smart och innehållsrikt språk. Väl värd Augustpriset (och den var även nominerad till Slangbellan, men det priset knep Inti Chavez Perez som första fackboksförfattare att få det).

Jag gillade förstås hennes debut Hål i huvudet också, av ungefär samma skäl – men den var jag direkt irriterad över att den hamnat i ungdomsfacket, då protagonisten faktiskt är 23 år. Men det är klart att man kan vända på resonemanget nyss och rikta en bok till unga som ändå inte porträtterar unga. Heder i alla fall till Gilla förlag som sett till att den finns att få tag på igen efter slutförsäljningen.

Radio editz

[Ur Läsbloggen]

På mitt dagjobb som bibliotekarie får jag köpa in en massa random bookz jag inte läst men hört ska vara populära. Ungefär så fungerar det när man handlar till ospecifik krets. Jag är alltså en del av TV4-samhället på så vis. Men utöver detta har jag också den specifika uppgiften att bossa över specialformaten för funktionsnedsättningar. Idag slog jag ett slag för doldisgenren ”lättläst”, omarbetningar av romaner och annat så att de går att förstå även om man är ovan läsare eller tokdyslektiker eller jobbar sig tillbaka från stroke.

Det är lite som litteraturens radio edits. En text-remix. Man klipper bort allt fluff och trycker ned en berättelse på en 7″-singel. I princip är bara grundhandlingen kvar i återberättad form. Inga tjocka stycken, krångliga ord eller svåra perspektiv.

För en litteraturintresserad kan det förstås låta underligt, att förstöra en författares språk eller att bara förflytta fokus från berättande till ”spännande handling”, vilket ju faktiskt också rätt mycket brukar känneteckna TV4-samhället. Men som målgruppsspecifik läsning och första läsningserfarenhet för den som har svårt med språk av olika skäl är det svårt att fronta på det. Så finns det förstås demokratiska värden i att ha facklitteratur och samhällsinformation på lättläst språk, något som Centrum för lättläst är jävligt bra på. Och tro mig när jag säger att det är en svår jävla konst att skriva lättläst. mvh/krångelskrivaren.