Hemska barnet
Svara
Författararkiv: Gustav Almestad
Tillståndet Palestina
Ingen är förvånad av att döden hamnar i fokus när ett folkmord pågår. Det sker i nyhetsrapportering om de enorma dödstalen i Gaza, och vid såväl protesterna som i retoriken som förnekar eller försvarar genom att spela ned antalet eller vilka som dör. Döden står också på scen när enskilda individer som Hind Rajab dödas och lyfts till symboler, eller vid bombningar av sjukhus. Återigen med ifrågasättanden som fokuserar på döden. Hur många döda? Vilka är döda? Vad det avsiktligt? Men nu har uppmärksamheten börjat falna i takt med dödstalen – trots att dödandet ändå fortsätter i mindre skala. När jag läser Marte Heian-Engdals bok Et Gaza-liv – Familien, flukten og det tapte landet (2024), är det dock livet jag till slut får syn på. Det menar jag tyvärr inte som en ljus motsats till döden, utan som nyckel till att att se folkmordet i sin helhet.
Heian-Engdals bok kombinerar historisk redogörelse med att följa en palestinsk familj under fyra generationer. En väl avvägd översikt, från tiden för det brittiska mandet och framåt, för den som inte är bekant med historien, men som också synliggör den bortom makronivån, ner till konsekvenserna för faktiska människor. Första generationen är Abdul-Malik och Fatima Al-Rantisi som fördrivs 1948 från sitt hem i Yibna, till södra Gaza. Sonen Saleh växer upp som flykting medan tältläger omvandlas till enkla hus, och är vuxen när egyptisk kontroll av området övergår i israelisk ockupation 1967. Familjen har nu flyttat till norra Gaza, där Saleh arbetar för UNRWA*.
Salehs son Mohammad föds samtidigt som repressionen mot gazaborna ökar under ockupationen. Dygnslånga utegångsförbud, israeliska bosättare som tar över delar av området samtidigt som Palestinska bostäder rivs och ett taggtrådsstängsel reses runt hela Gaza. Gränspassager är nu omöjliga utan specialtillstånd. Mohammads uppväxtfond blir motståndet under den första intifadan. Som sextonåring utsätts han för en utpressningsliknande rättegång med hot om tio års fängelse om han inte erkänner en stenkastning han inte begått, och får nio månader i militärfängelse. Senare får han ändå en stabil tillvaro med internationella kontakter och ett arbete för en brittisk organisation, och gifter sig med Khitam. Detta samtidigt som Osloprocessen pågår, i största hemlighet och över folkets huvuden. Heian-Engdal tvekar inte att visa baksidorna av den i nordisk minnesbild ofattbart glorifierade processen*.
En halvmonterad palestinsk myndighet gör inte rörelsefriheten större för Mohammed och Khitam när de behöver ta dottern Asma till Jerusalem för en höftoperation. Att få tillstånd för resan mellan olika palestinska områden är bara början, det går aldrig att vara säker på att man faktiskt kommer nå målet förbi alla checkpoints. Mohammad kan inte resa alls, på grund av fängelsedomen som sextonåring, och Khitam får åka själv med dottern. När ockupationen upphör och i stället övergår i tjugo års blockad, och stora slitningar mellan Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken, blir det inte lättare. Vid bokens nutid har Mohammads och Khitams äldste son Osama som fjärde generation vuxit upp i det som kallats ”världens största utomhusfängelse”. I detta fängelse är även havet en mur, då alla palestinska båtar som åker för långt ut beskjuts av Israel.
Den som har kontakter och stora mängder tur kan fortfarande ta sig någon annanstans via Egypten, de få dagar om året gränsen kan passeras. Osama får med mycket möda ett pass och ett svenskt visum smugglat från Jerusalem, för att resa till Uppsala och studera. Där träffar han Waed från Jordanien som han blir kär i, och de planerar gifta sig. Jordanien tillåter dock inte att barn får kvinnans medborgarskap, och i Gaza skulle Waed inte få uppehållstillstånd. De håller ändå fast vid att studera färdigt på var sitt håll, för att återförenas efter examen, men Osama kan inte ta sig hem. Egyptens hårda regler för gränspassager gör resan omöjlig och han blir kvar i Sverige flera år, utan visum, och hankar sig fram på deltidsarbeten. Framtidsplanen tuggar på utan honom. När han till slut via nya byråkratiska turer kan flytta till ett jobb i Tyskland, och faktiskt verkar få gifta sig med Waed, så pågår pandemin. Det sorgligaste bröllop jag hört talas om i mitt liv sker via datorskärm med brudparet i olika delar av världen. Men Waed får ändå sitt visum genom samma pandemis undantagsregler, då de annars som gifta behövt söka från samma ort. Även lillebror Lulu har under samma period på tredje försöket tagit sig via Egyptiska gränspassagen till Sydkorea för studier. Resten av familjen kommer dock i oktober 2023 att behöva fly en gång till. Här måste Heian-Engdals redogörelse stanna mitt i ett skeende, men förstörelsen är redan enorm och hoppet långt borta då boken avslutas.
Jag sa att vi måste tala om livet. Döden i Gaza ska inte förringas, men det som skett palestinierna är inte bara att så många dödats eller fördrivits från sina hem, att egendom förlorats eller förstörts, utan skapelsen av detta limbo, själva tillståndet Palestina. Generation efter generation som fortsätter livet på nåder från makten som fördrivit en, utan möjlighet att självständigt styra sitt land men inte heller kunna lämna det. Ingen utveckling tillåts, ingen autonom infrastruktur, ekonomin och energitillgången bakbunden. Militärlagar, övergrepp och förnedring, långsam fortsatt fördrivning. Problemet med den retoriska figuren ”världens största utomhusfängelse” ovan, hur effektiv den än må vara, är att det bara är en gradskillnad i det limbo som alla palestinier levt i sedan snart 80 år. På samma sätt är ”apartheid” en term som inte nog förklarar att palestinier även inför resten av världen befinner sig i limbo. Fängelset följer Osama till Sverige. Waeds hemland förlänger Israels aparheid in över sina egna gränser. Världen kan tänka sig att skicka katastrofhjälp, att fördöma bombningar och spektakulära rättsövergrepp, ”införa sanktioner mot extremistiska bosättare”, men samtidigt fortsätta upprätthålla systemet. Tillståndet Palestina.
– – –
* …som på denna tid ses som kontroversiell för att vara en förment kraft att permanenta flyktingarnas liv på platsen och på så vis hota rätten till återvändande – att jämföra med dagens bisarra konspirationsteorier om terrorinfiltration och Hamaskontroll.
** Heian-Engdal är historiker och inte en agitator, så det är viktigare än vanligt att komma ihåg att det här är min läsning, vad jag tar med mig, inte nödvändigtvis författarens intentioner.
Everybody’s got to have
István är femton år gammal när Kött av David Szalay inleds. Han har nyss bytt skola, han har inga vänner, och lever med sin mor* i ett hyreshus någonstans i Ungern på 90-talet. Efter en kortlivad samvaro med en annan kille, som mest kretsat kring att pojkprata om sex, ombeds István en dag av sin mor att hjälpa grannfrun att bära hem tunga matkassar. Han har ingen större lust, men gör det ändå och det leder efter flera tillfällen av gradvisa närmanden till att den nästan trettio år äldre kvinnan får honom att inleda en sexuell relation med henne. Han säger snart att han älskar henne, hon säger att han inte vet vad det betyder och avslutar nervöst hela affären, vilket femtonåringen förstås hanterar mycket dåligt. Desperat försöker han få henne att ändra sig med meddelanden och påhälsningar. Hennes man ramlar till slut i ett bråk utanför dörren ned för trapporna och dör. Redogörelsen ur Istváns perspektiv saknar tydligt händelseförlopp eller svar på frågan huruvida det skett med mening.
Berättandet är genomgående opålitligt, och avgörande händelser hoppas över helt eller komprimeras till en luddigt sammanfattande mening. Väldigt hög andel dialog och Istváns svar är oftast ”(Det är) okej”. Efter en tid på anstalt som vi inte ser något av, är han tillbaka och livnär sig på småkriminalitet. Blir förälskad i morbroderns styvdotter, vilket är delvis besvarat men hopplöst ändå. Han går in i armén, skeppas på insats till Irak, som vi inte heller ser något av. Att det inte varit särskilt angenämt kan vi nog redan veta trots att språket är fortsatt sparsmakat. Hemma i Ungern slår han sönder sin hand i en dörr och går till psykolog. Får antidepressiva. Flyttar sedan till London och arbetar med sin militärdrillade kropp på strippklubb som dörrvakt, råkar snart rädda en äldre man från överfall på gatan bara genom att visa sig i sagda kropp. Mannen visar sig vara både rik och ha kontakter i säkerhetsbranschen – den riktiga, som inte förmedlar till strippklubbar – vilket ger István en bättre karriär hos den svenske elektronikföretagaren Karl Nyman, och inte minst hans fru Helen.
Särskilt lång tid går det inte förrän Helen förklarar att han gör henne kåt och en affär inleds igen. Den här gången är det inte ett hinder att känslor utvecklas, och snart drabbas också Karl Nyman av en gammal cancers revansch. Synd bara att de blir påkomna av svägerskan strax innan Karl dör, och möjligen har även sonen Thomas sett något. István har inte yttrat en tanke på att vara ute efter pengar, men han och Helen gifter sig förstås och den stora rikedomen som var så nära blir nu starkt villkorad då Thomas ska få allt på sin 25-årsdag. István börjar få igång en tillvaro som byggherre och plöjer böcker med entreprenörsgoja, får en son med Helen, men strulige Thomas får reda på hur stora belopp av hans framtida förmögenhet som lånats ut till byggprojektet som bara måste gå i lås. Det rasar förstås. Ytterligare förnedring och nederlag tillkommer då det sargade förhållandet upphör på värsta tänkbara sätt, och rikemansslyngeln Thomas med nöd och näppe undgår en gudomlig rättvisa bara för att István ska visa vad en del läsare kunde kallat ”agens”. Han återvänder till ungersk småstad utan rikedomar.
Förvisso kan man hävda att handlingen i stora delar är en kliché. Ung migrant hamnar av slump inför rikemäns nåd och gifter upp sig genom en affär, med eller utan småsint styvbarn som krossar drömmen. Det är bara det att trots alla tydliga inslag av maskulinitetssignaler i både berättandestil och Istváns uppenbara emotionella ointelligens, kunde detta lika gärna varit en variant på kvinnlig askungesaga. Det som inte en käft verkar ha nämnt i den ändå omfattande Kött-debatten är att István är sagolikt vacker. Nej, det skrivs ingenstans. Men så är det, för det är den enda förklaringen till hans framgångar. Han är socialt efterbliven men kvinnorna kastar sig på honom. Varför? För att han har militära muskler och är exotiskt ungersk? Snälla rara, han är rentav rasifierad i London, och hvad med musklerna på István femton år? Snarare motsatsen: lätt byte. Grannfrun ser det definitivt, och innan dess en helt okänd tjej, som till korttidskompisen säger att hon vill ha honom (men bangar när hon fattar att han inte kan ett skit). Morbroderns styvdotter som har kille men nästan låter sig frestas hela vägen. Thomas nanny. Fru Nyman, såklart, hon älskar honom säkert men det hade hon inte gjort om den egna positionen var prekär, ja det är en roman om klass också. Han har knappt rört en kvinna som inte redan är upptagen! Följer sedan Nymans (gifta) polska hemhjälp som gått från jämlike till att bli Istváns egen hemhjälp. En (gift) landsortsbartender, ja en sista affär, trots att István redan är på dekis. Fatta vad killen åldrats väl.
Det här är verkligen inte en roman om män eller manlighet, knappt ens om en sorts män eller manlighet. Däremot om någon som också vill bli älskad, men i andras ögon bara är kött.
—
* (Fadern nämns aldrig, kanske bor han kvar onämnd, men jag läser det som att han lämnat dem. Kanske rentav som motiv för flytt och skolbyte.)
Sista dagars oheliga
Fabrikör Renners öde kan inte vara huvudsakligt ärende i Gábor Zoltáns otroligt våldsamma roman Orgie, även om han är en tacksam figur att kroka tag i läsaren med under skildringen av pilkorsarnas utrensningar i Budapest några månader 1944-45. En ungersk lill-Schindler och casanovakapitalist, tills nyss ägare av en fabrik som varit fristad för anställda judar, men sedan Szálasi fått makten har det ungerska undantaget upphört, landsbygdens judar massdeporterats till förintelse, och Renners fabrik naturligtvis beslagtagits. Han själv har angivits, misshandlats svårt, och tvingas köra sin skåpbil på ärenden åt pilkorsarna i Tolfte. Han vet inte om frun eller älskarinnan, händelsevis judiska båda två, fortfarande lever eller kommer vara nästa par ben han måste dra fram ur högen av kroppar som ska dumpas i Donau.
Fler personer i och kring Tolfte skildras i följande kapitel. Pilkorsare av alla nivåer, deras fruar och familjer. Tillbakablickar som följer även Renners fru och älskarinna utan att man får veta om de lever i stunden. Hans bror dyker upp som ertappad desertör, men myglas in som ny medlem i Tolfte, och blir snabbt en beredvillig del av organisationen. Renner fortsätter vara mest frekvent i blickfånget, något att hålla fast i medan man släpas vidare. Perspektivet ändå inte hans, i början snarare en allvetande berättares, men det glider snart i långa stycken över i ett ”vi”. Inte som vi läsare, utan vi som utför dessa dåd. Läsaren är förstås därmed inkluderad, tvingad till närvaro genom förövarens blick.
Då är vi också en del av Tolftes arbetsuppgifter. För det handlar om ett arbete, det att plundra lägenheter, att jaga upp desertörer att skicka till fronten och förstås att lokalisera både judar och andra tänkta fiender. Rutiner finns. Först tar vi av deras kläder innan varje misshandel, för att både förnedra och plundra. Glöm inte guldtänder och annat. Varje fånge ska misshandlas grundligt i åtminstone tjugo minuter, oavsett senare öde. Arbetet är inte lätt. Vi sliter med att binda ihop klungor av offer, och vallar dem till Donau genom snötäckta gator. Ibland får någon för sig att benåda dem och vi måste valla dem tillbaka. Eller i annat fall, när ammunitionen tar slut på kajen får vi lösa situationen för hand och sten. Rutiner finns, men varje slarv och förveckling kan improviseras till värre grymheter. Våldet beskrivs oftast i torr och saklig ton. Samtidigt vill Zoltán trycka på att förövarna går upp i våldet med lust. Orgie, det syftar inte bara på hur mycket våld det är, eller på det sexuella våldet. All misshandel kan spökas ut till fest, dragspelet plockas fram i alla sammanhang. Fångarna ska helst också sjunga.
Det är självklart att man blir på sin vakt inför ett sådant uppradande av våldshandlingar, det blir lätt spekulativt även om man inte söker det. Romanen baseras nu på gediget grävande i arkiven, med verkliga personer som förlagor och fingerade namn, men även om alla våldshandlingar skulle vara hundra procent belagda kan man aldrig verifiera förövares känslor. Jag tror här att författaren i sin intention överskattar nivån av lustdrivet våld, inte minst i många våldtäkter (vilka ändå inte beskrivs pornografiskt trots, ska sägas). Även om det nämnda perspektivet i berättelsen är effektivt och obehagligt, lyckas det förmedla verkligheten som Zoltán vill? Visst kommer fler än man önskar och tror dras med i våld och medlöperi under en totalitär revolution. Helt vanliga människor som begår fruktansvärda brott har vi sett förr, det är okontroversiellt att påstå. Men bilden av exempelvis Renners incellika kåta bror kan inte vara norm bland dessa. Inte ens om man som jag föredrar att göra både honom och Renner till suddiga arketyper och motpoler snarare än strikta personporträtt.
Men med det sagt kan man välja själv. Jag gör en läsning som ser även den uttryckta lusten hos många av förövarna som ett självbedrägeri eller eskapism. De må uttrycka det som glädje men i botten hittar man egentligen sug efter revansch och kontroll som får sitt tillfälliga utlopp. Med den sovjetiska belägringen som snabbt tränger sig närmare staden finns en ökande desperation som kräver att illusionen upprätthålls, men desperationen darrar från början genom hela berättelsen. Vi talar triumf men agerar sista dagar.
Kanske är det därför skiftningen sker subtilt när alla slutar låtsas att det inte är över, och verkställer sina olika flyktplaner eller filar på sina oskuldsanföranden. Om Renner kommer slippa undan konsekvenserna för att han trots samarbetet hjälpt en och annan, och slingrat sig undan att begå våld, eller om hans fru och älskarinna faktiskt hållit sig vid liv, har som sagt aldrig varit särskilt intressant.
En farkost på väg genom minnet
Vems minne är det jag vandrar genom när Han Kang avtäcker massakern på ön Jeju 1948? Det är den egentliga protagonisten Gyeongha som plågas av en återkommande mardröm som varit föremål för ett oavslutat konstprojekt tillsammans med vännen Inseon, som själv kommer från ön, men Inseons trådar till händelserna består av en lång process av utvinning från sin mor då modern själv berättat för långsamt och för sent om sitt eget sökande efter en av dem som försvann och aldrig kunde bekräftas funnen i bergen av skelettdelar. Vad som hänt, eller vad som går att minnas, filtreras genom flera lager men ibland: öppen sikt rakt in i kärnan. Och för Gyeongha är snöstormen på ön både ytterligare ett filter och ett omslutande täcke.
Inseon har drabbats av en otäck snickeriolycka. De två vännerna har inte setts på länge och verket de skulle arbeta på tillsammans har aldrig blivit av. Då hon behövt ta hand om sin gamla mor flyttade Inseon tillbaka till Jeju och avståndet till Seoul är stort. Men nu är det Gyeongha hon vänt sig till, från en sjuksängen i Seoul dit hon skickats akut, för att få hjälp att rädda fågeln där hemma som inte skulle klara sig mer än någon dag till. Det är bråttom. Med det sista planet som får flyga för stormen, och helt utan förberedelser och packning, landar Gyeongha på Jeju och tar sig med stor möda till det isolerade huset. Insnöad utan vatten och el i Inseons hus öppnas romanens underton av spökhistoria på allvar, och det är oklart vem som lever och vem som är död. Men Gyeongha och Inseon befinner sig snart i huset tillsammans och går igenom allt som minnet kan återge, allt material som samlats av såväl Inseon själv som av hennes mor.
När jag läser romaner om historiska händelser jag inte redan kände till blir jag ofta lite besatt av att läsa på så mycket som möjligt. För att förstå bättre, eller för skam inför min okunskap. Han Kang lyckas med konststycket att få mig att avstå. Till och med när jag halvvägs in förstår att det var en hetsjakt på ”kommunister” eller ”vänstersympatisörer” – förmodligen med USA:s goda minne – som pågick både på ön och i (det västkontrollerade) Korea som helhet, att det var upp emot trettio tusen döda på Jeju och mångdubbelt fler på fastlandet, ännu en av alla brott som aldrig berättas om. Förvisso en roman kring en specifik händelse, men den gör ändå inte annat än att visa grymheter som tyvärr kunde se likadana ut även med andra (uttalade) motiv*. Jag hade inte behövt veta vem som håller i vapnen, och vad de säger om varför, för att känna stanken av det fruktansvärda i en massgrav som till slut bryts upp under ett flygfält, där ställningen på ett av skeletten tyder på att hen inte var död när de täcktes över. Jag behöver inte ha namn och politisk hållning hos förövaren för att rygga tillbaka av de flerfaldiga vittnesmålet att kropparna i havet såg ut som tvätt i ett stort kar. Jag behöver ingenting av bakgrund och upptakt för att beröras av sorgen och desperationen i att inte veta vad som hände. Stressen över ett flera decennier långt embargo mot att prata öppet om massakern. Vetskapen att snart finns inte längre någon levande att prata om detta. Finns fler levande kvar? Vem är levande och vem är död? Hur kan Inseon vara på sjukhuset och i sitt hus samtidigt, och hur kunde fågeln fortfarande leva. Han Kang öppnar för tanken, eller skrämmer hon mig med den? Att det kan vara båda samtidigt**.
Det är en lång startsträcka av snöbeskrivningar och allmän jävel i att tokfrysa vilse i obygden, och det kan vara knepigt att hänga med ibland vad gäller vem som säger vad, relaterat till de olika lagren. Inseons mors berättelse genom Inseons röst, och rent typografiskt få markörer. Vändingar in och ut, släktband utan personnamn lätta att röra ihop. Men det är inte mer än vad en koncentrerad läsare tar sig igenom och får anses vara ett val av stil, åt det poetiska hållet, och det fragmentariska – som minnet. Osäker på vad jag tycker om att den som sagt ”egentliga” protagonisten Gyeongha verkar ha en backstory som man aldrig får reda på mer om. Varför lever hon ensam trots uppenbart haft familj? Varför har karriären gått åt helvete? Varför vill hon ta livet av sig, och om jag inte vet det, varför vore det en stor grej att göra det utan att lämna ett farväl? Lutar åt att: Gyeongha knappt finns, eller hon är bara min farkost genom den satans snöstormen. Är det därför den känns så brutal och nära och måste tröskas länge innan jag får veta mer om kärnan? Ja, det är jag som vandrar genom minnet.
– –
* Jag kommer givetvis ge efter för suget och ta hand om kunskapsluckan ”Koreas historia” efteråt, men det ska inte ha med läsningen av romanen att göra.
** No Schrödinger.
Släng dom under tåget
Det krävs bara ett fåtal indicier för att spärras in och klassas som terrorist i det Indien som skildras av Megha Majumdar i En eld. Det borde kanske inte komma som en chock för den muslimska tonårsflickan Jivan, som lever fattigdom i den västbengaliska megastadens slum, och dessutom hamnat där på grund av att hela uppväxtbyn jämnats med marken och byborna fördrivits i kolindustrins namn. Men hon har kommit så långt, slitit med skolan och skaffat sig ett bra arbete. Därmed blir det en långsamt framväxande insikt i fängelset att ingen kommer lyssna på henne. Det brinnande tåget som tagit livet av över hundra människor i Kolabaganslummen, framställs i media och domstol som hennes verk. Jivan har skrivit på Facebook att polisen bara såg på medan människor dog i branden, och att regeringen därför också kan kallas terrorister. Givetvis måste hon arresteras och fänglsas, hon var på plats och hon är emot staten, vad mer behövs?
Trots att hennes öde är centrum för romanen växlar berättelsen gradvis över i två andra huvudsakliga perspektiv. Det potentiella vittnet, skådespelerskan och hijran* Lovely, till vilken Jivan haft med sig paket med läroböcker på tågstationen, som i domstolen snabbt förvandlats till materiel för mordbrand. Och så Magister Sir, Jivans gamla idrottslärare på medelklasskolan som hon lyckats komma in på trots sin fattiga bakgrund, han som av en slump snart fångas upp av delstatens oppositionsparti och gör politisk karriär. För Lovely är den stora drömmen att bli upptäckt som skådespelare och lyftas till stjärna. Magister Sir som haft lägst status av alla lärare på skolan vill mest av allt bli erkänd som en betydelsefull person. I båda fall visar det sig att det finns en chans att drömmen slår in, men priset kommer bli att de fjärmar sig från Jivan, eller rent ut sagt kastar henne under, ja, inte bussen i det här fallet, utan snarare under det brinnande tåget.
En eld är en roman med ett ärende. Målet är att visa upp det auktoritärt nationalistiska och islamofoba samhället. Via Jivans öde ska vi se hur utbredd korruption och fattigdom förgiftar tillvaron och mänskliga relationer, hur stegrande hets mot muslimer leder till mobbens hänsynslösa dåd. Sittande regering och opposition, ja de går knappt att hålla isär. Här kommer alla korrumperas. Journalisten som lyckas intervjua en naiv Jivan och vet att en saftig story inte nödvändigtvis måste berätta att hon är oskyldig. Magister Sir, som knappt verkar förstå sin drivkraft, aldrig planerat att klättra så högt, han är aningslöst happy-go-lucky i sin väg mot djupaste korruption. I hans sinne börjar plikt och rättvisa suddats ut så mycket i kanterna att det inte tar mer än en liten knuff innan hans egenintresse långsamt har sipprat in och tagit över. Lovely måste också släppa taget om sin välvilja och sympati, och övertyga sig om att det är fruktlöst att stå fast vid Jivans oskuld, en för stor risk att ta när genombrottet hägrar.
Det är effektivt berättat, och spännande, ett rakt språk som ibland kommer med en extra brännande detalj eller vändning. De korta kapitlen växlar mellan personerna, och Majumdar har gjort det så bra att rubriken som anger vem det rör sig om knappt hade behövts, trots att Jivan och Lovely båda skrivs i första person (och Magister Sir i tredje). Alla är formade till egna individer och känns igen direkt. Och även om ärendet kan bli väl tydligt och moralen klar – det här är ändå en amerikansk bestseller – så är det inte en uppbygglig roman där vi får landa i att det goda ska leda dem rätt. I den här världen kan vi tro på att ärlighet, begåvning och hårt arbete lönar sig, men det är sådant den som lyckats eller alltid varit lyckligt lottad intalar sig själv, för att slippa kännas vid att priset kanske betalats någon annanstans.
–
* Låt oss förenklat kalla det en sydasiatisk term för transperson. Det finns uppenbart en kulturell kontext som gör det besvärligt att översätta så direkt. I romanens bild är gruppen i den västbengaliska kontexten samtidigt en viktig del av ritualer och traditioner men också på många sätt föraktad. Det är bland annat hijra-aktivister som kämpat för att Indien sedan 2014 har ett juridiskt tredje kön.
Octavia Butler bonanza
Det är lite lustigt att hela tre olika förlag i Sverige på kort tid plockat upp den amerikanska science fiction-författaren Octavia E. Butler, som aldrig tidigare översatts till svenska. 2019 kom Liknelsen om sådden (i original 1993), utgiven av Ovipress, och samma år gav serieförlaget Epix ut Blodsband, den tecknade serieversionen av klassikern Kindred från 1979. Samma roman översattes sedan som av en händelse till året därpå, utgiven på Trut publishing, men nu med svenska titeln Tidens länkar. (Snart är också uppföljaren till Liknelsen om sådden på väg på Ovipress.)
Möjligen på grund av förordet av Judith Kiros (eller för att den fanns på mitt bibliotek) var det sistnämnda Tidens länkar jag först lade märke till, och lånade hem. Det är en tidsresefiktion och samtidigt en slags historisk roman, där protagonisten Dana kastas tillbaka från 1970-talets Los Angeles till Maryland under 1800-talets början, och som svart kvinna från ”vår” tid hamnar mitt i slaveriväldet och sin egen släkthistoria.
Första gången det händer packar hon upp efter en flytt ihop med maken Kevin. Hon känner yrsel och synfältet grumlas, och plötsligt är hon vid en sjö, där hon hör att en pojke håller på att drunkna. Hon kastar sig instinktivt i vattnet och räddar honom, samtidigt som pojkens förvirrade mor mest försöker hindra henne, och så fort pojken är okej stirrar Dana in i en gevärspipa som pojkens far siktar på henne. Synfältet blir suddigt, illamående och panik infinner sig – och så är hon tillbaka i Los Angeles igen, där Kevin försöker förstå hur hon kunde försvinna framför ögonen på honom och sedan dyka upp igen efter några sekunder, men ett par meter bort. När hon försvinner igen redan samma dag har samme pojke som förut blivit äldre, och står framför brinnande gardiner. Dana hjälper honom kvickt att släcka elden, och den här gången stannar hon kvar länge nog för att få reda på var och när hon befinner sig, och att pojken heter Rufus Weylin. Med det namnet måste han vara hennes förfader, och det är först då Dana får veta att hon inte bara har en vit förfader, utan också en som var slavägare.
Nästa resa får hon av misstag med sig Kevin, och genast tvingas de båda in i en flera månader lång charad som slavägare och slav, under familjen Weylins tak, eftersom Kevin är vit och det är den enda rimliga förklaringen till deras samvaro där. Los Angeles finns knappt ännu, alltså måste de hitta på en ny bakgrund till sig själva. Så inträder nya problem, för även om Kevin är en rimlig vit person från en modern tid, som också kan ge beskydd där hon varit värre utsatt ensam, så kan han inte uppleva denna tid på samma sätt som Dana gör i rollen som en slav bland andra. Kevin utbrister tidigt fascinerat att det är en spännande tid, att han drömmer om att ta sig västerut för att se landet expandera – tills Dana påtalar att där ute finns det nog vissa andra grupper av människor som utsätts för förtryck just då. Deras relation i sig kan heller inte gå opåverkad av att posera som ägare och slav (eller värre, -älskarinna), och så finns frågan ifall Kevin ska lyckas ta sig tillbaka med henne nästa gång Dana rycks iväg till 1970-talet igen. Romanens stora dilemma är dock hur Dana ska förhålla sig till att pojken hon kommer att följa i omgångar ända till vuxen ålder inte alls ser ut att växa upp till en solklar abolitionist, trots att Dana anförtrott honom sanningen. Äktenskapet som Dana räknat ut borde ingås med en svart fri kvinna ser inte ut att bli särskilt fritt alls, samtidigt som det är helt nödvändigt för Danas egen existens att hon faktiskt ser sin förfader avla nästa led.
Det som kunde stannat vid ett spännande tidsreseäventyr man kanske sett förr, blir med Octavia E. Butlers allvarliga blick på historien en inifrånskildring av slaveriets mekanismer. Dana får själv uppleva med vilken lätthet någon kan göras till de vitas slav, hur förtrycket till slut tvingar fram en acceptans hos den som inte kan fly, eller hur avund och konkurrens uppstår av hierarkier bland förtryckta. Porträttet av slavägarna Weylin är också extra obehagligt just för att de inte lever på ren grymhet, utan av fostran, vana och övertygelse att slaveriet helt enkelt är rätt och riktigt. Det förvånar mig att denna roman inte översatts tidigare, och med dess djup och allvar kombinerat med riktigt bra spänning och okomplicerat språk skulle jag gärna sätta den i handen på skolelever i högstadiet eller gymnasiet. Genuint uppbygglig litteratur utan avkall på kvalitet? Skoja icke, fram med den bara.
Alltså gick det inte att motstå vidare läsning, och Liknelsen om sådden (Parable of the sower) var åtminstone för mig en ännu starkare upplevelse. Denna gång en våldsam framtidsdystopi istället för jävel i förr i tiden, och eftersom Butler gav ut den i original 1993 är denna framtid nu obehagligt nära. Romanen inleds år 2024, Lauren är 15 år och bor i ett slags gated community utanför en kalifornisk småstad med sin familj. Pappan är präst och lärare, men själv har Lauren tappat tron på kristendomen och i hemlighet fått en ingivelse att hon har funnit den egentliga sanningen och en ny slags tro på Gud. Anledningen till detta hänger förstås ihop med varför det inte är något vanligt villasamhälle de lever i, utan snarare bakom en skyddsmur i ett land drabbat av klimatförändringar och framför allt brist på vatten. Murarna håller oftast ute alla hemlösa och rövare som av världens skick hamnat utanför samhället. Svält och törst plågar alla och vatten är dyrare än bensin. Regn kommer bara någon gång vart femte eller sjätte år, kanske med en rejäl storm som då tar mer än den ger.
Det som gör dystopin så stark är hur det samtidigt råder full Mad Max över landet, men ändå ett halvnormalt 2000-talsliv för många. Inte riktigt för Lauren förstås, för området som hennes familj lever i är befolkat av lägre medelklass som snabbt blivit allt fattigare men ändå har jobb och murar kvar. De måste ibland ta sig till stan för att arbeta men gör det helst hemifrån när det går, eller sover över på jobbet, eftersom tillvaron utanför murarna är för farlig och särskilt i mörker. Bilar existerar förstås knappt här, det är cykel som används om man har ett fordon. Helst har man ett vapen också, eller flera. De som är mer välbeställda klarar sig förstås bättre med fler säkerhetsteknik och vakter, medan Laurens område ständigt angrips utifrån. Våldet är ständigt närvarande, lik dräller överallt på utsidan, rån och bränder är vanligt – och vatten för dyrt för att släcka med. Både brandkår och polis tar betalt för att hjälpa till, höga avgifter som oftast känns som ren utpressning. Ja, ett halvt fungerande pengasystem finns ännu, trots ständiga prisökningar på det mesta.
Till slut måste förstås dessa murar falla, dramatiskt och brutalt, och Lauren – som ändå planerat en dag ta sig norrut och förhoppningsvis grunda en nytt samfund – tvingas i sena tonåren ut i vildmarken, alltså längs motorvägen, med bara ett par personer till med sig som stöd. Gränserna är förstås stängda och flera delstater i USA ryktas ha brutit sig ur de också. Samtidigt som Lauren vill förändra samhället och få fler med sig till samfundet, så är tillit en större bristvara än vatten där de sakta tar sig fram. Precis som i Tidens länkar är rasismen ofta närvarande, då Lauren och flertalet medresenärer är svarta eller latinos, något som ytterligare försvårar för just tilliten. Slaverifrågan faktiskt dyker också upp i bakgrunden, eftersom det samhälle som råder tvingat fram en i praktiken livegen grupp människor som tagit tunga jobb för paternalistiska storföretag, något som Lauren resonerar kring en hel del. Ändå är det en dystopi som håller hoppet högt, och det har ju undertecknad redan tidigare i denna bokbloggs historia lyft fram som önskvärt i dystopier, hellre än grabbvarianter som bara försöker måla människan som oförbätterligt blodtörstig i kris. Likheterna jag ofta upplever med både zombieapokalypser eller McCarthys Vägen till trots, så är detta något annat.
Något som störde mig en hel del är dock dels att Lauren på grund av mammans läkemedel fått en defekt vid födseln som ger henne ”hyperempati”, vilket får henne att känna allt som andra känner i hennes närhet, och blir problematiskt när hon ska använda våld för att försvara sig. En egenskap som skapar dramatik vid flera tillfällen men som egentligen är helt onödig för berättelsen utom möjligen som extra förklaring till varför hennes välvilliga religiositet fötts. Dels förekommer en annan farmaceutisk fråga med drogen ”pyro”, vars effekt går ut på att den höge vill bränna saker och får närmast sexuell extas av det. Grupper av missbrukare tar detta och bränner ned saker och folk. Extra livsfarligt förstås i ett samhälle med vattenbrist, men inte mer än en cool krydda, samt förstås helt onödigt. Men vem vet om det kanske framgår mer angående dessa saker i uppföljaren, som jag absolut tänker läsa så snart den kommer ut. För som helhet är Liknelsen om sådden otäck och drabbande – inte minst för att dystopin på så många sätt känns riktigt nära det som skulle kunna ske om bara några år i den jävla rövkula som denna värld håller på att bli på grund av kapitalismens fria förbränning.
Som vanligt med sådana dystopier är det väl egentligen läge att fråga sig om det inte redan ser ut just som det beskrivs, i många delar av världen, även om det ännu inte gör det här. Och vad vår del av världen har för skuld i det.
Stormen är redan här
Navet som berättelsen vrider sig kring i den mexikanska författaren Fernanda Melchors genombrottsroman Orkansäsong är personen som bara kallas Häxan, och som redan i upptakten hittas mördad och dumpad i floden vid byn La Matosa. Född av den äldre kvinnan som också kallats för Häxan, ett logiskt första öknamn därmed Lillhäxan, eventuellt aldrig haft ett verkligt namn. Tidigt en hjälpreda och hejduk i verksamheten som gett upphov till öknamnen, så småningom ensam kvar om titeln och arbetsuppgifterna – behandla, besvärja, bota, abortera – när den äldre plötsligt aldrig syns till mer. Häxan, en tanig uppenbarelse i svart, alltid en slöja för ansiktet, sedd bara genom bilden utifrån, byns gemensamma och ofta föraktfulla röst, ihopsydd av rykten och fördomar, legender om makt och inflytande, gömda skatter.
För varje avsnitt ett nytt perspektiv, en handfull av byns invånare som alla bidrar med viktiga iakttagelser omkring händelserna som leder till Häxans död, men också med sina egna personliga historier, alla komponenter i bilden av La Matosa, om samhället omkring, om fattigdom, våld och utsatthet. Som Norma, den unga rymlingen som bär ett barn skapat av övergrepp i familjen, hon som planerat ta sitt liv men övertalas att nyttja Häxans tjänster för att lösa situationen. Luismi, oduglingen som lever i ett skjul och tycks självmedicinera mot sin egen livslust, för att den vore alldeles för farlig för honom i detta samhälle, han som ändå mitt i allt ger Norma skydd, eller är det kanske han som skyddas av henne. Chabela och Munra som hittat en slags fungerande kärlek och allians tillsammans trots att de tyngs av sina respektive bördor. Brando, vars perversioner och aggression ändå tycks mindre kontroversiella än kärlek mellan män, här där alla machosnubbarna hatar bögar samtidigt som de skryter om att bli avsugna av desamma, mot betalning eller inte. För det är ju något helt annat. Precis som att faktisk prostitution och att kallas hora är olika saker såväl i detta samhälle som i andra.
Sexualiteten och våldet och hur de här kopplas samman är bärande del i berättelsen. Melchors blick för detta är ren och klar, den belyser med skärpa machokulturens självmotsägelser, sexualitetens komplexitet, och övergreppets lömska metodik. Hatet och fruktan för, och inte minst lockelsen till, Häxan har sina rötter i denna mylla, liksom den är ett skäl till varför Häxan mördas. Botgörare, frustrationsventil, syndabock. Att aldrig få släppa ut andra delar av sin personlighet på något annat sätt än under källarfester med svärtan som tät dimma över strålkastarljuset snarare än flärd. Då talar vi inte bara om Häxan. Visst är det många som suktar efter skatten som sägs finnas i huset, men även om det kommer att plåga några av byns invånare även efter Häxans död, så är det ryktet en bisak.
Och så är det ju språket. Hur är det ens möjligt? Oavsett perspektiv håller Melchor igång samma rappa medvetandeströmmar, vindlande stigar och snår, associationer och bakåtblickar som vävs till meningar ibland flera sidor långa, men som på något magiskt vis – häxeri?! – inte alls är särskilt svåra att följa. Kongenialt att språket rör sig som orkanens vindar. Stormen är redan här. Man måste bara låta sig följa med, ta sig tid, för det kan vara svårt att hitta ett stopp för andningspaus, samtidigt vill man inte ha någon. Mordgåtan är inte ens huvudärendet, ej heller de enskilda personerna som skildras. Vad jag ser framför mig är en enorm tavla av hela byn, med ett myller av detaljer och oändligt djup. Något av det bästa jag läst.
Bedragaren Sam Paris
Hur släpper man in en bedragare som Sam Paris i sitt liv? I Christina Herrströms bok Ödeläggaren tycks allt till en början tala emot att det skulle vara möjligt. Hon möter honom första gången i Allhelgonakyrkan, medsläpad av en vän, där hon som icke-troende och halvt av misstag tar emot nattvarden. Sam står där och håller i kalken. Nästa gång hon ser honom är det i samma kyrka, denna gång har hon gått för att lyssna på en bekants föredrag, och Sam närmar sig nu för att försöka övertala henne att gå med i kören som han leder. Han beter sig slemmigt, med klichéartade komplimanger, och hennes intryck är att han är ett äckel. Ändå lyckas han efter ännu ett par mer eller mindre slumpartade möten få hennes telefonnummer, och med ihärdiga påtryckningar till slut också en första fika tillsammans.
Även om Sam Paris tar sig genom världen med psykopatens charm, en legend om sig själv som framgångsrik entreprenör och underhållare med extremt fattig uppväxt utanför São Paolo, och dessutom ständigt maler på om hur vacker hon är, så är det inte genom att förföra och romantiskt bearbeta Herrström som han faktiskt lyckas nästla sig in i hennes liv, lägenhet, och bankkonton. Det är hans tårfyllda berättelse om den sexårige sonen som han kämpar för som lägger grunden till allt. Han säger att exfrun behandlar sonen illa, att han bara stannar kvar i Sverige för att få vara med sin son och bara för det har lämnat karriären i USA och Frankrike och lever fattigt här. Han brukade vara framgångsrik och förmögen, nu har han inte ens en fast bostad. Han drömmer om att starta ett nytt liv med sin son. En dag, när Herrströms dotter lägligt nog just ska flytta hemifrån, står Sam med sonen utanför dörren och vädjar: kunde vi bo här, bara några veckor? Kyrkan hade lovat en bostad, men sedan ändrat sig plötsligt!
Så blir lillfingret till hela handen. Sam Paris biter sig fast, med de medel han har. Lögnerna om att det snart är löst, nöden för honom och hans son, och den närmare relation som han ser till att snärja henne i, till det att medberoende uppstått till hans osannolika levnadssätt. Även utan romans är relationen en klassisk bipolaritet, i pendel mellan stunder av skratt och sång, och ett depressivt krävande mörker. Och för varje stund hon tänker att det inte kan fortgå, så återkommer hon samtidigt till att hon ömmar för sonen, beundrar Sam för att han kämpar så, och kan därför inte göra honom hemlös. Fällans djävulska konstruktion är att just hennes att önskan att slippa ur den är motorn som drar åt snaran ytterligare, så fort bränslet adderats: pengar. Han behöver bara placera rätt lögner på bordet för att få henne erbjuda honom ett lån som ska leda till så lysande affärer att en flytt är möjlig.
Bluffen han säljer in är att han skulle ha fått ett erbjudande av en kontakt på Deutsche Bank att börja arbeta med stora investeringar, något han skrutit om att han blivit rik på förr, men för att få tillträde till den speciella arena där dessa investeringar pågår måste han lägga en deposition på 180 000 kronor. Herrström belånar sin bostad för att få ut pengar att låna vidare till Sam. Det lånet finns det efter viss möda åtminstone papper på, men när han behöver ännu mer pengar för ytterligare en ”deposition” eller två så blir det inget avtal skrivet alls. Men om han får ökade befogenheter kan han få ut sina pengar och flytta tidigare! Även om utsagorna visar sig inte gå ihop riktigt så vägrar Sam lyssnar på något som han uppfattar som negativ energi. Han hävdar att hon söker döden och återkomsten av cancern hon tillfrisknat från förr, och han skruvar upp sitt mörker för varje försök hon gör att ta upp några frågor eller farhågor. Han måste ut! Men för att han ska ut måste hans historia vara sann och pengarna komma. Astrologen Herrström ofta besöker säger otroligt nog också att hon måste lita på Sam, av allt att döma helt av egen idioti snarare än i maskopi.
Javisst. Så långt en riktigt korkad situation som kunde leda till att några hundra tusen – äh förresten, det är snart en miljon va? – rinner den framstående författaren ur händerna, avtal eller ej. Med tanke på den relativt lågt belånade fyran på sjätte våningen i tornet på Medborgarplatsen kanske det vore en sveda som kunde hanteras, men snaran dras åt ytterligare. Vid ett tillfälle kommer hon in på Sams rum där han sitter med sina aktieaffärer, och hon kommer åt tangentbordet som tydligen får datorn göra ett felköp och dessutom avslöjar att han olovligen jobbat hemifrån. Han blir panikslagen, menar att allt kan vara förlorat, reser sedan till San Francisco på ”förhör” med beskedet efteråt att 1,8 miljoner i böter måste in, annars riskerar han bli skyldig större belopp varje månad, att sparkas ur investeringarna, och möjligen få fängelse. Tiden är knapp! Depositionspengarna är förstås borta. Hur ska han nu kunna flytta?
Att låna på lägenheten går inte mer, men den växande desperationen tar över. Kanske är hon försvagad av att pappan avlidit kring samma tidpunkt. Vännen Sofia får veta att hon behöver pengar, och erbjuder sig att låna henne nästan hela beloppet, och snart är luften helt slut. Pengarna verkar gå ner i ett svart hål, det leder inte till nya affärer för Sam, han måste ha mer. Herrström säljer sin lägenhet, köper en mindre i samma hus med mycket sämre läge och planering. Får 900 000 emellan, och var går de pengarna? Till Sams nya affärsplaner förstås! Här ska återuppväckas gammalt holdingbolag, det krävs bara att gamla restskatter i USA betalas. Förresten, kan inte Herrström bo hos sin mamma medan Sam tar den nya lägenheten själv? Han lovar betala hyra! Han måste få arbeta någonstans, ta emot viktiga partners, Credit Suisse är intresserad av en ny affärsplan! Affärssamtalen med ”Mr G” med flera kör Sam på högtalartelefon så att hon får höra själv, och snart ska alla pengar och mer därtill vara tillbaka. Förresten, det behövs mer pengar, det kanske vore bra att sälja den nya lägenheten också? Men där tillkommer ju den gamla skatten på förra försäljningen, det kommer ruinera Herrström helt. Och Sofia börjar ana oråd, hon hör av sig allt oftare om sina pengar och kräver nytt avtal.
Helt nedbruten har Christina Herrström bara en sak att sätta hoppet till. För om inte illusionen visar sig vara sann så finns ingenting kvar, då blir hon fast med Sam hela livet. Alltså måste hon leva i hans lögner och slår bort alla de tvivel som gjort sig påminda då och då ända sedan början. Det har gått flera år av psykisk terror när familjen och vännerna omkring henne till slut tillåts förstå vidden av bedrägeriet och kan hacka sig långsamt igenom desperationens pansar. Kan det gå att få Sam Paris inför rätta?
För att greppa hur sämst någon kan vara för att gå på de uppenbara lögnerna om sonens ”bitchmother”, om hundratusentals kronor i depositioner för att få aktiehandla, eller hur vännen Sofia kan vara så naiv att hon lånar ut nästan två millar utan ränta åt en kompis med diffusa pengaproblem, får man tänka på att Herrström använder sig av ett slags opålitlig berättare genom sin egen villfarelse under bedrägeripsykosen. Vad hon egentligen sagt till Sofia är lite oklart, framgår det senare. Hur mycket våld och hot om våld som funnits där i lägenheten med Sam lyfts aldrig helt upp i ljuset, men anas ofta. Och visst är det inte någon romans, men nog har det förekommit sexuella övergrepp.
Det är en otroligt plågsam läsning, och en nyttig påminnelse om att en sol-och-vårare inte bara behöver operera med färgsprakande romans. Likaså att misshandelsrelationer kan pågå och följa samma manus även utanför den romantiska kärleken. Tyvärr borde någon tagit sitt ansvar och skurit bort åtminstone 200 sidor ur boken. Det är förståeligt att Herrström vill gå igenom alla vändningar fram och tillbaka i fångenskapen, och manipulationen och bedrägeriet är förvisso så komplicerade saker att begripliggöra, att visst utrymme krävs (det var en kamp att göra det kort nog i min text ovan), men som litteratur blir det inte bra när varenda detalj ska med, alla identiska situationer med monstret. Inte heller är språket riktigt genomarbetat. Ödeläggaren känns uppriktigt sagt inte som en produkt från ett tungt förlag. Kanske kan det argumenteras för att det finns ett konstnärligt värde i den rent fysiska och utdragna ångest och stress som sätter sig i kroppen när man läser, men jag tror inte att det är syftet.
Största värdet har faktiskt boken som brukligt är med En Sann Historia™: En allmän varning för personer som Sam Paris, bedragaren. Sam Paris, som trots en faktisk flerårig fängelsedom för bedrägeri enkelt sjappade till utlandet, där han tycks hålla på precis som vanligt.
–
Det är en pikant bisak, förresten, att bedragaren Sam Paris är samme man som genomförde den redan då uppenbara och osmakliga glansstölden att sjunga Amazing Graze vid blomsterhavet efter terrordådet i Stockholm 2017. Nog för fängelse redan där.
Hålla tyst
Utan några namn på platser, personer eller politiska läger och religioner, nästan utan några namn överhuvudtaget, tar det en bra mängd sidor innan det går upp för mig att Mjölkbudet av Anna Burns utspelar sig på Nordirland under The Troubles. Några enkla bakgrundsfakta innan jag började läsa hade förstås avhjälpt det, såsom att författaren är född 1962 i Belfast, men jag uppskattar verkligen att istället ha kastats in ovetandes och till en början fick känslan av nära-framtid-dystopi.
Pseudonymen Mjölkbudet syftar på en framstående ”förkastare av statsmakten”, eller förkortat bara förkastare, alltså en som slåss mot soldaterna och regimen från ”andra sidan vattnet”, eller ibland mot alla som betraktas som angivare eller tillhör ”fel religion”. Denne högt uppsatte motståndsman har nu fått för sig att den artonåriga protagonisten ska bli en av hans kvinnor, varför han med rena skåpbilspervometoder börjat ta kontakt. Ganska snart övergår det i subtila hotelser. Han vet allt om hennes liv och dyker upp överallt. Hon berättar inte för någon om detta, men i det här samhället övervakas allt och alla. Trots en listig vana att alltid hålla tyst och undvika konflikter och blottor, drabbas hon nu ändå av ett radikal skifte i status när området, familjen, samhället skapar och sprider ryktet att hon tillhör honom. Det är inte bara till förfäran de pratar om henne, det är värre än så.
Van att stänga in sig in i artonhundratalslitteratur som flykt från hennes eget förhatliga århundrade, att vara personen som gående läser gamla klassiker på gatorna, att hålla sig med en hemlig kanske-relation med en kanske-kille på bekvämt avstånd i annat område (men naturligtvis inte ”fel område” med ”fel religion”! #noromeoochjulia), har hon fått alla sina egnas blickar på sig, och dessutom statsmaktens kameror som alltid söker fånga Mjölkbudets förhavanden. Hon finner sig nu instängd inte bara i den tryckta stämningen av konflikten benämnd ”de politiska problemen”, och de två brutala sidornas våld, utan också i ett patriarkalt system av äganderätt som förstärkts av denna. Att hota folk och förbereda attentat är här det normala, medan hon som läser romaner på gatan ses som missanpassad.
Den nästan helt egennamnsbefriade prosan – undantaget är kända personer, platser och boktitlar bortom de politiska problemen, samt exempelnamn i en diskussion om ”otillåtna namn” i allmänhet – är betydligt lättare att läsa än man kunnat tro. Alla deskriptiva alias som förstesvågern, äldstavännen, och till och med en nyckelfigur som faktiskt är mjölkbud och följaktligen benämns ”det riktiga mjölkbudet”, blir sällan rörigt. Man faller bara in i flödet, en växlande rörelse mellan extremt ingående ögonblick och redogörelser av bakgrundshändelser, ut och in mellan detalj och kontext under stadig framåtrörelse, som en pendel i en virvel. Otroligt snyggt är det, och ändå inte bara ett grepp för sakens skull utan helt funktionellt för att bygga upp den paranoida känslan av att leva i ett samhälle där ingen undgår inblandning i våldsam konflikt. Allt kan spela roll.
Mjölkbudet skildrar förvisso den specifika konflikten, men det namnbefriade språket gör det full möjligt att läsa den som alla liknande eller möjliga konflikter av förtryck och religiös splittring, så som min inledande upplevelse av framtidsdystopi var. Det är också befriande att en så stark ambivalens för frihetskampen och våldet som sker i dess namn gestaltas utan att hamna i kålsuparteorier. Förkastarna finns för att stasmakten finns, deras våldsamma påverkan på samhället är inte samma sak som statsmaktens förtryck. Vem var det som dödade alla hundarna?
Ändå är det mikroperspektivet jag främst tar med mig; vrider mig gemensamt med protagonisten i hennes personliga frihetskamp. Den om sin egen självbild, en kamp mot krav och etiketter, den som pågår i alla sociala situationer men förstås belastas hårdare av ett kontrollsamhälle och patriarkat där vissa män har makten att lätt göra henne till sin i allas ögon. Nästan i hennes också. Tystnaden i det belägrade samhället har alltid gått parallellt med hennes egen. Hon som alltid använt tystnad som ett personligt verktyg, inte bara för att undvika att bli angivare, utan för att kontrollera hur hon framstår, eller ännu hellre att få slippa framstå, inte synas alls. Och plötsligt är det inte nog, eller kanske aldrig varit det? Vad har man själv för strategi?