Rätten till sin röst

Det är på en middag med moderns bekanta, en kväll under mitten av 1980-talet, som trettonåringa V. fångas av en blick från den framstående författaren G. Hon, som går omkring med en självbild av att vara ointressant, har en svår relation till en frånvarande far, känner sig plötsligt aldrig så sedd. Blicken från den snart femtioårige mannen hänger med under hela middagen, och efter denna tar den ny form som högtravande kärleksbrev på vilka hon till slut vågar svara, och då är G. inte sen att se till att de träffas. När han inleder en relation med henne har hon bara nyss fyllt fjorton.

Det är inte ofta en debutroman på franska omskrivs i flera svenska medier, men det har Le Consentement av Vanessa Springora gjort. Rent krasst kan det nog tillskrivas ett högt skandalvärde. En självbiografisk roman om en förövare och pedofil mitt i den franska kultureliten, det smäller högt även om Gabriel Matzneff är i princip okänd i Sverige. Visst är det hisnande med en person som halvt öppet utnyttjat barn under årtionden – skrivit böcker och essäer om det! – och under vågen av sexuell frigörelse på 1970-talet dessutom fått med sig massor av intellektuella att signera olika upprop mot regleringen av sexuell myndighetsålder. Likheter kan förstås ses med hur Svenska Akademien huserade en förövare som alla, men ändå ingen, kände till.

I Vanessa Springoras roman skildras relationen med G. genom barnets perspektiv, där manipulationen inte bara hämtar kraft av den äldre mannens världsvana och status i kulturvärlden, utan mer i hans kärleksbetygelser som ständigt flödar, och befästs med isoleringen som snart inträder. Han förklarar för V. att deras kärlek är en som borgerliga puritaner och samhällets moralism ser ner på, alltså måste den hållas hemlig. Mest går hans enorma kärlek till barnet ut på att de ses i hans lilla vindslägenhet vid Jardin du Luxembourg, där den enda platsen som två personer får plats på är sängen. Hon som aldrig upplevt sådan uppmärksamhet och bara gömt sig bakom böcker är förstås tagen, och ser honom som ett under av skönhet. Han trånar bara efter ungdomen som hon besitter. Min kära skolelev, älskade barn. När de ska ligga med varandra första gångerna så går det inte, men det finns ju annat man kan göra, säger gubben G., och mumlar under tiden att hon är precis som en liten pojke.

Helt hemligt går det naturligtvis inte att hålla en sådan affär. Modern blir först rasande när hon hör talas om det, vet du inte att han är pedofil?!, men dröjer inte lång tid innan hon accepterar det ändå. V. skolkar mycket och tillbringar mer tid hemma hos honom än hemma, eller senare i ett hotellrum som G. inkvarterar sig i efter att någon börjat skriva anonyma brev till myndigheterna om vad han har för sig. Brev som dock aldrig leder till några verkligt rättsliga problem. Samhället tycks inte ha mycket att säga. Det är först när V. efter något år utsätts för tydliga tecken på att hon inte längre är den enda som G. uppvaktar som frigörelsen börjar. De av hans böcker som han förbjudit henne att läsa förklarar mer. Hon vet förstås att han tidigare dragits till väldigt unga flickor, han har kallats pedofil av flera personer i hennes närhet, han menar själv att han är en strålande älskare som skänkts att inviga oskulder, men har han alltså verkligen köpt sex av unga fillippinska pojkar, tolvåringar? Och skrivit om det!

Ja, han har ju det. Det är svårt att inte chockeras av denna ofattbara historias verklighetsbakgrund, att en gubbe som Matzneff kunde sitta i teve 1990 och lägga ut texten om sina erövringar/övergrepp, mysa till programledarens inställsamma skämt om ”stall av unga älskarinnor”, och även få priser så sent som 2013. Stig Larsson:s ph-mätningar ringde och undrade hur fan en essä om smaken för ”de yngre än sexton” kunde passera ens 1974. Men i och med att alla dessa verkliga händelser måste upp på bordet uppstår en spricka i formen, där Springoras vuxna röst av idag tar över i flera avsnitt, med resonemang om övergreppen, om Matzneffs verk och med anklagelser mot samhället. Är det nu en roman längre, eller en ovanligt välskriven livsödesbiografi?

Kanske krävs ändå att hela kontexten är med, att läsaren verkligen förstår att övergreppet fortsatte med Matzneffs böcker, att det bokstavliga barnarovet utvecklades till en litterär identitetsstöld. Han använder senare även hennes brev, hennes röst, för sin sak! Gabriel Matzneff utnyttjade också konsten baserad på sina övergrepp som en sköld mot anklagelser. Ett bisarrt outtalat cirkelresonemang, som tvärtemot det att ”skilja på verk och person” gjorde personens gärningar lika osårbara för kritik som verken. Det är så Springoras egen handling att nu göra litteratur av sin förövare som ”G.”, precis som han gjort av henne som petite V. skipar en poetisk rättvisa. Och tar rätten till sin egen historia. Du kunde läsa det som ren hämndkonst. Varför inte?

Samtidigt är jag som starkast drabbad av de tidiga scenerna som skildrar samhällets svek, utan explicita resonemang till stöd. Moderns exälskare som direkt börjar stöta på V. så fort han förstått att hon träffar en äldre man, och därför måste vara down to fuck med vem som helst? Fadern som rasande kallar V. för hora och förvisso hotar med polisanmälningar mot G. men ändå inte lyfter ett finger för att hjälpa henne. Gynekologen som erbjuder ett lätt snitt av ”mödomshinnan” för att hon ska kunna genomföra samlag (spelar det någon roll att han inte vet att pojkvännen är en gubbe?).

Det är sådana iakttagelser, och hur dragningen som den kärlekstörstande fjortonåringen känner för en äldre man i sådant överläge görs så begriplig och självklar, som får Le Consentement att bli relevant på betydligt högre nivå än skvallerintresse, eller avslöjandet av specifika kulturmiljöer. Utnyttjandets mönster kan du hitta även utanför högdjurens värld, och visst är de samma i Sverige som i Frankrike.