Om Gud, bara blott för en gång, kunde ge mig lite tur

Att läsa Adam Svanells och Anton Gustavssons reportagebok om den svenska spelmarknaden direkt efter läsningen av Nina Björks senaste genomgång av våra skitdrömmar är väldigt passande. Spela lagom blir i den kontexten ett exempel på ett samhälle som säljer på oss en individens dröm om klassresa. Varan som spelbranschen säljer är till och med bokstavligen denna dröm. ”Plötsligt händer det”, och alla andra blir kvar, So long suckers! Mestadels händer det aldrig, och i praktiken är spelandet en regressiv skatt, som dessutom ändå blir en förlustaffär för staten om man man ser till sociala kostnader. Man vill ju bara förbjuda skiten.

Men nu är inte Spela lagom en debattbok menad att ge mig förbudsivrande reflexer, den är ett reportage och en historieskrivning. Välskriven och med gedigen research och föredömligt hänvisat precis vilka källor som varje del bygger på. Dessutom en mycket rättvis skildring, som säkert kommer viftas med som slagträ av både Svenska spel och de privata spelbolagen – men inte mot spel utan mot varandra, då de båda dras med rejäl skuld. Och då menar jag verkligen inte någon ekonomisk skuld. De enorma vinsterna förenar dem mer än hycklet.

Svenska spel har ständigt infört nya spelformer och inte backat för spel som går snabbt och ger direkt utdelning, perfekt för den spelberoende som slipper väntan på dragning som nedkylning. Pokerbolagen menar att Jo, det är sant, tusentals unga lever på nätpoker – och om det ens vore sant skulle pengarna de lever på ändå komma från andra spelare, de som kallas ”fisk” och bara håvas in, eller ska vi säga: fastnar i nätet. Mångmiljardintäkterna från Svenska spel till staten hamnar aldrig i någon vård för spelberoende. Och det omtänksamma privata pokerbolaget skickar lockbrev med ”GRATIS pengar” som garanterat skulle suga tillbaka den spelberoende som äntligen lyckats sluta, om han inte redan tagit livet av sig veckan tidigare. Alla ljuger och överdriver chanserna att vinna.

Spelregleringens historia framstår som en ständig kompromiss, men även om de olika motiven intäkt och skademinskning retoriskt stått emot varandra har nya spelformer ständigt tillkommit, marknadsföringen ökat i aggressivitet, och framför allt har vi under åren vant oss vid detta. Blivit ett spelande folk. När man idag ska försöka se på läget med klarsyn är detta redan faktum, spel finns med oss, och någon fungerande reglering har vi inte i praktiken då spelbolag jobbar från utlandet med få hinder. Totalförbud verkar inte realistiskt när spelandet är en etablerad del av samhället.

Bristerna i systemet och farorna som pekas ut är svåra att ifrågasätta, men vad vi kan göra är en annan fråga. Det enda som liknar ett enkelt svar är att Vegas-maskinerna egentligen ogillas av alla och kunde plockas bort redan idag. Men bara nån liten miljard till först, åt staten? Något riktigt motstånd verkar saknas helt.

Rekviem för en vanskapt

Genom att låta Christina Katarina Larsdotters egen röst berätta om tiden före sin död, och att placera läsaren mitt i skeendet under den dödes väg till obduktionsbordet och rasbiologin, ger Mattias Hagberg den så kallat vanskapta den självständighet, omsorg och respekt som hennes samtid vägrade henne. Det är en bedrift att få en så övernaturligt berättad historia att fortfarande kännas dokumentär, men så krävs också en känslomässig närvaro för att förstå. Och intill står en självupptagen vetenskap och inbillar sig neutralitet. Körsången som ibland inträder mellan delarna av Stinas berättelse ljuder hög och vredgad i mitt huvud.

En entreprenör i udda mänsklighet profiterar på Stina som levande, en annan gör detsamma efter hennes död. Livet och döden är båda en uppvisning för Stor-Stina. Ifred får hon inte vara, men inte heller värdig någon riktig gemenskap. Hagbergs Rekviem för en vanskapt är lika mycket en sång för Stina som en sång om den tiden, om rasbiologins födelse och sammanhang, men fan vet om Stor-Stina fått vara ifred ens idag.

Kapitalism och kärnfamilj

Vi står inför någonting oerhört i mänsklighetens historia. Vi har frigjort mängder av tid. Vi har uppfunnit maskiner, datorer, kommunikationsmedel som alla har frigjort tid, frigjort mänsklig arbetskraft. Vi har blivit, skulle ha kunnat bli, friställda. Ställda i frihet. Och vi reagerar med fasa!

Kärnan i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar är denna banala sanning, en välbekant tillväxtkritik. ”Arbetslöshet” är ett problem som bara kan existera inom ett ekonomiskt system som inte förmår omvandla produktivitetsökning till mindre arbete. Det är inte en ny kunskap, men där makroekonomiskt perspektiv ofta dominerar tillväxtkritiken tar Björk ned analysen till människan tillvaro i systemet. Nina Björks särskilda talang är också, precis som i genombrottet Under det rosa täcket, att enkelt kunna begripliggöra en komplex helhet utan att förenkla den, och att välja precis rätt exempel.

Det är viktigt att vi inte är nöjda, att vi måste fortsätta drömma om ett bättre liv. Annars stannar hjulen och krisen är över oss. Systemfel, menar Björk, eftersom individens dygd blir samhällets fara så fort för många ansluter sig till den. Så när behoven egentligen är uppfyllda måste reklamen rikta sig mot våra känslor istället för att bara sälja sin produkt.

Till och med arbetslinjen säljs in som vägen till ledighet, men Björk blottlägger hur tillväxtekonomin inte bara snuvar oss på den lediga tid som kunde varit resultatet av produktivitetsökingar, utan dessutom kräver mer konsumtion av oss när produktiviteten ökar. Mer arbete som kräver mer arbete, samtidigt som vi intalar oss att vi arbetar för att kunna vara lediga. Några blir förstås utan arbete också, men är ändå aldrig lediga.

Björk menar att vi lever i ett samhälle där utopin inte är en tillåten dröm, bara den om individens framgång inom systemet. En framgång som förutsätter att andra blir kvar. Klassresa, aldrig klasskamp. Att vara till för varandra blir inte ekonomiskt rationellt. Samarbete utanför ekonomin är gratis, och därför dåligt – tänk om tillväxten sjunker när man hjälps åt! Inte undra på att man vill göra lönearbete av hemmets sysslor – skattereduktionen blir en liten kostnad för att få ökad tillväxt.

Björks analys är oftast träffsäker, men tyvärr inte problemfri. När exempel börjar användas som argument istället för som illustration, då brister det. I de sista delarna hänvisar hon bland annat till skilsmässoantologin Happy, happy och menar att konsumtionssamhället påverkat oss så till den grad att högre skilsmässotal skulle bero på begär efter det nya, att man tröttnar på sin partner som på en mobiltelefon när nästa modell kommer.

Visst kan våra uttryck ha färgats av ekonomins inflytande, men att därför rakt av mena att äktenskapet skulle stå i motsättning till kapitalism och tillväxtekonomi är rent fånigt. För det första är familjen en top notch konsumtionsenhet som knappast står i motsättning till tillväxt. Att jaga nästa modell görs redan inom ramen för denna – ett nytt sexliv, ny lägenhet, en nyrenovering, städhjälp. Dessutom är det knappast ekonomiskt rationellt att skilja sig.

För det andra finns ingen anledning att i jakten på våra verkliga behov och universella värden börja låsa in sig i någon särskild organisering av dessa. Varför skulle vi inte kunna vara till för varandra och få kärlek, närhet och gemenskap utan vare sig kärnfamilj eller inredningsmagasin? Det är en samtidigt kollektiv och individualistisk hållning som varken kräver tillväxtekonomi eller står i motsättning till utopin. Det är själva utopin.

Sångernas sång

Man känner sig lätt historielös som 80-talist, och hetero. Född efter avskaffandet av sjukdomsstämpeln på homosexualitet och konstant matad med bilder av en ändå trygg och rimlig tid. Modern tid. Några skinn- och dumskallar här och där, och fördomar, visst, men förtrycket gällde väl bara tiden innan jag fötts? Sen blev man vuxen och fattade att man förts bakom ljuset. Att tolerans var en ny och bräcklig sak, inte alls någon självklarhet. Och tolerans, förresten, skulle det vara tillräckligt? Vad hjälper det mot skräckpropaganda och löpsedlar om HIV-mannen.

När Jonas Gardell berättar om åren kring 80-talets början då aids kom till Sverige är sjukdomen både i fokus och inte. Första delen av Torka aldrig tårar utan handskar benar i personerna och i samhället. Vardagen som den såg ut. Hoppet i den äntligen fria värmlandssonen som anländer till Stockholm. Kampen i den som förnekar sig själv. Ambivalens och kåthet i de offentliga utrymmen som fått agera skydd istället för ett tryggt hem.

Det handlar inte bara om rena livsvillkor, eller om utsatthet och smygande, utan om riktiga liv. Därför är det så bra att Gardell är lika högtravande som han är folkkär: det ska fan vara en Höga Visan om denna kärlek, om denna tid, och den behöver läsas av framför allt alla som inte var med. Det är mycket en bögarnas berättelse, men det har förstås sin förklaring i både berättaren och sjukdomens drabbade. Gardell hänvisar också själv till osynliggörandet av lesbiska och de olika villkor och möjlighet till sex, kärlek och att tas på allvar som funnits för homosexuella män eller kvinnor. Och som väl råder än på många sätt.

Att inte denna berättelse kommit ut för att slå tolerant folk på käften förr är måhända synd, men det kan också vara nu vi behöver den som mest, i en tid än mer benägen att lura på oss ett lugn. Bättre än förr, men inte den bästa av världar. Särskilt inte för dagens HIV-positiva.

Jordnära

Det är egentligen inget fel på Toralf, Axels mammas pojkvän som blir med motvillig sextonåring på köpet. En man som vill veta bäst, förvisso, och som helst ser till att få sitt eget äventyr till stånd snarare än anpassar sig efter Marie eller Axel, men han vill förstås väl. Och sextonåringen, han vill bara vara sexton – eller arton helst – och tillåtas gå ut själv. Lämnas ifred, och kanske jiddra lite extra för sakens skull. Visst blir det slitningar. Toralf uppmuntrar gärna Axels självständighet, när det passar, och när det kan lugna oroliga Marie. Men kanske skulle han ta det lite försiktigt själv? Jordens Medelpunkt placerar dem på Island, Toralfs drömresa och Axels minst onda alternativ.

Anneli Furmarks teckningsstil är som skapt för att måla Isländska landskap, och hon använder sig effektfullt av komposition och perspektiv. Bitvis helt tysta skeenden med bara bilder. Personer i bakgrunden ser alltid ut att ha ett eget liv utanför historien och alla blickar talar tydligt trots de tjocka linjer de tecknats med. Det besvärliga ”mammas nya kille”-scenariot har Furmark skildrat förr med bravur (”Att komma ifrån” ur Amatörernas Afton från 2004). Denna skildring snäppet vassare. Axels tonårsironier om den potentielle styvpappan är riktigt träffsäkra – haha, bytt namn har han till och med! ”Toralf”, med underförstådda citattecken när Axel säger det högt.

Den alltid väldigt jordnära stilen som Furmark haft får ett lätt magiskt drag i Jordens medelpunkt. Man undrar om jorden vill något, eller om Axel påverkar den. Söker klarhet men går in i dimman.