Näringsfattigt fläsk

grisen

Eftersom jag älskade Cigaretten efteråt är det riktigt deppigt att Horace Engdahl i sin nya textsamling Den sista grisen levererar så liten andel tänkvärt innehåll, till förmån för det reaktionära som i förra boken bara var en njutbar underton. Vasst har blivit slappt, och beskt blivit bittert. Än mer sorgligt är att flera texter består av plattityder eller rent nonsens.

Förklaringar är alltid bortförklaringar. Om man har situationen i sin hand, behövs inga förklaringar.

Okej.

Det krävs nästan rakt igenom att läsaren själv känner igen sig eller instämmer i tesen för att en text ska nå fram. Självklart är jag då målgrupp nog att hitta flera texter som får mig vilja hala fram mobilen och instagramma ett citat. En om att försöka formulera sina nej på ett tillmötesgående vis, en om att franskan är en svår häst som man omöjligen kan sitta upp på, etc. Men som bäst är ju Engdahl i de alldeles för få glimrande fraserna där ingen igenkänning behövs men där innehållet ändå är hejdlöst specifikt:

Döden är ett gammalt tidskriftsnummer där man medverkar.

Där den stilen råder kan till och med den annars tröttsamma fixeringen vid att avslöja inställsamhet och poserande (ärligt talat i sig en pose) då och då leda till en välbalanserad dråplighet, den sortens utsagor som inte ens behöver vara sann för att man ska nicka och le:

När man börjar fundera över vilka fördelar det skulle innebära för ens närmaste om man dog, har man kommit fram till en självkritik som inte är låtsad.

Det är guldkorn som jag klarar att vada genom en del könskrig för att nå. Åsikterna om genusvetenskapen gör ingen direkt överraskad. Dock ska sägas att det mest ökända citatet faktiskt inte alls är det otvetydigt essentialistiska påstående som det verkar när man läser det fristående:

Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.

Detta hävdas i ett längre resonemang om uppvaktning och (hetero)sexualitet som förvisso är banalt (har ni tänkt på det här att killar blir kingen som ligger runt, men inte tjejer?!) men inte desto mindre korrekt. Även om jag skulle anta att Engdahl vill förklara det mer med natur än normer så sägs faktiskt ingenting om varken orsak eller önskvärdhet.

Den avslutande monologen är egentligen bara en upprepning av allt som just sagts, men med den förtjänsten att den inte bara talar från en tydligt fiktiv position, utan också leker med denna position. Visserligen med en sarkastisk ton, nästan hånfull, men ändå en påminnelse om att detta är litteratur, konst, något att tugga, svälja och smälta och inte bara buga för eller avfärda. Det är bara synd att tankarna får så näringsfattig kost av denna gris.

Från Småland till yttre rymden

jannah_omslag1-280x373

Dystopisk sci-fi må vara en populärkulturtrend som vi dragits med så länge att den redan passerat sin topp och ibland känns lite uttjatad, men i svenska tecknade serier är vi knappast bortskämda med genren än. Johan Jergner-Ekerviks och Frida Ulvegrens nya serie Jannah, en planerad trilogi om en förfallen jord och utvandringen till den eventuellt frälsande planeten med samma namn som serien, är därför ändå att betrakta som en riktigt uppfriskande utgivning. Första delen bär titeln Sista året på jorden, och det avlägsna paradiset Jannah är för människorna som skildras ännu inte mer än en mytomspunnen och ouppnåelig plats för andra än de riktigt rika. Vägen dit går genom ett konstgjort svart hål, en enkelriktad väg, och dessutom är kommunikationen bristfällig mellan solsystemen. För de flesta människor är det alltjämt den halvsaboterade jorden som finns kvar att leva på även år 2080, eller möjligen någon av rymdstationerna i omloppsbana som inrättats i år av hungersnöd.

Skildringen är följaktligen av det jordnära slaget. Ingen enskild huvudperson finns, men till största delen tillhör personerna samma svenska familj, eller rör sig kring densamma. Utgångspunkten är ändå Harry, som driver en småländsk hemelektronikbutik och bor i ett litet hus där hans make drömmer om ett eget växthus och självförsörjning. Därifrån går trådarna till månen (och Kenya) där Harrys bror Isaak är gruvarbetare, och till Stockholm där kusinerna Jonna och Pil ockuperar Kaknästornet med sitt punkkollektiv och där framtidsmodebloggaren Lo jagar status bland internationella festspanare. På en rymdstation följer vi även en vaktstyrka med lite dunkelt förklarat uppdrag. Bland ny tandborstningsteknologi och biochip är vardagsproblemen sig ändå lika: få ekonomin att gå ihop, hamna i kniviga skuldfällor, ha dåliga arbetsvillkor på (det livsfarliga) jobbet, hitta sin plats bland statusjakt, ordna svartklubbsliknande fester under ockupation och slåss med snuten, göra sig ren från knarket.

Det är alltså något annat än den äventyrsinriktade europeiska sci-fi-genren jag minns från förr, som Linda och Valentin och liknande, och teckningarna är långt från den franska skolans superdetaljerade snyggteckningar. Bildmässigt syns rötterna istället i den grova stilen som dominerar den svenska serierealismen. Det gör också att Jannah skiljer sig en del från de episka serierna kring magasinet Utopi, som annars vore närmaste svenska jämförelsepunkt. När Sista året på jorden gör sitt episodiska berättande som bäst går mina tankar snarare till annan litteratur än serier, inte minst Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan*.

Upplägget är smart nog också rent dramatiskt likt en välproducerad TV-serie, med första avsnittet som en lömsk teaser utan en enda scen från Jannah. Det är svårt att inte redan längta efter nästa del bara för att se exakt hur det där jämrans paradiset ser ut, och inte minst mycket skit som garanterat kommer finnas där. Min förhoppning är också att när vi lämnat jorden kommer en del lite krystade nutidssatiriska inslag att fasas ut, som att den mäktiga kyrkan som Harry lånar pengar av efter en butiksbrand heter ”Bieberkyrkan” och har Justin Biebers poptexter som grund för sin religiösa urkund ”Biebern”, eller att den här jakten på likes som Lo sysslar med känns plankad från någon gubbig dagens bildinsändare till DN om ungdomen och deras himla mobiler. #asså.

Trots något platt skildring av mikronivån i form av Harrys säljsnack på egosvaga kunder i hemelektronikbutiken fungerar dock det klassiska upplägget med samvetslösa storföretag alldeles utmärkt, och lär också kunna stärkas i nästa del.

 

– – –

* Vill bara påtala att ja, det var verkligen förra årets bästa bok precis som jag vågade lova!