Druvor och päron

Möjligen är jag lite äcklig, men jag har personligen svårt se det riktigt chockerande i Charlotte Roches debutroman Våtmarker, som gjorde mycket sånt väsen av sig när den kom ut 2009 (med en repris i våras, i och med filmatiseringen). Inte så att jag är förvånad, för jag förstår naturligtvis att kroppslighet och sexuell frispråkighet från unga kvinnor inte slutat haussas upp som hett ämne trots ett kollektivt självbedrägeri om Europeisk frigjordhet, eller för den delen att en inledning som rivstartar med att beskriva hemorrojder kommer upplevas som något slags provokation, särskilt om de opassande nog sitter på en ung kvinna. För min del kunde jag ändå läsa medan jag käkade lunch.

Protagonisten Helen Memel är faktiskt bara en mer realistisk version av Jean Pierre Jeunets arketypiska manic pixie dream girl Amélie Poulain. Alltså, nog för att det är njutbart att knäcka crème brulée och doppa handen i spannmål, men att poppa finnar och stoppa handen i näsan är trots allt snäppet mer vardagligt och okonstlat. Så även knulla. En nybliven artonårings nyfikenhetsnivå är ändå inte långt från KP:s Kropp & Knopp-spalt. Att hon gärna kletar vätskor på offentliga platser och vill sprida sina bakterier får väl ses som lite mindre vardagsmat, men hon är ju fortfarande lite knäpp, en manic om än varken pixie- eller dream girl.

Helen befinner sig romanen igenom på sjukhuset, där hon genomgår en operation för en infektion i röven som uppstått efter lite slarvig rakning, och passar även på att få sin ”druvklase” av hemorrojder avlägsnad, vilken hängt med så länge hon kan minnas. Från den isolerade tillvaron i sjuksängen berättas i jag-form, som till en faktisk person snarare än introverta tankar. Ett perspektiv och ett språk jag förknippar med ungdomsromaner, vilket också förstärker hennes lite naiva framtoning. Inte bara i experimenterandet och funderingarna kring kroppsvätskor och sex, det mer problematiskt naiva är hennes högsta dröm att de skilda föräldrarna ska bli ihop igen. Ja, se där, ramberättelsen minus det ”vuxna” innehållet av sex är faktiskt också som en barn- eller ungdomsroman.

Ungdomsspråket, ändamålsenligt till trots, är kanske ingen litterär upplevelse i sig, men desto mer är jag verkligen imponerad av hur Roche lyckas varva ett par uppriktiga och välskrivna erotiska scener med den annars helt icke-erotiskt underlivsnära kroppsligheten. Någon porr är det ju som helhet definitivt inte.

Denna till en början barnsliga önskan visar sig dock vara del av ett djupare problem, och här upphör ungdomsromanen. Helen har räknat med att kunna lura sina föräldrar att mötas hos henne på sjukhuset, och att de väl där ska fatta återtycke för varandra. Men när hon efter lyckad operation hotas med utskrivning så snart hon har en blodfri stolgång, något hon hemlighåller att hon redan haft, krävs radikal handling. Här kommer även för mig chocken, då hon medvetet slår upp såret i en scen som fick mig inse att filmen inte kommer gå att se för min del. Kroppsvätskor, visst – spruckna sår och självskadevåld, nej (jag svimmade nästan en gång flera gånger när jag jobbade vården, lol). Att hon trots mycket prat om hur smärtorna är fruktansvärda utsätter sig för detta höjer den dramatiska insatsen enormt, och att skilsmässan inte är det enda traumat i hennes liv avslöjar sig i samma veva. Det är snyggt, men jag kan inte låta bli att irriteras över hur detta öppnar för tolkningen att hela hennes nyfikenhet och sexuella intresse beror på barndomstraumat. Lättfotad och frivilligt steriliserad pga trauma, nej usch, en sådan tolkning skulle göra romanen betydligt mer slätstruken, rentav klichéartad. Jag väljer att betrakta det som parallellt existerande, håller isär druvor och päron, och ser ett uppror mot föräldrarna och samtidigt ett lustfyllt intresse för den egna kroppen och andras.

#40talet

När modern science fiction på allvar kom till runt 1940-talet var Robert A. Heinlein en av de största. På det tidiga verket AB Magi (Magic, Incorporatedd, 1940), som jag av någon diffus anledning plockade från min bibbla och lade i sommarläsningshögen, märks tydligt de stapplande babystegen av en färsking till författare och lika grön (generation av) genre. Att just denna tidiga trivialroman översatts till svenska är överhuvudtaget märkligt, men så har specialförlagen på området alltid haft lite knas för sig.

Det hela utspelar sig i en s.k. ”nära framtid”, där magi är ett vardagsinslag och etablerat yrkeshantverk, och är alltså mer en sorts fantasy/sci-fi-hybrid (som idag säkert skippat framtidssnacket och bara kallats urban fantasy) snarare än den teknikspäckade militärfiktion Heinlein senare drog till med. I denna version av USA blir protagonisten Archie Fraser utsatt för hot från en beskyddarverksamhet, för att han ska anlita just deras magiker till de magiska delarna av hans byggföretag. Efter lite trubbel och pladder visar sig denna verksamhet vara en del av den nya organisationen för magiker som Fraser hört talas om, vilken poserat som kvalitetssäkrande fackförbund men istället söker bilda monopol genom en prisdumpande agentur. Det vill säga AB Magi, som alltså med den svenska översättningen lyckas tönta upp hela konceptet än mer. #40talet.

Smågangsterscenariot i inledningen leder så till en tur i realpolitiken med försök att stoppa propositionen som sätter konkurrenslagstiftningen ur spel åt AB Magi, och när det misslyckas tas istället en sväng till ”Halvvärlden” där Djävulen och den demon som ligger bakom det hela ska uppsökas och hållas ansvariga. Eftersom det är en kort roman på 115 sidor och tonen är åt det lätt humoristiska hållet, så löser sig allt hastigt och lustigt och från ingenstans dyker det upp en FBI-agent undercover som demon. Allt tyder därmed på att Terry Pratchett läst den här boken.

Satt i sin samtidskontext finns gott om tecken på värden som Heinlein vill försvara. Inga demoner ska för det första komma och hota konkurrensens och marknadens helgedom. Själva allvaret i hur just magin – nödvändig i samtliga andra branscher och därmed hela samhället! – hotas övertas av mörkerkrafter är inte svår att översätta till energitillgång, olja förslagsvis, men kan också liknas vid arbetskraft. Det behöver inte vara en slump att det är från just fackförbund(ish) till monopolagentur som den plötsliga förvandlingen sker. Archies bästa polare Jedson drar också en harang mot förbudspolitik och liknar gärna tillgången på magi med den på vapen. Ett förbud hindrar bara de hederligas tillgång till varan medan skurkar gör som de vill, menar han, lätt översättligt till samtidens såväl som nutidens argument. Och att Archie själv redan i upptakten drar fram pistolen och trycker i nyllet på beskyddargangstern är förstås tecken på samma värderingar. Romanen Starship Troopers, som på ett ungefär menar allvar med den fascism som Paul Verhoevens film med samma namn och story satiriserade, är inte oväntat ett senare verk av samme man.

Ingen 40-talsroman heller utan sin tidstypiska ogenerade rasism. Redan i första delen kan man höja på ögonbrynen åt att svarta män (annat ord används, go figure) anlitade av Archie sticker från jobbet när ett vanligt klotter tolkas som ”voodoo”, men eftersom Heinlein förstås är en upplyst modern människa på 40-talet är det mer på den falskt positiva rasismen i att en magiker från ”en bushstam i Nedre Kongo” får hoppa runt i byggfirman klädd i leoparddräkt och spåra magiska rester liknad vid en hund.

Upplysningsnivån:

”Vi vita människor i detta land har lätt för att underskatta den svarte mannen – jag vet att jag gör det – eftersom vi ser honom utanför hans kultur för några generationer sedan och en servil pseudokultur har påtvingats dem. Vi glömmer att den svarte mannen har en egen kultur, äldre än vår och med stabilare grund, baserad på karaktären och sinnets krafter snarare än de mekaniska manickernas billiga flyktiga trick.
Men det är en hård, våldsam kultur utan förståelse för de svaga och de avvikande, och den dör aldrig bort helt.”

Ja, vi kan ju ta oss för pannan ”idag”, men det är mer än något annat ett supertydligt skolexempel på exakt hur den rasifieringens innehåll fortfarande ser ut.

Ah, just ja, det fanns en del om kvinnans svaghet kopplat till att de piedestalshålls så mycket av män också, #kvinnanssexuellamakt. Science fiction som talande för sin tid mer än ”framtid” är i alla fall en sann klyscha. Fler än ständiga slagpåsen Ayn Rand förtjänar rimligen en skärskådning på de grunderna. Strikt litterärt är det dock orättvist att ens försöka bedöma det. Färskingar gonna färsk.

 

Korkade patriarkat

När den sedan länge abdikerade patriarken Kweku Sai dör tvingas den spridda familjen samlas och resa från USA till begravningen i Ghana. Exhustrun Fola, som redan lämnat USA för huvudstaden Accra i Ghana (trots att hon ursprungligen är nigerian), tar emot de fyra barnen som alla saknar riktig relation till landet.

Originaltiteln är Ghana must go, men den svenska titeln på Taiye Selasis debutroman, Komma och gå, är synnerligen välfunnen. Jag upplever nämligen Selasis berättande just så, det kommer och går. Perspektivet i ständig rörelse, smidigt flytande in och ut mellan olika tidpunkter och de sex familjemedlemmarna. En associationsbana som till skillnad från den enskildes introspektion rör sig obehindrat från en persons tankar till en annans. Selasi ritar upp denna bana på ett sätt som aldrig förvirrar, som aldrig slänger av läsaren hur tvärt den än kränger.

Det tar sin början i dödsögonblicket. Överväldigande detaljerat och utdraget över hela bokens första del beskrivs Kwekus väg ut på gräset i trädgården, det våta gräset mot fötterna som just den morgonen saknar tofflor, statyn som distraherar honom från den uppenbart annalkande hjärtattacken. Hans sista tankar och på ett sätt hela liv. En handfull avgörande händelser som flödar förbi speglas där i barnens perspektiv, introducerar dem och planterar frön till svaret på frågan varför Kweku dör just så.

De bärande elementen är svek och stolthet. Tvillingarna Taiwo och Kehinde, äldste sonen Olu och yngsta dottern Sadie är alla skarpt och noggrant utmejslade individer, nog för egna romaner, men trots att dessa tillsammans bär merparten av berättelsen ser jag Kweku och Fola som de tyngsta protagonisterna. Familjens splittring ligger på dem och till dem måste försoningen komma. Kweku, uppvuxen i lantlig fattigdom men begåvad nog att bli skicklig kirurg med toppjobb i USA har följaktligen en stolthet så stor att han saknar förmåga att hantera nederlag. När det ännu skamlöst rasistiska USA låter Kweku ta skulden för en omöjlig operations misslyckande och han får sparken, väljer han att först hemlighålla det och försöka få upprättelse juridiskt. Och vid det slutgiltiga misslyckandet sedan bara försvinna från familjen utan ett ord.

Fola, å sin sida, som därmed står utan förklaring till försvinnandet, slås ned till den grad att hon förlorar tron på att alls kunna ta hand om familjen och skickar tvillingarna till sin släkt i Nigeria, trots att hon vet att där finns grymheter hon inte vågat skärskåda. På liknande sätt är det för läsaren att först bara ana, önska att det är en villfarelse. Selasi vecklar ut smärtan långsamt, och den verkliga tyngden av Taiwos och Kehindes trauma visas först i den sista delen.

Folas försoning blir att samla familjen, att våga se vad som drivit dem ifrån henne. Kwekus försoning sker redan vid dödsfallet, valet att istället för några steg till telefonen och ett enkelt telefonsamtal till läkarkollegan kasta en sista blick på statyn som avbildar Fola – det enda föremål han tog med från huset i Boston. Hur orimlig den senare än kan tyckas är det just så i Kwekus perspektiv medan han dör i trädgården. Försoningen är nämligen inte objektiv, utan selektiv till just hans kärlek till Fola, och helt konsekvent med den person som en gång valde att hoppa av hellre än att möta sin förväntade skam och bara plocka upp sig själv igen. Korkade, korkade patriarkat.