Barn händer, eller inte

Antologin Ingens mamma samlar, utöver redaktör Josefine Adolfssons förord, tolv kvinnors texter om att utan egenfödda barn vara kvinna. I nästan alla finns en explicit egen erfarenhet i botten, och det är nog för många läsare en ögonöppnare att få veta exakt hur mycket oförskämt bemötande en barnfri kvinna får stå ut med. För män – även pappor – är det närmast ett måste att lära sig detta. Precis som de personliga erfarenheterna ändå varierar, så har dock de flesta texter sitt eget ärende utöver det rena vittnesmålet.

Det förekommer visserligen argumentation för varför det är positivt att vara utan barn, vilket kan tyckas lite synd då detta egentligen borde vara varje kvinnas helt omotiverade ensak, men Ingens mamma är definitivt mer än de ifrågasattas försvar. Sofia Åberg gör exempelvis en ren folkbildningsinsats med sin kompletta redogörelse av hur det går till att låta sig steriliseras, Susanne Wigorts Yngvesson forskar och redogör för religiösa synsätt på barnfrihet, och flera avsnitt behandlar vad det innebär i stort att samhället organiseras kring barnfamiljen.

Natacha López text är en uppfriskande lektion i hur barnfria i arbetslivet drabbas av såväl ren diskriminering som av arbetsplatser som förutsätter att alla utan barn ska göra avkall på privatlivet på ett sätt som föräldrar slipper. Det borde vara nyttigt även för barnhavare att förstå att det finns fler faktorer som kräver utrymme, vilka även kan gälla dem själva. Jag börjar tänka på hur länge begreppet ”småbarnsfamiljer” stått i vägen för klassaspekten, hur en poänglöst bred gruppering som kan betyda lite vem som helst ändå är så lätt att vifta med för sympatier.

Mig själv närmast ligger Gabriella Boijsens text om att leva med en person som vill det motsatta i frågan. Relationen är först på väg att upplösas, men det landar i att kompromisser faktiskt finns som inte innebär att en person blir förälder mot sin vilja. Genom detta kapitel kritiseras också utöver barnnormens kvinnosyn de krav som ställs på vad en äkta kärleksrelation innebär.

Nästan genomgående är texterna också rena läsupplevelser. Jane Magnusson och Annina Rabe har båda skrivit välformulerade och skönt krassa normknäckare, och Birgitta Stenberg har i princip bidragit med en teaterpjäs i miniatyr, där konflikten skildras mellan en väns sorg efter ett missfall och hennes egen självvalda barnfrihet. Att denna också hamnat så långt bak i dispositionen ger i sig ett tillskott till dramatiken, när alla vittnesmål om oförskämdheter som tidigare författare fått en att baxna över kläs i ett smärtsamt mänskligt ansikte. Men det är Faranak Rahimi som lyser allra starkast. En mycket angenäm ny bekantskap. Rahimi är yngst av författarna, men hennes prosa är ändå tung av erfarenhet och bjuder ett brett register mellan tonlägen. Därutöver står hon för det viktiga påpekandet att ekonomisk verklighet faktiskt betyder mycket för beslut om barn eller inte.

Omständigheters vikt är ett påpekande som jag önskar Lena Andersson, sist ut i antologin, tar till sig. Där övriga kvinnor i Ingens mamma främst står för sin egen frihet inleder hon istället med den dumrationella devisen: ”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är. Dessutom vore ju det mest konsekventa frihetsperspektivet att inte kräva motiveringar varken av barnhavare eller av barnfria. Men det är inte första gången de rationella anspråken inte riktigt går ihop med den egna moralen för Andersson. Hennes status som stor tänkare är i allmänhet ett luftslott. Det gäller förstås inte allt hon skriver, jag gillade verkligen Egenmäktigt förfarande. Antagligen för att romanen är en mer känslosam historia än hennes vanliga labbsterila textövningar i liberal teori.

Men det är som det är även med denna antologi, och jag tar det onda med det goda att jag faktiskt utmanas i tanken där jag ändå förväntat mig att hålla med på gränsen till att vara blasé. Helheten Ingens mamma är faktiskt strålande som både debattstartare och ren kunskapskälla. Till nästa gång skulle jag dock verkligen vilja ha ett transperspektiv. Nog kunde en transkvinna kunnat tillföra gott om ytterligare förtryckande aspekter av det primära problemet att kvinnokroppen för att bli godkänd förväntas 1. ha en livmoder och 2. använda den.

Uppehållstillståndet

Det var aldrig Ifemelus dröm att ta sig till Amerika, hennes ungdomskärlek Obinze var den som fäst blicken västerut redan som tonåring och som vägrade läsa annat än amerikanska romaner. Ändå är det hon som nu ska resa tillbaka till Nigeria efter 15 år i USA, med hoppet väckt om att återse kärleken som aldrig kom efter.

Titeln Americanah på Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman kommer av ordet för en person som migrerat från Nigeria till USA och där förändrats av livet i den amerikanska kulturen. Romanen börjar när Ifemelu inför återvändandet söker upp en hårsalong för att fläta sitt hår, och där lyfts snart frågan om hennes naturliga hår – en viktig symbol för romanens ena tema som är ras och migration. Nigeria är knappast färgblint, även där är till exempel ljus hy en statusmarkör, men först i USA har hon mött den explicita rasfixeringen och blivit ”svart”, och med detta tvingats konfrontera strukturen som gjort att det ses som något suspekt som svart att inte använda kemikalier för att tukta håret rakt. I bloggen Rastaggat har hon därför under de senaste åren benat i betydelsen av hudfärg, härkomst, hår och hur hon pratar, och via den även fått en akademisk karriär.

Romanens andra tema, kärleken, är det som driver själva handlingen. Parallellt med den flera timmar långa flätningen läggs Ifemelus bakgrund fram, hur hon som en av många tvingades resa utomlands för att få en utbildning när de nigerianska universiteten drabbades av uteblivna löner och ständiga strejker. Obinze lyckades inte komma efter då han inte fick visum, och den första förnedrande tiden i USA kulminerade till slut i en obehaglig händelse som fick Ifemelu att bryta kontakten i ren skam. De har nu trånat hela livet, först under tonårens osäkerhet och försiktiga sexuella närmanden, sedan under brevväxling mellan kontinenter, och slutligen har de längtat för sig själva, i ensamhet och tystnad under andra relationer. Vid den återupptagna kontakten försöker hon ännu som förr kalla honom Ceiling, namnet som kom efter insikten att hon ”aldrig såg taket med honom”.

Adichie skriver i tredje person, men perspektivet är Ifemelus. Undantaget är ett fåtal avsnitt med Obinzes blick, vilket både befäster hans huvudroll i kärlekstemat och förmedlar ett ytterligare djup till migrationstemat då hans misslyckade försök att få uppehållstillstånd i England kan väga emot Ifemelus migrationsframgång. Att Obinze är den som ändå blivit förmögen på allvar väl tillbaka i Nigeria förstärker bara detta faktum ytterligare, då den nigerianska klassresan är något helt annat än Ifemelus nya (om än villkorade) tillhörighet i amerikansk akademikermedelklass.

Porträtten av de två amerikanska män Ifemelu har längre relationer med är dramaturgiskt tacksamma utan att vara klichéer. Med Curt och Blaine synas friktionen mellan Ifemelu och medelklasserna i det vita respektive det svarta Amerika. Curt träffar hon när hon arbetar som barnflicka åt hans kusin, och han är biljetten till kvalificerat jobb och status nog att lyftas ur migrantens prekariat. Bloggen uppstår delvis som ett bearbetande av relationen med Curt. Blaine möter hon på ett tåg, blir förälskad på stört men återser honom först åtta år senare när hennes blogg gett henne ett föreläsningsuppdrag. När de blir ihop är han en efterlängtad samtalspartner men även Blaine är formad till ett visst oförstående inför viktiga delar av Ifemelus liv. Utöver detta är han också också lite självgod och omedvetet kontrollerande. Båda männen har en påtaglig dubbel överordning gentemot Ifemelu, men de tillåts ändå manifestera denna helt oavsiktligt, i detaljerna, utan att de görs till skurkar per se.

Skildringen av bloggandet och relationen till kommentarer, läsare och anonymitet är  mycket bekant för den som sysslat med det där själv under bloggandets glansdagar. Utdrag av blogginlägg vävs också in i berättandet, vilket gör att Adichie får fram mer explicita resonemang än Ifemelus ändå frekventa analyserande. Det är ett smidigt grepp för att leverera mycket kunskap utan att störa berättelsen. Dessutom framträder på så vis ett språk som är Ifemelus eget och inte bara perspektivet ur tredje person. Att Obinze sen anmärker på att hon inte låter som sig själv i bloggtexterna bekräftar bara detta som ett led i hennes förändring.

Det dröjer alltså inte lång tid tillbaka i Nigeria innan Ifemelu inser att hon faktiskt är americanah, oåterkalleligt. Så börjar en ny anpassningsprocess, men denna gång omvänt med hög status projicerad på henne. Ändå tar det henne emot att på en gång kontakta Obinze, som dessutom är gift och har barn. Omställningen är svår till både det gamla landet och den gamla kärleken. Trots att slutet inte tillfredsställer mig – istället rentav upprör mig och jag önskar stryka de sista två sidorna helt – så är de näst sista delarna om återseendet, där Obinzes egen förändring och nya status påverkar deras relation mer än hennes amerikanisering, en intelligent hantering av dessa år av trånande. Deras kärlek är verkligen unik i hennes liv, men personen Obinze kan förstås inte motsvara en femtonårig idealisering. Sådan är kärleken, logik är borträknat. Det går inte att resonera sig fram till att se taket eller inte.