Fast förankrad i jord

Mest av allt vill du väl veta om Nyckeln, den sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens trilogi om häxcirkeln i Engelsfors, levererar. Det gör den. Slutet är allt man kunde önska, fast kanske inte som du tror. Vi tar det sen.

Anledningen till att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckats så förbannat bra med sin trilogi är att berättelsen har fast förankring i det viktigaste för bra fantastik som utspelas i vår egen värld; att vanligheten i botten av det fantastiska tas tillvara. Författarnas element är jord, så att säga, med fötterna stadigt i marken. De sju häxorna är alla komplexa porträtt redan vid sidan av magin, realistiskt skildrade som vanliga gymnasieelever, och det är överhuvudtaget människorna som är viktiga.

Författarna förstår makt, alltså icke-magisk makt, och låter den spela avgörande roll. Det syns i skildringen av skolhierarkier i allmänhet, och i Eriks systematiska trakasserier av Linnea i synnerhet. Trots vissa magiska förvecklingar är den storyn extrem på ett helt realistiskt sätt. Inte bara de ovetande vanlisarna står för den sortens maktutövning. Även Rådets magiskt mäktiga ordförande har som främsta vapen att bryta ned människor fullständigt med vanlig omagisk manipulation. Det är en lika kuslig som finurlig gestaltning av normaliseringsprocessen när Walters charm och förtroendeingivande rättframhet långsamt övergår i ren grymhet.

” ’Det som Walter gjorde imorse var så himla hemskt’, viskar hon så tyst att Minoo knappt uppfattar orden. ’Han bröt liksom Felix finger och han måste ju ha vetat vad som skulle hända, att vi andra skulle känna det också.’

Nu när Minoo tänker tillbaka på det, så var det hemskt. Men när det hände kändes det inte så. Det kändes normalt. Felix var ju med på det. Men hon inser att om hon skulle försöka förklara det för de andra Utvalda så skulle de aldrig förstå.”

Att böckerna handlar om unga personer och är skrivna med hyfsat enkel stilistik sätter dem förvisso i ungdomsbokhyllan, men det måste påpekas att det ändå finns ett djup och ett intresse för mellanmänskliga relationer som verkligen sticker ut i jämförelse med annan ungdomspopulär fantasy. Oftast finns sällan andra skäl än klichéer och fina ord om kärlek och godhet till att personer i sådana verk ska vilja göra något alls. Här ser vi istället riktiga människor och därför måste protagonisterna ständigt fråga sig om de ska bry sig alls, hur fan de ska samarbeta, och vad de egentligen ska tro på. Apokalypsen är inte bara till för att stoppas, den råkar vara med som en jävligt jobbig omständighet i dessa personers liv. Och det är personerna vi bryr oss om.

Magin är en ytterligare aspekt av livet. Den är inte metafor för något, den är ingen förklaring för ondska, och den är inte heller det enda att bry sig om. Hoten från det magiska både smälter samman med och övertrumfas bitvis av den helt vanliga mänskliga uselheten. Det märktes inte minst i hur självhjälpsretorik-sekten Positiva Engelsfors tog över det lilla samhället både med och utan magisk hjälp i förra boken Eld.

Slutet då? Det finns alltid en risk att det bara pyser ut av bubblan som skapats i tre böckers upptakt till en slutstrid, att det metaforiska monstret inte är lika läskigt när det väl visar sig. Den risken visar sig irrelevant när stunden kommit, och själva upplösningen är faktiskt inte lika intressant som konsekvensen. Med fortsatt jordnära fattning lyfts frågan vad världen efteråt ska bli för slags värld.

Det kan tolkas som en öppning för uppföljare, men jag tror snarare det handlar om att ingen bok om verkliga människor kan sluta lika definitivt och glatt som en saga.