Bakåt leder framåt

Lila hibiskus är Adichies debutroman från 2003, på svenska utgiven först 2010, efter genombrottet En halv gul sol (2006, på svenska 2007). I jämförelse med den senare, såväl som den lysande Americanah från förra året, är berättelsen i debuten mer återhållsam. Femtonåriga Kambili och hennes familj står i fokus, och inte minst frigörelsen från en hårt kontrollerande far. Papa misshandlar både Kambili och hennes bror Jaja brutalt, och än värre drabbas deras mor, men samtidigt är han utåt den gudfruktige Eugene: högt respekterad, djupt troende katolik, och dessutom rik på både pengar och inflytande.

Konceptet ”till synes rättrådig man som egentligen är galen hemmatyrann” kan lätt bli kliché, hur effektiv känsloretare den än må vara, men Adichies porträtt är sällsynt nyanserat. Kambilis far är inte en skenhelig men ond man, han är samtidigt tyrann och rättrådig. Pengarna han donerar till kyrkan är en sak, de har han så mycket av att det inte gör skillnad för honom. Hans blygsamhet är däremot äkta – om än möjligen skapad av gudsfruktan. Viktigast är dock hans rakryggade förhållningssätt inför militärdiktaturen. Utan några namn eller år nämnda lär det vara Sani Abachas kupp 1993 som inträffar i romanens inledning, och trots den fortsätter Eugene driva den regimkritiska tidning han äger, och gör således stor skillnad för hela landet. Dessutom ser han engagerat efter de anställda och när hans chefredaktör arresteras både en och två gånger gör han allt han kan för att få honom frisläppt. Det djävulska ligger i att samma övertygelse driver både hans civilkurage och hans förtryck av familjen. Hans Gudssyn kräver båda delar. Sin egen far betraktar han som hedning och låter inte barnen röra vid honom, knappt ens träffa honom. Eugene är den sortens patriark som väst älskar att utmåla som Den Andre, men är så med katolska motiv och ett förakt för egna traditioner. Istället för upplysning ett föråldrat kolonialmörker.

Vägen till frigörelse för Kambili och Jaja går via Eugenes syster Ifeoma och en återkoppling till rötterna. Efter ett besök hos henne i universitetsstaden Nsukka har de båda för första gången fått bevittna att ett annat slags liv ens är möjligt. Ifeoma är också katolik, men församlingen i Nsukka är något annat än Fader Benedicts hemma i Enugu. Här tillåts sång och predikan på igbo, inte bara latin och tyst kontemplation. Adichie skildrar med precision hur Kambili långsamt inser att hennes tillknäppthet är något ovanligt. Kambili blir genuint förvånad över att kusinen Amaka inte, som hon, känner ett enormt motstånd mot att ens öppna munnen utan att vara tilltalad. Genom att berättarperspektivet också är hennes förstår läsaren inte heller vidden av hennes tystnad förrän hon gör det själv. Kambili blir också kär i den äldre (men fortfarande relativt unga) prästen Amadi, vilket också spelar en betydande roll i frigörelsen trots avsaknad av någon utvecklad relation dem emellan (gudskepris! #glappetnojan). Han utmanar henne, och bekräftar henne bortom de eftertraktade lovorden från Papa.

Det kan vara hennes ändå fortsatt tillbakadragna person som gör att hon lägger större vikt vid Jajas uppror under palmsöndagen, en scen som beskrivs redan i inledningen som vändpunkten. I själva verket tar Kambili, Jaja och deras mor alla varsin väg som alla är lika avgörande.