Bedragaren Sam Paris

Hur släpper man in en bedragare som Sam Paris i sitt liv? I Christina Herrströms bok Ödeläggaren tycks allt till en början tala emot att det skulle vara möjligt. Hon möter honom första gången i Allhelgonakyrkan, medsläpad av en vän, där hon som icke-troende och halvt av misstag tar emot nattvarden. Sam står där och håller i kalken. Nästa gång hon ser honom är det i samma kyrka, denna gång har hon gått för att lyssna på en bekants föredrag, och Sam närmar sig nu för att försöka övertala henne att gå med i kören som han leder. Han beter sig slemmigt, med klichéartade komplimanger, och hennes intryck är att han är ett äckel. Ändå lyckas han efter ännu ett par mer eller mindre slumpartade möten få hennes telefonnummer, och med ihärdiga påtryckningar till slut också en första fika tillsammans.

Även om Sam Paris tar sig genom världen med psykopatens charm, en legend om sig själv som framgångsrik entreprenör och underhållare med extremt fattig uppväxt utanför São Paolo, och dessutom ständigt maler på om hur vacker hon är, så är det inte genom att förföra och romantiskt bearbeta Herrström som han faktiskt lyckas nästla sig in i hennes liv, lägenhet, och bankkonton. Det är hans tårfyllda berättelse om den sexårige sonen som han kämpar för som lägger grunden till allt. Han säger att exfrun behandlar sonen illa, att han bara stannar kvar i Sverige för att få vara med sin son och bara för det har lämnat karriären i USA och Frankrike och lever fattigt här. Han brukade vara framgångsrik och förmögen, nu har han inte ens en fast bostad. Han drömmer om att starta ett nytt liv med sin son. En dag, när Herrströms dotter lägligt nog just ska flytta hemifrån, står Sam med sonen utanför dörren och vädjar: kunde vi bo här, bara några veckor? Kyrkan hade lovat en bostad, men sedan ändrat sig plötsligt! 

Så blir lillfingret till hela handen. Sam Paris biter sig fast, med de medel han har. Lögnerna om att det snart är löst, nöden för honom och hans son, och den närmare relation som han ser till att snärja henne i, till det att medberoende uppstått till hans osannolika levnadssätt. Även utan romans är relationen en klassisk bipolaritet, i pendel mellan stunder av skratt och sång, och ett depressivt krävande mörker. Och för varje stund hon tänker att det inte kan fortgå, så återkommer hon samtidigt till att hon ömmar för sonen, beundrar Sam för att han kämpar så, och kan därför inte göra honom hemlös. Fällans djävulska konstruktion är att just hennes att önskan att slippa ur den är motorn som drar åt snaran ytterligare, så fort bränslet adderats: pengar. Han behöver bara placera rätt lögner på bordet för att få henne erbjuda honom ett lån som ska leda till så lysande affärer att en flytt är möjlig.

Bluffen han säljer in är att han skulle ha fått ett erbjudande av en kontakt på Deutsche Bank att börja arbeta med stora investeringar, något han skrutit om att han blivit rik på förr, men för att få tillträde till den speciella arena där dessa investeringar pågår måste han lägga en deposition på 180 000 kronor. Herrström belånar sin bostad för att få ut pengar att låna vidare till Sam. Det lånet finns det efter viss möda åtminstone papper på, men när han behöver ännu mer pengar för ytterligare en ”deposition” eller två så blir det inget avtal skrivet alls. Men om han får ökade befogenheter kan han få ut sina pengar och flytta tidigare! Även om utsagorna visar sig inte gå ihop riktigt så vägrar Sam lyssnar på något som han uppfattar som negativ energi. Han hävdar att hon söker döden och återkomsten av cancern hon tillfrisknat från förr, och han skruvar upp sitt mörker för varje försök hon gör att ta upp några frågor eller farhågor. Han måste ut! Men för att han ska ut måste hans historia vara sann och pengarna komma. Astrologen Herrström ofta besöker säger otroligt nog också att hon måste lita på Sam, av allt att döma helt av egen idioti snarare än i maskopi.

Javisst. Så långt en riktigt korkad situation som kunde leda till att några hundra tusen – äh förresten, det är snart en miljon va? – rinner den framstående författaren ur händerna, avtal eller ej. Med tanke på den relativt lågt belånade fyran på sjätte våningen i tornet på Medborgarplatsen kanske det vore en sveda som kunde hanteras, men snaran dras åt ytterligare. Vid ett tillfälle kommer hon in på Sams rum där han sitter med sina aktieaffärer, och hon kommer åt tangentbordet som tydligen får datorn göra ett felköp och dessutom avslöjar att han olovligen jobbat hemifrån. Han blir panikslagen, menar att allt kan vara förlorat, reser sedan till San Francisco på ”förhör” med beskedet efteråt att 1,8 miljoner i böter måste in, annars riskerar han bli skyldig större belopp varje månad, att sparkas ur investeringarna, och möjligen få fängelse. Tiden är knapp! Depositionspengarna är förstås borta. Hur ska han nu kunna flytta?

Att låna på lägenheten går inte mer, men den växande desperationen tar över. Kanske är hon försvagad av att pappan avlidit kring samma tidpunkt. Vännen Sofia får veta att hon behöver pengar, och erbjuder sig att låna henne nästan hela beloppet, och snart är luften helt slut. Pengarna verkar gå ner i ett svart hål, det leder inte till nya affärer för Sam, han måste ha mer. Herrström säljer sin lägenhet, köper en mindre i samma hus med mycket sämre läge och planering. Får 900 000 emellan, och var går de pengarna? Till Sams nya affärsplaner förstås! Här ska återuppväckas gammalt holdingbolag, det krävs bara att gamla restskatter i USA betalas. Förresten, kan inte Herrström bo hos sin mamma medan Sam tar den nya lägenheten själv? Han lovar betala hyra! Han måste få arbeta någonstans, ta emot viktiga partners, Credit Suisse är intresserad av en ny affärsplan! Affärssamtalen med ”Mr G” med flera kör Sam på högtalartelefon så att hon får höra själv, och snart ska alla pengar och mer därtill vara tillbaka. Förresten, det behövs mer pengar, det kanske vore bra att sälja den nya lägenheten också? Men där tillkommer ju den gamla skatten på förra försäljningen, det kommer ruinera Herrström helt. Och Sofia börjar ana oråd, hon hör av sig allt oftare om sina pengar och kräver nytt avtal.

Helt nedbruten har Christina Herrström bara en sak att sätta hoppet till. För om inte illusionen visar sig vara sann så finns ingenting kvar, då blir hon fast med Sam hela livet. Alltså måste hon leva i hans lögner och slår bort alla de tvivel som gjort sig påminda då och då ända sedan början. Det har gått flera år av psykisk terror när familjen och vännerna omkring henne till slut tillåts förstå vidden av bedrägeriet och kan hacka sig långsamt igenom desperationens pansar. Kan det gå att få Sam Paris inför rätta?

För att greppa hur sämst någon kan vara för att gå på de uppenbara lögnerna om sonens ”bitchmother”, om hundratusentals kronor i depositioner för att få aktiehandla, eller hur vännen Sofia kan vara så naiv att hon lånar ut nästan två millar utan ränta åt en kompis med diffusa pengaproblem, får man tänka på att Herrström använder sig av ett slags opålitlig berättare genom sin egen villfarelse under bedrägeripsykosen. Vad hon egentligen sagt till Sofia är lite oklart, framgår det senare. Hur mycket våld och hot om våld som funnits där i lägenheten med Sam lyfts aldrig helt upp i ljuset, men anas ofta. Och visst är det inte någon romans, men nog har det förekommit sexuella övergrepp.

Det är en otroligt plågsam läsning, och en nyttig påminnelse om att en sol-och-vårare inte bara behöver operera med färgsprakande romans. Likaså att misshandelsrelationer kan pågå och följa samma manus även utanför den romantiska kärleken. Tyvärr borde någon tagit sitt ansvar och skurit bort åtminstone 200 sidor ur boken. Det är förståeligt att Herrström vill gå igenom alla vändningar fram och tillbaka i fångenskapen, och manipulationen och bedrägeriet är förvisso så komplicerade saker att begripliggöra, att visst utrymme krävs (det var en kamp att göra det kort nog i min text ovan), men som litteratur blir det inte bra när varenda detalj ska med, alla identiska situationer med monstret. Inte heller är språket riktigt genomarbetat. Ödeläggaren känns uppriktigt sagt inte som en produkt från ett tungt förlag. Kanske kan det argumenteras för att det finns ett konstnärligt värde i den rent fysiska och utdragna ångest och stress som sätter sig i kroppen när man läser, men jag tror inte att det är syftet.

Största värdet har faktiskt boken som brukligt är med En Sann Historia™: En allmän varning för personer som Sam Paris, bedragaren. Sam Paris, som trots en faktisk flerårig fängelsedom för bedrägeri enkelt sjappade till utlandet, där han tycks hålla på precis som vanligt.

Det är en pikant bisak, förresten, att bedragaren Sam Paris är samme man som genomförde den redan då uppenbara och osmakliga glansstölden att sjunga Amazing Graze vid blomsterhavet efter terrordådet i Stockholm 2017. Nog för fängelse redan där.

3 svar på ”Bedragaren Sam Paris

  1. Närmar mig slutet av denna jobbiga och plågsamma bok. Kastas mellan känslor av ”men hur dum är denna kvinna, empati, förvåning, frustration ”. Tack för recension. Helt rätt också med att den kunde kortats ner rejält. Hoppas hon tjänar bra på den, behöver ju allt ekonomiskt stöd hon kan få. Rätt modigt att lämna ut sig som hon gör.

  2. Är någonstans i mitten av denna bok, så sjukt jobbigt att läsa med kan inte sluta…
    Håller med dig Gustav om att boken är lång. Att det sker många upprepningar av ämnen i deras diskussioner osv. Men. Tror ändå att det är just detta som är nödvändigt för att göra det begripligt för läsaren HUR denna historia ens har kunnat äga rum. Hur fasen kan man bli så lurad? Det är ju vad man frågar sig. Och det är just detta tjatande, evighetslånga och monologstinna tillstånd som gör att hon blir manipulerad. Om jag bara gör så här, blir allt bra. Om jag bara ändrar det här. Om jag hjälper till med det här…. Just att hon är en lösningsorienterad stark person gör att hon fastnar. Och att det blir ännu mer obegripligt.
    Så. Nog skrivet, nu måste jag läsa lite till. Erkänner att Sam kanske också fått mig på kroken…..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *