You kids get off my lawn!

Noha vill mest vara ifred. Teoretiskt sett förstår och förutser han andra människor bättre än de flesta, men begriper sig på dem gör han inte. Enstöring till trots är han heller inte någon individualist överhuvudtaget. Att flytta från sin familj i Göteborg för att plugga i Linköping är knappast något befrielseprojekt, att bo i korridor innebär mest ett notoriskt undvikande av grannar och köksfiender och på föreläsningar föredras platserna längst bak. Att människor vill Noha något överhuvudtaget är ett plågsamt intrång. Ändå ger de sig fan på detsamma.

Väldigt sällan fin av Sami Said är förvisso en bok om identitet, men Noha funderar över konceptet mer än han söker sin. Den påträngande subkulturkappvändaren och wannabemuslimen, som snart konverterar bort sitt svennenamn till förmån för Abdul, gör sitt bästa för att vara muslim så in i baljan. Så pass mycket att han snart läxar upp Noha bristande engagemang och inte backar att ta med förstärkning i ärendet. Indietjejen Anna som av en slump hamnar mitt emot Noha på ett tåg följer med, kikar in och tränger sig på mer och mer. Noha viker sig för alla, utåt sett, men naturligtvis vet han bäst. Sättet Noha beskriver påträngande individer såsom ”festprissen” i korridoren är ofta hejdlöst roligt.

Språket kräver lite tillvänjning men snart får man ta del av Nohas ofiltrerade perception och tolkning (såväl som underbar grammatik). En kompass som gärna vrider sig ett kvartsvarv då och då. Till en början presenterar Noha försiktigheten med att den är ett drag från hans familj, religion eller eritreanska härkomst. Andra människor inleder en i frestelse, därför bör man hålla sig till de sina. Visst, det säger säkert släkt och grannar, men det visar sig snabbt att han bara är apart. Att andra människor bara leder till besvär är en gammal sanning för honom som han inte längre har motiv att ifrågasätta. Att andra människor är obegripliga, ja, behöver jag ens förklara hur sant det är?

Den konstanta misstänksamheten kryddad med viss arrogans är måhända typisk för gamla mobboffer, men så komplext gestaltat får man sällan se det. Detsamma gäller skildringen av islam och svenskhet, främlingsskap och rotlöshet. Att en intervju med en Sverigedemokrat kan landa i ett kort samförstånd honom och Noha emellan, ett som inte har det minsta med We shall overcome att göra. När vi får resa till Eritrea märker vi att främlingsskapet kvarstår, Nohas särart är hans egen. Möjligen inte konstant men inte heller något simpelt skal att bryta igenom med värme och integration. Denna törnrosa väcker man inte bara med en kyss.

– – –

Bonus på ämnet:

Över dimmornas bro till Ankara

Jag satt vid utlåningsdisken i biblioteket när en låntagare frågade mig om Kricket av Per Johansson, som jag precis ställt upp på nyhetshyllan och dessutom läste själv för tillfället, om den faktiskt handlade om kricket? Inte så vitt jag hunnit se halvvägs in, svarade jag. Men den har fantastiskt språk! Så hen lånade den. Någon kricket syntes mycket riktigt inte till annat än i periferin, kan jag i efterhand konstatera.

Bakom titeln finns istället en medelålders doktorand som inte mår helt hundra, samt Karl XII, som även råkar vara föremål för doktorandens avhandling. Medan kungen flyr nederlagets Poltava, med huvuddelen av trupperna lämnade åt ryssen, så flyr Kerstin från familj, avhandling och ansvar. Just avhandlingen blir förstås både flykt och flyktskäl, att formulera lösryckta anteckningar blir en snuttefilt för maniskt beteende men något verkligt arbete kan hon inte ta sig för.

Så var det språket, som sagt, och jag brukar inte vara den som i första hand går igång på sådant, men vilket hantverk! Per Johansson vet precis när man ska trycka in en mening som verkar komma från ingenstans men ändå är den enda lämpliga. Vilka detaljer som är relevanta att dyka ned i när texten annars håller sig på avstånd. Relevanta, eller om de bara är vackra, vad vet jag. Psykisk sjukdom skildras också på ett sätt som gör att man kommer nära, tror sig verkligen förstå, och detta utan att hålla det som en ursäkt för att Kerstin sällan är det minsta sympatisk. I själva verket rätt jävlig. Egoismen bakom adoptionen av sonen Yohil är svindlande.

Sammanvävandet av Kerstins och Karl XII:s förehavanden kan ses som hennes egna fantasier, den sjuka sidan, en klassisk drömföljeslagare till den psykiskt instabila protagonisten, men också som parallella skeenden – konkret eller metaforiskt – som ska säga något om varandra. Ett och samma avhopp. En gemensam flykt mot Turkiet. Men när romanens sista del plötsligt växlar spår får jag en känsla av att vara lurad vad jag än väljer. Det är sympatiskt att få möta den vuxna Yohil, men jag kan inte vara säker på att han faktiskt finns där när Kerstin helt flutit iväg.

Kerstins perspektiv har tidigare trots sjukdomen förtöjt handlingen i någon sorts verklighet, men när det rycks loss tappar jag sammanhanget och alla tolkningar jag försökt göra, för att istället glida ut på en vackert målad resa mot ingen särskild stans. Jag brottas ännu veckan efter jag läst färdigt romanen med vad fan det ska betyda. Kanske dags att lära sig något om kricket.

Mycket vilja, lite fokus, helt subjekt

Salome av Mara Lee får mig att fundera över subjektet. Hur protagonisten Elsa Mo kan vara ett så tydligt subjekt men ändå så svår att ringa in. Det är tonåren, antar jag, där viljan ofta är starkare än riktningen. Ett hypermedvetet och autonomt jag som ändå ägnar betydande energi åt att reagera på omgivningen. I baletten syns det som allra tydligast. Först när den gamla dansläraren försvinner och en ny kommer in med märkliga metoder och tydligt fokus på Elsa blir dansen en riktig drivkraft. Först när huvudrollen i kommande uppsättning blir ett reellt erbjudande, och sedan hotas tas ifrån henne, bryr hon sig om att se Miriam som faktisk rival. Tidigare konstateras hierarkin dem emellan helt torrt, utan avund.

Den bästa vännen, Veronica som är sjuk och inom diffus tidsram döende, behandlas nästan som en fiende. En fiende man ibland måste behaga och ibland fly ifrån. Eller om det är sjukdomen, Elsa kan i alla fall inte hantera den, och när Elsa får en fosterbror som verkar kunna det så intensifieras fiendeskapet. Det blir tryggare att försöka sig på den vanliga tonårstillvaron, den med hierarkier och att vara ihop. Fast inte ens den är vanlig, även om man i romanens 80-tal ännu frågar chans på varandra i högstadiet så får man se en betydligt råare sexualitet än ungdomsböcker skulle skildrat på den tiden. Knulla gör man inte direkt, men maktspelen och det snart ömsesidiga våldet ihop med Mikael C illustrerar drivet tydligare än några kondomfipplande debuter under täcket. Elsa får vara någon som kan göra något som förväntas av henne, få skit för det, men ändå inte framställas som utskämd. De olika öknamnen är henne bara främmande. Ändras villkoren får hon rikta drivkraften åt andra håll.

Det är gestaltningen som ger subjektskapet, inte Elsas personlighet och inte hennes integritet. Just hon är en person som driver på, men även en push-over är tillåten subjektskap. En viktig läxa för den som bara söker ”starka kvinnor” i jakten på annat än objekt i kulturen. Konsekvent nog är också Elsas omgivning i Salome tydligt tecknade som människor med egna motiv och känslor. Perspektivet vi ser är aldrig deras, men det märks att de har ett eget. Det ligger i gestaltningen, som sagt, den är oerhört välskulpterad.