Två hundar

När hundarna kommer

När jag i bibliotekarierollen får den oupphörligen hopplösa frågan om jag ”kan rekommendera en bra bok” och frågan ställs av en ungdomsbokläsare går jag alltid till Jessica Schiefauers Pojkarna först. Som tidigare nämnt i förbifarten på denna blawg är det en briljant magikryddad roman, och handlar om några tonårsflickor som hittar en blomma som förvandlar dem tillfälligt till pojkar. Nu har Schiefauer äntligen kommit ut med en ny roman, med den hotfulla titeln När hundarna kommer, och den är precis som Pojkarna en bok som förtjänar att nå ut bredare än till bara ungdomsläsarna.

Magiska inslag förekommer inte denna gång, däremot en bekant mörk underton som också ökat ordentligt i styrka. Tydligt inspirerat av mordet på John Hron handlar det nämligen om ett mord som begås av två unga personer. Dock visar det sig snart att även om mordet som Isaks lillebror Anton begår är berättelsens motor så ligger fokus ändå på familjen omkring Anton och inte minst på relationen mellan Isak och flickvännen Ester. De två har nyligen funnit varandra, men Isak har tröttnat efter ett tag och bestämt sig för att göra slut. Han vågar inte göra det öppet utan drar sig bara undan. Parallellt har Anton funnit en karismatisk person som drar in honom i nynazismen, och när det leder till den homofobiskt motiverade dödsmisshandeln av en annan pojke klarar inte Isak av att vara ensam.

I Esters och Isaks relation känner den som älskade Pojkarna igen sig som mest. Träffsäkerheten är enorm i sättet Schiefauer skildrar nyvaken sexualitet och den unga kärlekens ambivalens. Ett krasst och realistiskt förhållningssätt som lyfter både Esters uppriktiga lust till Isak och hennes växande omsorgsmani, som till en början bara är som ett verktyg att hålla kvar honom, som i ett ömsesidigt utnyttjande. Även läsaren låter sig luras: Esters föräldrars oro när hon hänger sig för mycket åt Isak låter till en början bara som typiskt föräldratjat, innan det sjunker in att Ester verkligen störtat in i något osunt och deras förmaningar varit befogade från början. Till slut blir det hundarna, vakthundarna som Isak och Antons föräldrar skaffat som skydd mot pöbeln när Anton gripits, som får sätta stopp. Titeln blir på så vis dubbeltydig efter den inledande associationen till mördarna.

Trots tidstypiska omständigheter såsom en avsaknad av mobiltelefoner och en väldigt 90-talsmässig nynazism befinner sig berättelsen utanför någon riktigt bestämd tidsperiod. Vi som växte upp under exakt denna tid känner förstås igen stämningen från vit makt-rörelsens närvaro, men tråkigt nog gäller det nog även dagens unga på många sätt.

– – –

* En kanske inte helt motiverad bild jag fick av hur Isak och Ester gemensamt skapar en tillflyktsort via sex är faktiskt avsnittet av Buffy the vampire slayer när Riley och Buffy på magisk väg sugs in i någon typ av sexuell eskapism (vill minnas det som ett ganska dåligt avsnitt men det var väl tio år sen jag såg det).

Testa gå i dessa skor

flickan med silverskorna

Det är jullov och elvaårige Mika tillbringar de flesta dagar ensam sedan hans föräldrar skilt sig och hans mamma jobbar mycket. Också hans gamla vänner börjar glida ifrån honom. En morgon ser han från sitt fönster en mystisk flicka, äldre än honom men inte vuxen, klättra upp i tornet på lekplatsen och gömma något i taket. Han kan inte låta bli att gå ut och undersöka det, och hittar ett brev där det står något på vers om två torn och en flod, undertecknat signaturen A. Han blir väldigt nyfiken, men fotograferar det med mobilen istället för att ta det med sig, eftersom han inte är den som stjäl andras brev. Dessvärre har han ändå förstört allt för den mystiska flickan, som han råkar på igen ett par gånger och sedan börjar prata med när hon står och dunkar huvudet i skolans glasdörrar. Hon heter Agnes, hon bär märkliga silverskor, och hon kan inte åka hem.

Mika får ingen riktig förklaring av Agnes om var hon kommer ifrån eller hur man tar sig dit, men han vill ändå försöka hjälpa till. De ledtrådar som bjuds, utan riktigt sammanhang, är det ska finnas ett annat torn, och att Mika behöver hitta någon som kallas transportör. När det närmar sig julafton har han fortfarande inte fått klarhet i särskilt mycket alls, men värre är att Agnes också börjat bete sig konstigt. Hon är som förbytt. Hon har inte längre sina silverskor, hennes blick är annorlunda, och hon är plötsligt ihop med Axel, som är kompis med Mikas pappa, och hon vill först inte alls kännas vid vare sig sitt namn eller pratet om att resa hem. Axel, däremot, tycks känna till allt om Mikas inblandning, och han är väldigt noga med att Mika ska lämna dem ifred. Så noga att han ringer hem till Mika och hotar honom. När julafton kommer börjar tiden rinna ut, men Mika har till slut hittat några andra i grannskapet som verkar veta vad som försigår och hur de kan hjälpa till. Frågan är om Axel kommer att stoppa dem, för som av en händelse ska han och Agnes också vara med hemma hos Mikas pappa och fira jul.

Svenska barnböcker saknar inte direkt tradition av förflyttningar mellan vår värld och en magisk plats bortom. Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och än mer Mio min Mio är klassiska exempel. Men jag jag tänker i det här fallet också på Fredrik Backmans andra roman Mormor hälsar och säger förlåt (som var betydligt bättre än hans succédebut En man som heter Ove, särskilt om man tänker den som en barnbok). Där var fantasilandskapet som mormodern skapat åt Elsa explicit skildrad som en strategi för flickans ångesthantering. Inom Kassius Eggers fiktion är den mystiska Agnes istället en faktisk övernaturlig varelse från himlen, eller vad det nu är, men för den vuxne läsaren är det svårt att inte se det som en metafor. Det är Mika som omvandlar sin väns kamp mot normaliseringsprocessen till en saga om magi och en värld bortom vår.

Det är tyvärr en lite trög start på boken, innan man greppar vidden av mysteriet, och de korta inledningssekvenserna i varje kapitel, från en punkt längre fram i dramatiken, förvirrar då mer än de skapar stämning. Förhoppningsvis hindrar det ingen att fortsätta läsa, för utdelningen är stor och kompositionen överlag är riktigt snygg. Agnes berättar i början av vänskapen med Mika om hur hon anlänt på sommaren, att hon sett hur livet på jorden verkat så vackert, att hon därför velat stanna kvar. Men samtidigt som det börjat bli kallt hade hon sett genom ett fönster hur en man misshandlade sin fru, och efter det kunde hon se överallt hur det fanns oro i människors blickar. Samma familj som nyss upplevt en misshandel kunde gå ut tillsammans som om ingenting var fel. Det där finns ju överallt, menar Mika, men nej, inte där Agnes kommer ifrån, säger hon. Den unga läsare i som tar sig an Flickan med silverskorna kan nog få god eskapism i att föreställa sig den platsen, men framför allt hoppas jag att Mikas växande mod är en hjälp att våga ifrågasätta saker omkring en som inte står rätt till, och att hantera när det även i ens närhet finns förövare.

Young lust

Upplysningsmaterial om sexualitet som riktar sig till barn och tonåringar finns det förhållandevis gott om, förvisso av blandad art, nivå, och kvalitet. Skönlitteratur med seriös och explicit skildring av sexualitet idag har dock varit mer en grej för övre tonår och unga vuxna. Just närvaron av sexualitet brukar utgöra steget som skiljer mellanåldersbok från ungdomsbok. I Mårten Melins nya mellanåldersbok Lite mer än en kram* blir det dock andra bullar. Det är med tydligt naivt uttryckssätt, närmare barndomen än tonåren, som trettonårige Manne hanterar och funderar på sexualitet.

Det är slutet av sommaren mellan sexan och sjuan, och Manne har haft ett typiskt sommarlov: bada, spela datorspel, hänga med bästa kompisen Alvin och i hemlighet ha ångest över olycklig pubertetskärlek, efter att han på skolavslutningen frågat klasskamraten Aya om hon vill bli ihop, men inte fått något riktigt svar. Han kollar mycket på tjejer när de är och badar, noterar BH-band och reflekterar över sin kropps reaktioner, sitt onanerande och vad som känns rätt. Alvins vana att slänga fram porrbilder är samtidigt upphetsande och lite besvärande. Manne är en medveten trettonåring, med KP-prenumeration och en mamma som är bibliotekarie.

En dag tar hans storasyster Moa hem sin kompis Lea, och den nyinflyttade tjejen Amanda som ska börja deras klass i nian. Manne, som står i kalsongerna och vrålar med i en hårdrockslåt, märker inte att de kommit in. De skrattar och han blir förstås tokgenerad. Men det är något med Amanda. Hon kommer in på hans rum för att se efter ”hur det är med honom” nästa gång hon är där, och när Manne får höra att Amandas familj flyttat in i huset som hans familj hade innan fäldrarnas skilsmässa så cyklar han dit för att ”låna ut en bok” som de pratat om lite. Naturligtvis har Amanda fått hans gamla rum. Naturligtvis frågar hon snart om lite väl privata saker och så frågar hon om han kysst någon. Försiktigt hångel vidtar.

”Jag fyller femton i september”, sa hon. ”Då blir det här typ olagligt.”

Skolan börjar. Amanda fortsätter ”råka på” Manne, komma dit för tidigt när hon ska träffa Moa och bara ”vänta lite så länge”, och ställer mer frågor som nu är mer öppet flörtiga än bara privata. Tänkte han på att den här boken hade en äldre tjej och yngre kille som kysste varandra? ”Det är ju lite som vi.” Men han har väl inte berättat för någon? Hon undrar vad han tänker på när han onanerar, men han räddas från att svara när pappan kommer hem. Det finns i Mannes tankar både en tvekan och ett driv som växlar om vartannat och ibland går emot varandra. Vad vågar man inte, och vad vill man inte?

De hånglar i bibliotekets sagorum. Fnissar iväg därifrån när bibliotekarien (mammas kollega!) öppnar dörren. Amanda säger att hon fattar inte att vi gjorde det därinne. ”Och jag vill träffa dig igen. Alltså, jag vill inte egentligen men jag vill”. Nästa gång de ses är det med öppet beslut, de har bytt nummer, ”Cykla och bada?”, och på vägen hem ligger sedan de ute i det höga gräset och onanerar intill varandra.

Men Amanda blir övermodig. Moa har redan fattat misstankar, och när Amanda ska sova över hos henne blir hon påkommen inne i Mannes rum med nattlinnet av. Eftersom varken Moa eller Manne kan hålla käft är det snart ute på skolan att han tagit en äldre tjej på brösten, och han hamnar i ett tvärdrag mellan statushöjningen och skuldkänslorna när både Moa och Amanda är arga och den senare också drabbas hårt i skolan. Han kan inte riktigt se hela vidden av hur Amanda skulle uppfattas när det kom ut, att det för henne handlar om mer än social status. Hon knappast förövare, på många sätt lika oerfaren som Manne och definitivt med uppriktiga känslor för honom, men det går inte att komma ifrån att hon är betydligt mer medveten än honom.

Den här oklara moraliska situationen är både det verkligt intressanta med Lite mer än en kram och lite av bristen, eftersom den slarvas bort på slutet. Nästan hela vägen balanseras gestaltningen av relationen väldigt bra mellan lust och tvekan – från båda parter – och visar ung sexualitet så komplex som den är. Men medvetenheten om Mannes uppenbara underläge gentemot Amanda stökas liksom bort i en Devin the dudesk I can’t wait til you get old enough-final som doftar panikkompromiss mellan outtalad pseudomoral att det ska gå lagligt till, och oförblommerad pubertetsrunkfantasi. Det hade varit mer lojalt med protagonisten att låta honom dröja kvar i tvekan.

Det är ändå en nyskapande barnbok Melin fått ihop: vågad, tematiskt komplex, och samtidigt väl avvägd språkligt för en tolvårig läsare. En sån bok jag önskar att jag hunnit först med att skriva.

– – –

* Naturligtvis har det funnits en del förr som i långt förr. Och anspelningen i titeln på Hans-Eric Hellbergs Kram från 1973 är ju kung asså