Om kriget kommer

Jag har ofta funderat på alla människor som lever mitt i krig, att vardagen på något sätt fortgår trots våld och kaos. Det pågår till exempel en vardag just nu i Syrien, i närheten av strider, eller på avstånd från dem, eller rentav mitt i dem. Hur fan ser det ut egentligen?

Om kriget kommer till Sverige lär det bli exakt som i Jerker Virdborgs nya roman Skyddsrummet Luxgatan. Den är uppbyggd av två spår: i vartannat kapitel pågår en väntan i skyddsrummet, där berättaren är samma person som sitter i mörker med mängder av okända människor mitt under pågående detonationer utanför; i vartannat kapitel kommer nya personers perspektiv under fristående nedslag, som små korta noveller, i vilka pågår en vardag med krig och sluttande plan mot diktatur som bryter sig in på olika sätt. Någon smugglar människor över gränsen, en annan jobbar med vänlig expropriering av slumpmässiga medborgares bohag, några bevittnar plundringen av en kyrka, några ger sig på jakt efter släktklenoder eller familjemedlemmar i ett ogästvänligt eller livsfarligt landskap. Allt berättas i första person och direkt i skeendet, med sparsam bakgrundsinformation som bara presenteras när det aktuella jaget själv kommenterar något som hänt innan. Tilltalet varierar lite men är ofta krasst och lite som man pratar om helgen med en arbetskamrat. Ingen tidsangivelse placerar nedslagen i särskild ordning, det kan vara samtidigt, linjärt eller omkastat. Krigets Sverige är olika för alla. Samtidigt som galna rebellgrupper mördar förbipasserande på landsbygden kan en tonårskille i Stockholm sälja morsans medicin som knark och köpa Playstationspel på Webhallen för pengarna.

Minns du telefonkatalogernas sidor med information om hur man ska göra om det blir krig? Det kunde ge intryck av ordning, av koder att följa och sätt att bete sig även i krigets kaos, men under Virdborgs krig är sådan information lika mycket ett hån som den är nödvändig. Skyddsrummet har sin ordning, och tycks fungera, men när våldet bryter in sker det godtyckligt och med osäkerhet som själva drivmedlet. I det allra starkaste kapitlet, betitlat Något som händer nere i tunnelbanan vid Karlaplan, går en man ner i tunnelbanan för att ta skydd från regnet och bara gå över perrongen utan att åka någonstans. Med sin far malandes i mobilens handsfree som distraktion ser han alla människor på väg i motsatt riktning, men går ändå igenom spärrarna och åker ned i rulltrappan. En kvinna säger att något händer därnere, men han åker vidare, ser en tom perrong och börjar gå. Så ligger där en man blodig och misshandlad, och kort därefter närmar sig några väktare som först inte bryr sig om honom, men när de sedan börjar göra det, vad ska han göra? I telefonen försöker han mumla svar till fadern, ge sken av lugn, samtidigt som paniken uppstår och driver honom på flykt ned på spåret och in i tunneln mot nästa station. Osäkerheten gör det först omöjligt för honom att reagera i tid, och samma osäkerhet gör honom ovillig att berätta för sin far att han står under allvarligt hot. Osäkerheten lägger det på honom: om han säger det högt så gör han det verkligt själv.

Det är vardagen som pågår, men som när som helst kan upphöra, och därför vill man hålla kvar den så länge det bara går. Precis som var fallet med Förlorade själar som jag läste nyss, är det oerhört starkt hur platser så plötsligt kan förändras från det vardagliga till belägring. Och eftersom det här handlar om ett bara lite, lite annorlunda Sverige än idag blir det för den som lever här ett extra drabbande och otäckt scenario. Jag kände mig faktiskt riktigt illa till mods när jag första gången gick ned i tunnelbanan – som just då hade de avstängda rulltrapporna! – strax efter att boken var utläst, och fortfarande är det lätt att frammana obehaget från flera av scenerna även en tid efteråt. Jag vågar redan nu påstå att Jerker Virdborg skrivit en av årets bästa romaner.

[Ja, jag läste den som roman trots marknadsföringen som novellsamling, vad ska du göra åt det? :D]

Från pirater till pipeline

”Vi har roat oss med att i munnen på Gilgamesh och Enkidu lägga tal som George W. Bush och Donald Rumsfeld höll 2002 och 2003. Som om den varning om krigets katastrofer som yttrades för över tusen år sedan i den region där dagens drama utspelar sig hade klingat ohörd.”

Den tecknade historieboken De bästa av fiender, av historikern Jean-Pierre Filiu och tecknaren David B. inleds med en snabbversion av Gilgamesheposet, i jämförelse med 00-talets krig i Irak. Det landar i en effektfull liknelse mellan segermonumentet av döda kroppar som avbildas på den s.k. ”Gam-stelen” och den känd förnedringsscenen från Abu Ghraib där amerikanska soldater placerat irakiska fångar ovanpå varandra.

Från detta mer abstrakta och resonerande avsnitt övergår sedan historien om relationen mellan USA och Mellanöstern i en mer rak genomgång. Det börjar med att amerikanerna knappt blivit självständiga innan de ger sig in i kampen Medelhavsregionen som redan pågår mellan ottomaner och européer. Strider kring Tripoli står i fokus i de första delarna, där åratal av misslyckade belägringar till sjöss slutar i premiären för amerikanska försök att avsätta en annan stats regim. Den sittande paschan Yusûf Karamanlis bror Hamet får deras hjälp, mot löfte om fredsavtal. Det går förstås åt helvete, för brodern, när amerikanerna spelar dubbelt och efter mindre segrar på land i närliggande områden istället sluter ett fredsavtal med paschan och lämnar Hamet i sticket.

Det fortsätter med de följande hundra årens maktkamp om blivande Saudiarabien, vilket leder till när oljan kommer in i bilden. Den första sändningen saudisk olja anländer till USA 1939, efter avtal med kung Ibn Saud, vilket blir en handel som pågår in i våra dagar även då amerikanerna helt byter inställning till bildandet av Israel, som de först lovat ska kräva saudiskt godkännande för att tillåtas.

Det påföljande sista avsnittet är dock det allra mest spännande, där spelet om Irans styre i början av kalla kriget tas upp och USA pressar den motvillige shahen till hjälp att störta och fängsla premiärministern Mossadegh. Hjärnan bakom kuppen är Kermit (lol) Roosevelt, kusin till den då avlidne presidenten. Metoden med inhyrda fejkade demonstranter vars protesterar urartar i plundring och förstörelse och bidrar till kaos i landet, blir en sorts prototypmodell för kommande kupper i Latinamerika med amerikanskt stöd.

David B. tecknar i skarpa kontraster, svart eller vitt, och med symboliskt bildspråk oftare än realistiskt. Texten är å andra sidan konstant kortfattad, rak och så neutral som möjligt. Det är mer redogörande än analyserande till innehållet. Tillsammans ger text och bild ett resultat där ömsom större skeenden sammanfattas symboliskt på enstaka rutor, och ömsom detaljerade scener utspelar sig, med dialog skapad av både rena citat och tolkningar i de sporadiska pratbubblorna.

Greppet att i serieform skildra historiska händelser är förvisso inte nytt, men det är slående hur olika sätt det finns att göra det på, om man jämför med Joe Saccos mer journalistiskt dokumentära stil i serierna om Palestina respektive Bosnienkriget, eller med Art Spiegelmans Maus som ju trots katt- och musmänniskorna ändå till största delen är tydlig realism mer än något annat, i såväl text som bild. Trots att De bästa av fiender går igenom 170 år på bara drygt 100 sidor, och alltså blir väldigt översiktligt trots detaljerade nedslag, så känns det bildande och framför allt kul att lära sig mer om områden som helt gick en förbi under den andravärldskrigsfixerade skolhistorian (nåja, nu är ju även massor av delar från just det kriget relevant för denna histora också men det gick en också förbi!). Att det här som där ändå blir extremt mycket männens historia får väl passera så länge något annat undanskymt kom fram. Sen är det förvisso ett franskt perspektiv, men åtminstone inte heller lojalt med någondera krigarpart (något mer kritisk mot USA, #franskkommu), helt i linje med inledande moralbudskap.

Den franska originalutgåvan av De bästa av fiender kom ut 2011 och där har också del två funnits ute i ett år. Förhoppningsvis fortsätter Placebo press ge ut serien på svenska, annars får jag väl fräscha upp skolfranskan ordentligt, för jag vill verkligen läsa mer.