Det är frestande att säga att präktighet har förstört Johanna Nilssons ungdomsroman Gilla hata horan. Samarbetet med Friends och Pocketförlaget för att ta fram ett diskussionsunderlag om mobbning låter onekligen avskräckande i sig, man vill ju inte läsa en romanversion av Bullens brevfilm. Fast, jo, det vill man ju visst, för det fanns ändå en skräckinjagande äkta botten i de taffliga dramatiseringarna vars påa alla 80-talister minns. Det kanske inte var hen i filmen som skrivit brevet, men brevskrivaren och hens problem fanns på riktigt. Det är alltså inte präktig moral som förstör, utan en total brist på trovärdighet. Säkert fortfarande Friends fel dock.

Gilla hata horan börjar förvisso realistiskt med Jonnas bästisperspektiv på hur antagonisten Robin utnyttjar Gloria sexuellt och sprider rykten om henne, men redan en tredjedel in spårar det när Robins perspektiv tar över, och finalen är en helt och hållet orimlig masspsykos på skolan. Kanske hade det funkat om hela anslaget varit åt det extrema hållet, eller direkt fantasy (symptomatiskt pratar faktiskt Jonna i förbifarten om Jessica Schiefauers briljanta magikryddade roman Pojkarna).

Jonna och Gloria är okej porträtterade, men alla andra är totala karikatyrer. Även från Robins eget perspektiv framställs han som superond till en början, en frikyrkoson som låtsas sjunga i kör men är rockstjärna, översittare, våldtäktsman och ateist i hemlighet, men sedan blir han blir hipp som happ ångerfull och har – ta-da! – såklart nån gammal övergreppsskit i familjen som förklarar hans tidigare okänslighet. Lol? Skolan och lärarna är helt bisarra, tex en till fucking niondeklassare alkoholbjudande frimodig bög (åh han är hatad och älskad på samma gång, vilken grej!), och en superkuvad relationsvåldsdrabbad kvinna enligt formulär 1A (så förenklat och platt att typ Organism 12 verkar skildrat det hela).

Hela skolan är orealistisk. Nätmobbningen som drabbar Gloria sker, förutom via Facebook-gruppen med namnet ”Hata horan”, på en sorts officiell masschatt för elever på skolans hemsida som vansinnigt nog kan användas anonymt. Om någon skola i verkligheten infört en sådan måste katastrofen inträffat på två dagar. Hierarkin bland eleverna är dessutom absurt lättmanipulerad i romanen. Gloria kan gå från utfryst med hora skrivet på skåpet till toppen, till att tidigare Kung Robin blir sänkt och toadoppad, på kort tid och bara någon smygtagen stjärtskårebild och ett nollgrundat bögrykte som medel. As if!

Moralen är förstås helt rätt. Det är absolut lika fel att sänka mobbaren med samma metoder. Det behövs dock verkliga personer att visa denna jävligt svåra sanning på, även om man väljer en urspårad spelplan. Johanna Nilsson kan ju definitivt bättre, det borde ha rotts iland. Skolor och organisationer borde ta upp Engelsforstrilogin istället som diskussionsunderlag, för där finns strålande och mitt i fantasyn realistisk skildring av mobbning och dito förövare, såväl som av masspsykos på skola.