Från pirater till pipeline

”Vi har roat oss med att i munnen på Gilgamesh och Enkidu lägga tal som George W. Bush och Donald Rumsfeld höll 2002 och 2003. Som om den varning om krigets katastrofer som yttrades för över tusen år sedan i den region där dagens drama utspelar sig hade klingat ohörd.”

Den tecknade historieboken De bästa av fiender, av historikern Jean-Pierre Filiu och tecknaren David B. inleds med en snabbversion av Gilgamesheposet, i jämförelse med 00-talets krig i Irak. Det landar i en effektfull liknelse mellan segermonumentet av döda kroppar som avbildas på den s.k. ”Gam-stelen” och den känd förnedringsscenen från Abu Ghraib där amerikanska soldater placerat irakiska fångar ovanpå varandra.

Från detta mer abstrakta och resonerande avsnitt övergår sedan historien om relationen mellan USA och Mellanöstern i en mer rak genomgång. Det börjar med att amerikanerna knappt blivit självständiga innan de ger sig in i kampen Medelhavsregionen som redan pågår mellan ottomaner och européer. Strider kring Tripoli står i fokus i de första delarna, där åratal av misslyckade belägringar till sjöss slutar i premiären för amerikanska försök att avsätta en annan stats regim. Den sittande paschan Yusûf Karamanlis bror Hamet får deras hjälp, mot löfte om fredsavtal. Det går förstås åt helvete, för brodern, när amerikanerna spelar dubbelt och efter mindre segrar på land i närliggande områden istället sluter ett fredsavtal med paschan och lämnar Hamet i sticket.

Det fortsätter med de följande hundra årens maktkamp om blivande Saudiarabien, vilket leder till när oljan kommer in i bilden. Den första sändningen saudisk olja anländer till USA 1939, efter avtal med kung Ibn Saud, vilket blir en handel som pågår in i våra dagar även då amerikanerna helt byter inställning till bildandet av Israel, som de först lovat ska kräva saudiskt godkännande för att tillåtas.

Det påföljande sista avsnittet är dock det allra mest spännande, där spelet om Irans styre i början av kalla kriget tas upp och USA pressar den motvillige shahen till hjälp att störta och fängsla premiärministern Mossadegh. Hjärnan bakom kuppen är Kermit (lol) Roosevelt, kusin till den då avlidne presidenten. Metoden med inhyrda fejkade demonstranter vars protesterar urartar i plundring och förstörelse och bidrar till kaos i landet, blir en sorts prototypmodell för kommande kupper i Latinamerika med amerikanskt stöd.

David B. tecknar i skarpa kontraster, svart eller vitt, och med symboliskt bildspråk oftare än realistiskt. Texten är å andra sidan konstant kortfattad, rak och så neutral som möjligt. Det är mer redogörande än analyserande till innehållet. Tillsammans ger text och bild ett resultat där ömsom större skeenden sammanfattas symboliskt på enstaka rutor, och ömsom detaljerade scener utspelar sig, med dialog skapad av både rena citat och tolkningar i de sporadiska pratbubblorna.

Greppet att i serieform skildra historiska händelser är förvisso inte nytt, men det är slående hur olika sätt det finns att göra det på, om man jämför med Joe Saccos mer journalistiskt dokumentära stil i serierna om Palestina respektive Bosnienkriget, eller med Art Spiegelmans Maus som ju trots katt- och musmänniskorna ändå till största delen är tydlig realism mer än något annat, i såväl text som bild. Trots att De bästa av fiender går igenom 170 år på bara drygt 100 sidor, och alltså blir väldigt översiktligt trots detaljerade nedslag, så känns det bildande och framför allt kul att lära sig mer om områden som helt gick en förbi under den andravärldskrigsfixerade skolhistorian (nåja, nu är ju även massor av delar från just det kriget relevant för denna histora också men det gick en också förbi!). Att det här som där ändå blir extremt mycket männens historia får väl passera så länge något annat undanskymt kom fram. Sen är det förvisso ett franskt perspektiv, men åtminstone inte heller lojalt med någondera krigarpart (något mer kritisk mot USA, #franskkommu), helt i linje med inledande moralbudskap.

Den franska originalutgåvan av De bästa av fiender kom ut 2011 och där har också del två funnits ute i ett år. Förhoppningsvis fortsätter Placebo press ge ut serien på svenska, annars får jag väl fräscha upp skolfranskan ordentligt, för jag vill verkligen läsa mer.

 

Närgången nutidshistoria

Förlorade själar inleds under en propagandauppvisning som sätts upp vid ett amerikanskt besök i Hargeisa i nordvästra Somalia* 1987, där tre kvinnors vägar korsas då den tioåriga flickan Deqo från flyktinglägret Saba’ad tar några danssteg fel i uppvisningen. När funktionärerna dragit henne åt sidan och börjar slå henne stegar den äldre kvinnan Kawsar fram för att vädja dem att sluta, men hon grips istället, och medan Deqo försvinner i tumultet förs Kawsar till fängelset där romanens tredje protagonist, Filsan, en ung soldatkvinna i somaliska armén, misshandlar henne hastigt men olyckligt så att hon bryter höften.

Den brittisk-somaliska författaren Nadifa Mohamed skildrar här några månader i den dåvarande kommunistiska diktaturen i Somalia, och upptakten till det somaliska inbördeskriget, med ett oerhört intimt och nära perspektiv genom dessa tre kvinnor – så nära som går att komma i tredje person. Dessutom gör hon det med en riktigt snygg komposition, där inledning och avslutning varvar deras perspektiv, och korsar deras vägar, medan huvuddelen av romanen är tre avsnitt som följer en protagonist i taget med en repeterad kronologi. De möts, hålls sedan åtskilda medan det puttrar, och slås samman igen i det kaos som uppstår.

I Kawsars avsnitt framträder det eskalerande våldet utanför hennes bungalow tydligt, trots att vi bara kan följa det genom någon som sängbunden bara har att använda sin hörsel, eller rapporter från tjänsteflickan. Inte för att Kawsar frågar så mycket innan det verkligen bryter ut, hon har i princip redan gett upp om världen sedan länge, efter en lång rad missfall följt av både makens och den enda överlevande dotterns död.

Nurto höjer försiktigt huvudet till ena hörnet av fönstret. ”De har släpat ut henne på gatan.”
Kawsar iakttar henne medan minuterna släpar sig fram: Nurto är som förstenad, fullkomligt orörlig bortsett från de tunna hårstråna på huvudet som rör dig i luftdraget.
En salva automateld smattrar till och nurto vänder sig och kryper ihop på golvet med knäna pressade mot bröstet och huvudet i knäna.

Deqo å sin sida tycks betrakta kaos som ett normaltillstånd. Hon har aldrig haft någon eller någonting och varje dag handlar bara om att överleva, och när hon efter en tid på gatan hamnat i tillfällig säkerhet hos fyra prostituerade kvinnor (varav två har de riktigt bisarra smeknamnen ”Karl Marx” respektive ”Stalin”) skymtar bara små tecken förbi på att något (mer än vanligt) inte står rätt till utanför. Från Filsans perspektiv är det tydligt för läsaren hur allt rämnar, men hon själv dröjer i förnekelsen. Hon har så länge varit upptagen med försöken att visa sig duglig inför sin far, och som kvinnlig soldat, att krigets allvar kommer som en chock. Hon förstår knappt vad som händer mellan avrättningar och bombattacker, ens när hon själv håller i vapnet, förrän den stund då hon skottskadad på ett underbemannat sjukhus konfronteras med sin regims verkliga syn på jämlikhetsidealet de poserat med bakom ordet kamrat.

Språket dyker ibland ned i täta metaforer men är oftare rakt och lättflytande. Nadifa Mohamed väver med lätt hand in de tre protagonisternas bakgrund i det pågående skeendet, via deras egna associationsbanor och vissa rena tillbakablickar. Så görs också en hel kulturell kontext och den historiska bakgrunden synlig på ett liknande sätt som det begynnande kriget, genom personliga perspektiv och enskilda människors vardagliga blick. Små brottstycken som väl måste ses som den enda rimliga skildringen när krigets vansinne är för stort för att ta in i sin helhet.

– – –

* Det bör tilläggas att Hargeisa idag fungerar som huvudstad i den självutropade staten Somaliland, som består av nordvästra delen av det som heter Somalia på våra kartor. I princip ingen annan stat har erkänt Somaliland, men regionen är oavsett detta självständig i praktiken. Det bör vara just de rebeller som armén försöker slå ned i krigsutbrottet som Förlorade själar skildrar som 1991 utropar Somailand.

Annorstädes

En liten påminnelse på förekommen anledning om att jag ibland skriver boktexter för Mint magasin också. Häromdagen exempelvis om den superspännande trollromanen Stallo av Stefan Spjut. Klicka bokomslaget för att läsa texten på plats.

Blödig fara

Goran Vojnovićs debutroman Blattejävlar! var en av de bästa böcker som jag aldrig orkade skriva om 2013. Oklart varför det inte blev av, men jag läste den på semestern och var väl inte på humör. I den var berättarrösten den unge Marko Đorđić i ljubljanaförorten Fužine, och fokus låg på situationen i Slovenien för invandrare från de närliggande länderna, på ett sätt som inte rörde sig så värst mycket utanför Markos liv just där, och som alltså inte grävde så djupt i kriget som ändå tvingat dit de flesta av förortens invånare. En tematiskt sett mindre specifik roman, som på många sätt lika gärna kunde handlat om Sverige. Hans nya och andra roman Jugoslavien, mitt hemland förgrenar sig desto vidare och djupare i balkans geografi och historia. Redan via denna nya jagberättare Vladan Borojevićs härkomst förkroppsligas en komplex historia. Han bor i Ljubljana, men är född i Kroatien med en Slovensk mor och Serbisk far. Romanen tar sin början när Vladan just fått veta att hans far visat sig vara inte bara vid liv, utan också efterlyst för krigsförbrytelser. Vladan ger sig ut i Kroatien, Bosnien och Serbien för att söka upp fadern, och parallellt återberättar han sin egen uppväxt från det att barndomen ”fick ett abrupt slut en helt vanlig försommardag 1991”. Utan direkt förklaring tvingades han under krigets upptakt flytta med sin mor från den kroatiska kuststaden Pula till Belgrad, medan fadern Nedeljko Borojević skulle ut ”i fält”. Efter lång väntan på Hotel Bristol i Belgrad och sedan hos släkt i Novi Sad gav modern slutligen upp på den alltmer distansierade Nedeljko och tog med Vladan till Slovenien och morföräldrarna i Ljubljana.

Idag är Vladans relation till modern Duša minst sagt frostig och trots att hon känt till att Nedeljko lever får Vladan ingen direkt hjälp av henne. Utan något bra spår att gå på tar han sig runt bland gamla släktingar och bekanta på alla sidor gränserna. I sitt sökande återser han platserna som han oftast bara minns som olika rum att vänta i, på en återvändo till ett vanligt sommarlov i Pula som aldrig kom. Under mötet med en splittrad släkt och en splittrad samling nationer inser han allt mer att han själv saknar riktig tillhörighet. (Kusinen menade under barndomens väntan i Novi Sad att han i alla fall inte var någon kroat för pappa Nedeljko dödade ju kroater.) Tillsammans med de många betraktelserna av och teserna om Balkans problem läggs en allt mer introspektiv tråd fram om den ångest som följer honom i det liv han lever som dubbelt övergiven av föräldrarna och med krigserfarenheter han knappt greppat som vuxen. En metafor över området om man så vill.

Den av hans betraktelser som fastnar mest hos mig kommer när Vladan passerar gränsen mellan Serbien och Kroatien. När han berättar för en tulltjänsteman att han rest från Novi Sad börjar denna högtidligt berätta om sina varma känslor för den staden, att promenera i den längs Donau, men att ingen längre promenerar, att något förlorats. Vladan ser till att inte fastna i samtalet för länge.

Jag vet inte varför, men jag hade alltid varit rädd för människor som var blödiga på det där sättet. Jag fick en känsla av att de var äkta balkanska känslomänniskor, sådana som såg ut att vara riktiga tuffingar men som hade en egen låt som när som helst kunde locka dem till tårar, och det kändes som om de var det farligaste av alla de djur som stod att finna i denna fientliga miljö. I min fantasi var de i stånd att begå grymheter som folk som inte var lika höga på sitt känsloliv inte ens kunde föreställa sig. Jag kunde verkligen se framför mig hur en tamburas mjuka toner kunde få en man som liknade tulltjänstemannen att vråla ”Rör inte mina fält”, för att sedan våldta en trettonårig flicka från Novi Sad som inte hade gjort någon i den här världen ont, bara för att han inte kunde promenera längs Donau längre och inte gå arm i arm med vuxna kvinnor från samma stad som hon.

Nog kan det också vara sin far han beskriver. Det lär dock inte vara typiskt för Nedeljko, eller för Balkan. Känslomänniskan, eller känslomotiven, som Vladan beskriver är sannerligen något att hålla i åtanke när det handlar om folkmord oavsett var. Skulle robotkyla verkligen kunna driva något sådant? Vad finns för rationalitet i staplade lik, nedbrända hus. Inte är det med kyla man bränner ned grannbyn.

Så kan man inte heller avsluta med vare sig en utskällning eller en omfamning. Konfrontationen som slutligen kommer är av nöd ett antiklimax. Vad finns det ens att säga? Vladan är också som en slutprodukt av kriget – metaforiskt och bokstavligen – oavsett vad fadern personligen har för skuld. Varken att ange, döma eller förlåta denne kan reparera honom.

Artig korruption

Teju Coles nya roman Everyday is for the thief är egentligen hans första. Den gavs ut i original redan 2007, men då bara i Nigeria, och först i år har den tryckts i amerikansk utgåva. Nästa år ska den komma ut på svenska.

Det finns många likheter mellan denna återlanserade kortroman och genombrottsromanen. För det första att den namnlösa protagonisten här, precis som Julius i Öppen Stad, är psykiater i New York (eller snarare på väg att bli, jag uppfattar honom som något i nivå med AT-läkare). Dessutom är båda personer med uppenbar smak för konst och klassisk musik, och båda genom Tranströmer-vurmande även väldigt lika Cole själv. Inte så att jag anser att båda (eller alla tre) är samma person, men jag ser en uppenbar prototyp, en typ av röst och position som Cole känner sig bekväm i och anser varit värd att återkomma till och utveckla. För det andra återfinns flanörperspektivet i första person både här och i Öppen Stad, med en betraktare som vandrar lite halvt planlöst och reflekterar över samhället omkring honom. Every day is for the thief utspelar sig dock inte huvudsakligen i New York, utan i Lagos.

Betraktaren återvänder här till sin uppväxts Nigeria från USA, bara på besök men med en diffus tanke om att eventuellt flytta tillbaka. Redan på den nigerianska ambassaden i New York, i processen att få visum, möter den unge mannen både den systematiska korruptionen och de hycklande budskapen om förbud mot densamma. Den icke annonserade extra avgift för att snabba på ansökan – d.v.s. inte få den medvetet fördröjd – får han betala via en money order*, eftersom kontanthantering avstyrts på ambassaden … för att stävja korruptionen. Väl i Nigeria blir han under den korta färden från flygplatsen till Lagos flera gånger av såväl flygplatspersonal som poliser ombedd, i all artighet, om ett litet bidrag. Do you have anything for me today? Allt i den flytande zonen mellan dricks och muta. Det tycks vara en del i artig konversation att pengar växlar händer.

”Money, dished out in quantities fitting the context, is a social lubricant here. […] No one else seems to worry, as I do, that the money demanded by someone whose finger hovers over the trigger of an AK-47 is less a tip than a ransom. […] It is seen either as a mild irritant or as an opportunity. It is a way of getting things done, neither more nor less than what money is there for.”

Det är fortsättningsvis också med fokus på det Nigerianska samhället som betraktaren redogör för vistelsen. I situationer som när han på ett internetcafé ser människor som just då sitter och författar Nigeriabrev – så kallade ”yahoo yahoo boys” – används betraktarens person som en tacksam reflektionsyta, men det faktiskt personliga hålls i bakgrunden. Det tar exempelvis lång tid innan man förstår att anledningen till att han bor hos en auntie och inte hälsar på föräldrarna är att modern bor i Kalifornien och att de i princip sagt upp kontakten med varandra, och när det nämns är det liksom inte så mycket mer med det. Även när han ofta jämför det han upplever med en romantiserad barndomsbild är det sällan relevant i sig vem han är. Den del som som gör det mer specifikt hur just han upplever Lagos, är att han som numera amerikaniserad nigerian och dessutom ljushyad automatiskt bemöts som välbärgad, och inte minst som en främling, en turist. Språket hjälper honom till viss del att hävda sin status, samtidigt som det bekräftar situationen:

”When I start speaking Yoruba, the man I’ve been haggling with over some carved masks laughs nervously. ’Ah oga,’ he says, ’I didn’t know you knew the language, I took you for an oyinbo, or an Ibo man!'”

Tillsammans med korruption ser betraktaren också ett underliggande hot om våld i många delar av vardagen. När han lägger märke till en bildekal som uppmanar honom att slappna av – ”Relax! God is in control” – kommer han att tänka på hur hans upplevelser av otryggheten kan gå ihop med snacket om att landet har ”världens lyckligaste befolkning”.

”It occurs to me that the barely concealed sense of panic that taints so many interactiones here is due to the fact that nobody is in control, no one is ultimately responsible for anything at all. Life in Nigeria, in Lagos in particular, requires constant vigilance. It is entirely possible to put on a happy face, but what no one can really do is relax.”

Det känns däremot lite avslappnande för mig att veta om att boken först skrivits för Nigeriansk publik, att redogörelsen av korruptionen och dess inverkan på människors tänkande och beteende därmed inte är en tveksam skräckbild målad som varning åt västvärlden. Jag ser snarare en sorts vädjan i boken. Eftersom det inte är specifikt nigerianskt hur korruption och våld fungerar kan den vädjan gälla överallt. Mer än som en roman läser jag Every day is for the thief som en lång essä om just korruption och otrygghet, om än med fiktionen som ram.

– – –

* Jag fick nu googla vad det ens heter på svenska, och svaret ”postavisering” kändes bara ytterligare förvirrande eftersom ingen kan längre kan använda Posten eller ”Svensk Kassaservice” (lol) till detta.

En författande katastrof

Rubrik: Hyllad författarman kring förra sekelskiftet var självupptagen jävel som satte sin fru på sinnessjukhus för att slippa ta ansvar. Resultat: Ingen är förvånad. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och Söderbergkännaren och f.d. förläggaren Björn Sahlin har ändå gjort ett gott arbete att kartlägga omständigheter och detaljer kring hur det hela gick till i boken Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof. Främst med hjälp av Hjalmars brevkorrespondens och de tillgängliga journaler och utlåtanden som finns kring Märtas vård. Dessa källors partiska natur till trots har det uppenbarligen gjorts möjligt att sakligt lägga fram hur Hjalmar Söderberg i princip städar bort sin reumatiskt sjuka hustru, med hjälp av hennes egna bröder, för att hon blir för jobbig.

Det är en utdragen process över 10 år, som börjar kring 1906 med att Hjalmar sjappar från hemmet och lämnar Märta ensam med de tre barnen efter att hon börjat få reumatiska besvär utöver alla besvär med näsan, och det fortsätter med hans försök att göra sig av med Märta via fritt fabulerande intyg och jäviga läkare. Hon slussas mellan kurhotell, dårasyler och fattighus och döms mer eller mindre till ett institutionaliserat liv i ensamhet och fattigdom. Helt utan psykiatrisk grund, kan författarna konstatera via de journaler som finns bevarade. De skäl som anges för hennes sinnessjukdom är alla de mest godtyckliga från tidens populära patologisering av kvinnor i allmänhet, med ”erotisk vidlyftighet” och ”stark könsdrift” som spets (naturligtvis utan belägg och knappt ens exempel på vad som menas).

Eftersom Hjalmar Söderberg förhalar själva skilsmässan så länge, delvis på grund av tidens lagstiftning men i praktiken mer av ekonomiska skäl och för att få slippa ansvar för hennes försörjning efteråt, så förblir Märta ändå bunden till honom samtidigt som hon övergetts i praktiken. Hjalmar kan leta upp en ny blivande fru, men för Märta skulle den utvägen aldrig finnas (även om man bortser från hur sjukt det alternativet är i sig). Ändå befinner sig förstås Hjalmars nya blivande fru Emilie och deras gemensamma dotter också de i en låst position innan skiljsmässan blir klar.

Något problematiskt är det tyvärr att författarna är såna fanboys av Hjalmar Söderberg, till den grad att de faktiskt tackar honom i avslutande tackavsnitt. I själva innehållet slätas det dock inte över på något sätt hur han beter sig, men de blir lite för glada i att köra lite litteraturanalys vis-à-vis hans privatliv. Helt orimligt blir det faktiskt när gissningsleken drar fram ur hatten att Hjalmar antagligen önskade livet ur Märta, och att det eventuellt skulle inspirerat honom till Doktor Glas:

”Vi vet inte om Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius kom till beroende av Hjalmars slumrande dödsönskningar gentemot Märta. Men intensiteten i den starkt återhållna passionen i hans roman talar för att konflikten hade djupa samband med och i Söderbergs egen personlighet.” 

#asså

Det är också lite synd att det mest uppseendeväckande får alldeles för lite utrymme, nämligen det att allt hittepå ur journalerna fortsatte att accepteras som oproblematisk sanning ända in på 80-talet när Hjalmar Söderberg omskrivits. Det är liksom lätt att beskriva hårresande förtryck med brasklappen att det ju var på den dumma förritiden som inte gäller oss, men det gäller oss. Där hade man haft ett bra föremål för en helt annan bok.

Mitt allra största problem med boken är dock titeln, som till skillnad från innehållet faktiskt är överslätande. Du vet när poliser eller tidningsartiklar hänvisar till ett sånt mord som män begår på kvinnor de levt med som en ”familjetragedi”? Lite så känns undertiteln ”En äktenskapskatastrof”. Som att det var en himla otur att just de skulle gå och gifta sig! Ja, eller så hade Hjalmar Söderberg med den tidens formella och sociala makt över kvinnor kunnat göra samma sak oavsett vem han gifte sig med, så fort han tröttnat. Äktenskapet är liksom inte katastrofen, det är Hjalmar som är Märtas katastrof.

I en kort mening finns en strimma av hopp som jag skapar åt mig själv. Under den korta redogörelsen för Märtas liv de tio åren mellan avslutad skolgång och Hjalmars entré står att läsa: ”Ett år tillbringade hon i Paris, men om den tiden vet vi inget.” Jag vill så gärna tro att det fanns åtminstone ett år för Märta med frihet och glädje, i Paris.

Topp 5 irritationsmoment i spåren av Egenmäktigt förfarande

Läsare av denna blawg vet att jag tyckte att Lena Anderssons omåttligt populära roman Egenmäktigt förfarande var riktigt bra. Läsare av denna blawg vet säkert också att jag i många fall annars har svårt för Andersson. Det är inte direkt någon motsägelse, jag vill bara nämna det som nödvändig bakgrund, så att ingen tror att jag bara druckit haterade på hela succén, som naturligtvis är välförtjänt. Här ska nämligen listas topp fem irriterande jävla saker från det senaste året i och med att Ester Nilsson och Hugo Rask fått vidare liv och blivit allas och envars projektionsytor. Nu kör vi, nedräkning från 5 till 1:

5. Att folk läste den som typ en hatskrift mot en dum sorts man

Ja, Hugo Rask är självupptagen och gillar att få sig ego smekt från alla håll. Ja, han hanterar att nån blir kär i honom med undvikande för att det väl är enklast så. Ja, det är väl också så att heteromatrisen ger att den posten vanligen tillfaller män. Det kommer med de andra maktprivilegierna, så att säga. Men bilden av honom och allt resonerande kommer inifrån Ester Nilsons kärlekspsykos, där the struggle knappast kan vara att typ tukta mannen att strukturellt skärpa sig, utan att spräcka känslobubblan som ens egen kropp blåst upp.

4. Att alla skulle upplysa en om vem som ”är” Hugo Rask

Fuck biografisk läsning, den kanske mest frekventa yttre faktorn att sabba litteratur med. Det kukar ur hela läsningen att höra nåt skvaller om vem som är vem. Jag vet att det är frestande och ibland enda skälet att läsa något, men det är en djävulens lockelse. Det är svårt nog att skaka av sig bilden av författarens nuna när man läser något skrivet i första person, och i denna roman var det lika svårt trots att den är skriven i tredje. Likt, påminner om, visst, men romanskrivandets resultat ger fiktion även om allt stämmer rakt av med äkta händelser. Jag är så glad att jag hunnit läsa den innan ryktet om Roy spilldes ut framför mig. Sju resor värre än spoilers, that shit.

3. Att Ebba Witt-Brattström och fan och hans moster ska göra politik av den

Relaterat till punkt 5 ovan blev debatten om ”kulturmannen” ibland ett SM i att fäktas med litterär figur som argument. Inte bara i det sammanhanget heller. Jag har facepalmat mig igenom exakt alla försök att svinga dessa romangestalters känsloliv som ett argument för ideologisk hållning, och Witt-Brattströms heluppslag i DN i januari, om hur sensmoralen skulle vara typ att kuk i fitta är ett löfte till kvinnan om fast relation*, var nog det värsta. Dessutom slängde hon in Fatta och #prataomdet (och antologin med samma namn, för vilken undertecknad var redaktör) i denna irrfärd av knas, vilket då blandar ihop samtyckande sex och övergrepp = föda till patriarkatet.

1. Skärp er, det var väl inte sexet som var problemet i hennes dinglande på kroken, det är väl inte sin kropp hon försvarar! 2. Skärp er, det är kultur, det är känslor, och inte ens plakatpolitisk kultur kan vevas sådär på något rimlig sätt.

2. Att det kommer en uppföljare

Var det verkligen för att Ester Nilsson var en så jävla spännande person som Egenmäktigt förfarande var en så bra roman? Nej, det var ju för att hela händelsen, all inbillning, fixering, utsatthet och feghet var så något så outsinligt banalt och oberoende av hennes person. Det var därför massor av läsare gick igång på ren igenkänning (och därför som igenkänningen som kvalitet inte var särskilt problematisk då den inte behövde relatera till personernas klass eller position eller whathaveyou). Att klafsa vidare i fler problem med samma protagonist är bara totalt överflödigt, och att den nya boken dessutom är dubbelt så lång blir ett extra hån eftersom Egenmäktigt förfarande visade just hur mycket man kan få sagt på liten yta. Och nu ska den ytan kavlas ut och bli tunnare. Utan personligt ansvar kan aldrig bli mer än den extra cd:n med bonusmaterial och b-sidesamling för komplettister till fans. Oklart om jag kommer orka läsa den ens, men nu ligger den visst hemma likförbannat så vi får väl se.

1. Att Roy Andersson säger att det är han som är Hugo Rask

(Först, se punkt 3 ovan, repetera: fuck a biografisk läsning.) Det är stört redan att han får frågan, men än mer stört att han svarar ja och babblar på om saken utan att ens läst boken. Maken till förmätenhet! Om han är förlaga är ju inte ens relevant, han är de facto inte Hugo hur gärna han än vill för Hugo är en fiktion. Att han genom att uttala sig på detta sätt verkligen gör sig till just den typen av självupptagna konstnärsman är en annan sak.

Liten tröst är det att stor humor redan uppstått i och med att folk börjat driva med Roy redan innan hela intervjun släppts, och att Andersson enligt Babel säger tvärtemot i kommande avsnitt. Det här kommer vara utpyst och värdelöst när intervjun väl kommer ut nästa vecka, dräpt av hundra nya memes om vem som är Hugo Rask, vem som är Kepler, vem som är Jason och vem som egentligen skrev Snabbköpskassörskan.

– – –

*  ”Det faktum att Hugo har varit inne i [hennes kropp] utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. […] Vad har pojkarna med samhällets godkännande stulit? Flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde.”

#?????? Asså ursäkta patriarkal penetrationslogik à la krigsvåldtäkt.

 

De e bola va?

Johan är ett tjockt och lyckligt barn ända tills mellanstadiet tar slut, varvid han plötsligt tvingas genomlida högstadiet under brutal mobbning. Istället för att gå färdigt gymnasiet hittar han sedan sin revansch genom hård träning och steroider, men det som först blir ett välkomnande sammanhang och en ny lycklig period i Johans liv börjar snart barka åt helvete.

Förutom en kort upptakt placerad längre fram i tiden börjar Henrik Bromanders romandebut Riv alla tempel med den typ av berättarstil som känns igen från hans tecknade serier. Likt exempelvis fascisten Erik i mästerverket Smålands mörker berättar protagonisten själv i första person, med ett språk och tilltal likt det i memoarer; detaljrikt och förklarande, som mer till en tänkt mottagare än inåtvänt, och som dåtid från en obestämd punkt längre fram i tiden. Också den brutala mobbningen av Johan känns igen från Bromanders tidigare tematik och explicita våldsskildringar, det har ofta krossats både kropp och själ i hans serier. Förutom ufrysning och vanligt stryk får Johan i den värsta scenen ett hotfullt hembesök av sin värsta mobbare och forne bästis Thorfinn. Han tvingas även ställa upp i uppgjorda slagsmål under skanderande av öknamnet ”Japanen”, givet honom enligt logiken att sumobrottare som ju är tjocka kommer från Japan (en absolut genialisk gestaltning av det banala och barnsliga sinnet för humor hos förpubbeungar). Jag föreställer mig ofta under läsningen av de första avsnitten hur allt skulle ha sett ut som tecknad serie, i Bromanders typiska stil, lite som när man hört en författare läsa högt och inte kan låta bli att höra den rösten varje gång man sedan läser nya verk av hen.

Men Riv alla tempel frångår snart det bekanta berättandet och rör sig mer mot roman i sin egen rätt. Språket börjar förändras, långsamt och stegvis. Redan efter sextio sidor, ungefär där gymvärlden inträder och Johans kroppsliga förändring börjar, skiftar närvaron och slutar kännas tillbakablickande trots att tempus ännu är preteritum. Inledande ”jag” i många meningar försvinner, så att de börjar redan i aktiv handling med bara ett verb. Gjorde det och det. Tänkte det och det. Det är så effektivt förflyttat att jag inte heller märker när presens några kapitel senare inträder och nuet redan är kommet (den inledande scenen pekar dock mot att det finns en lång väg kvar av detta). Fler skiftningar i tempus eller tilltal kommer inte, men språket fortsätter förändras i takt med Johans nya kurer och hans snart vikande mentala och fysiska hälsa. Paranoia, inre röster och aggressiva utspel och till sist minnesluckor kommer tillsammans med allt kortare meningar och utelämnanden.

Slående med byggarkulturen såvitt den är skildrad här är likheten med ätstörningar. Johans fixering vid hälsosam kost och stenkoll på näringslära är precis som med en anorektikers besatthet av samma saker. Lätt att maskera som hälsosamt, men samtidigt inte värt mycket då det kombineras med de nedbrytande vanorna droger respektive svält. Likheterna med ätstörningar blottar också byggarmännens komplexa genuskoder, inte som i att de tuffa byggarna egentligen är feminina som bantar och har sig (trams), utan för att det visar hur kontexten kan göra lite vad som helst till maskulint bara det är lokalt överenskommet (gemensamt för alla maskuliniteter). Det märks via allt från kostsnacket eller fåfängan till deras dyrkan av den fiktiva självhjälpsboken, skriven av en framgångsrik byggare vid namn Foresti, vars machoformuleringar ändå mest innehåller samma sorts tugg som i den mer feminint kodade The Secret och liknande semifascistisk smörja.

Preppning blir för Johan till en ideologi, och steroiderna har inte bara effekt på det fysiska. Han blir redan från starten omväxlande hög och låg på sitt bruk, och drömmer under de mest maniska stunderna om ett samhälle som ersätter ångestdämpande medicin mot steroider. Men hans problem är knappast byggda av ”bola”. Johans kurande är ett självskadebeteende, återigen likt andra ätstörningar, och ju längre fram i förödelsen desto mer explicit blir detta. Mot slutet använder han medvetet samma nål upprepade gånger bara för att svedan av en trubbig nål blivit lika viktig som själva ampullen. Redan under högstadiet finns självskadebeteendet med, då Johan dricker av olika kemikalier ur städskrubben för att straffa sig och flytta smärtan till något konkret. Han undviker ända till slutet att möta sin ångest, så när kärleken blir besvärlig, gemenskapen börjar svika på gymmet, eller framför allt när fadern dör, då saknar han sätt att hantera det. Siktet bara på nya orealistiska mål.

Bromander skildrar alltså preppningen utan skönmålning, men det är knappast en enkel sedelärande berättelse om farorna med dopning. Det handlar mer om ångesten som finns där under, och kunde lika gärna varit nån annan skit som Johan sysslat med för att fly, om det nu inte varit så lämpligt att kroppslig revansch och tillhörande fixering blir verktyget för den tjockismobbade med wrestlingplanscher över hela pojkrummet.

Tyvärr har romanen pumpats upp till att bli en si sådär hundra sidor för lång. Det blir aldrig ointressant, men i början av andra hälften känns det lite som när Johan nått sin första frustrerande platå efter en stadig kurva uppåt, och man längtar efter de tyngre dramaturgiska preparaten. Men det är bara att fortsätta trycka ändå, för slutet är tack och lov briljant.

Utdrag ur några avsnitt i Riv alla tempel har publicerats i Ett lysande namn.

Young lust, pt. 2 – Nu för vuxna

Man har på ett sätt ordning och reda på normer och haram som vuxen. Vad som är förbjudet och vad som går an. I de tidiga tonåren finns bara ett virrvarr, ett trassel av den lokala mängden ungars egna tolkningar av brottstycken som de hämtat från sina närmaste vuxna och äldre syskon. Skryta lagom om sina erövringar och lämna rätt detaljer gäller även för vuxna, men vilken tonåring vet egentligen vad som är lagom och rätt i lilla Clèves, där Marie Darrieussecq placerat den tonårskåta protagonisten Solange?

Flickan i Clèves utspelar sig i en fiktiv by i sydvästra Frankrike, nästan vid havet men inte riktigt, på det att avståndet då ger Atlanten ett romantiskt skimmer för Solange. På samma sätt är nattklubben Milord en närliggande men bara halvt åtkomlig plats. Där ger ändå redan hennes första besök henne en sexuell erfarenhet som blir en stadig fantasi, som sätter nivån för längtan och förväntningar. Ett brandmansfinger som ”halkar in i hennes kön” medan favoritlåten Billie Jean spelas, han är en uppenbart osympatisk snubbe men som snabbt lämnas därhän med kuken hängandes, vilket gör att Solange kan sortera bort allt problematiskt och bara minnas en eggande försmak och dessutom drömma ihop en relation med någon hon aldrig ens träffar igen.

Det utspelar sig alltså på åttiotalet, uppdelat i tre kronologiskt raka delar med de talande rubrikerna Att få det, Att göra det, samt Att göra det igen. Darrieussecq benämner konsekvent Solange som ”hon”, men trots berättandet i tredje person skriver hon fram Solanges eget perspektiv. Det ger närhet och viss distans samtidigt. Det är vad Solange tänker och känner som är relevant, inte vad som händer henne, hon är ett otvetydigt subjekt. Det är viktigt, eftersom hennes sexuella utforskande naturligtvis är hårt villkorat av såväl kön som klass, vilket med annan språklig utformning kunde dräpa möjligheten att se hennes agens eller uppriktigt skyddande naivitet. Översatt till svenska blir det lite besvärligt ibland, om en annan kvinna kommer in och lika gärna kan åsyftas med ”hon”, men den syftningsförvirringen är bara sporadisk och snabbt övergående där den förekommer. Likartat är det ibland förvirrande att hennes egna repliker är skrivna i kursivt, och inte mellan citationstecken som andras, men samtidigt förhöjande för känslan av att fortfarande vara inne i hennes huvud. Som när man hör sig prata inifrån med hörlurar på. Det är varken den ”manliga” eller ”kvinnliga” blicken som skrivs, det är flickans rakt igenom.

Det är i samband med hennes andra fas i sexuell erfarenhet som hon också inser sin plats i samhället. På fest hos den rika Laetitia d’Urbide, en lite äldre uttråkad gothtjej med vilda fester, går det först upp för henne att klasskamraten Delphine är portvaktsdotter och inte prinsessan på slottet som hon låtit tro, och tillbaka i ansiktet får hon (och läsaren) sedan att hennes egen pappa aldrig varit pilot utan bara en lätt försupen steward. Hon har noterat förekomsten av rikedom men först nu insett att hon är av ”samma sort” som ungkarlen och losertypen M. Bihotz som alltid barnvaktat henne, att hon är bonnig arbetarklass. Kort därefter följer hon den lite äldre Arnaud till ett av slottets många sovrum, där han byter sitt gymnasieintellektuella föreläsande mot direkt föraktfulla kommentarer om hennes oerfarenhet, samtidigt som han ska få henne att suga av honom. Villkoren för den unga sexualiteten tydliggörs skarpt, men samtidigt också hur enträgen hon är oavsett. Det är hon som skulle ha velat mer efteråt.

Denna olidliga väntan. Så att hon var vuxen. Det som kallas kvinna. Så att hon visste vad livet går ut på, hur mitt liv kommer att te sig, vem jag kommer att vara. Så att jag kunde komma, gå, ringa, prata, ge mig av. Knulla. Knulla. Ta hela jorden och knulla.

Hon ser sig själv som en jätte som klmarar sig fast vid jorden, pressad mot jorden och som gnider sig, hindrar planetens rotation och penetrerar den ända in till lavan, ända in till det okända.

Inte förrän hon året senare i tredje delen förför sin forna barnvakt M. Bihotz, fortfarande otillfredsställd av den pretentiösa och själviske Arnaud, får hon tillstymmelse till egen kontroll. Kanske just för att det är hemligt, för att det är han som måste tveka och göra motstånd när hon förvisso inte är ett barn men inte heller myndig än. ”Hon förvandlar sig till en hänsynslös Lolita” står det på baksidestexten, men det är ju direkt stötande eftersom Nabokovs Lolita är fucking tolv år gammal. Hon hittar det tyvärr mest jämlika hon kan få tillgång till, snarare.

Det är rätt skönt att jag helt missat att titeln (på franska bara Clèves) och namnet på den fiktiva byn anspelar på sextonhundratalsromanen Prinsessan de Clèves, eftersom jag varken läst denna eller känner att det jag kan läsa mig till om den har så mycket relevans. Snarare får jag intrycket att Darrieussecq dragit till med det namnet medan hon skrev eftersom den var i ropet 2009 ungefär när hon måste suttit med den. Det gällde då att Sarkozy hade skyllt kravallerna i Paris förorter 2005 på den gamla romanen och dess likar. (Lol, asså, tänk om Reinfeldt sagt nåt motsvarande när det var stök i Husby. Frankrike är klart mer intellektuellt inriktat i sitt politikertugg men det ger då knappast smartare slutsatser.)

Oavsett måste den referensen vara en smart maskering mot de ofrånkomliga biografiska tolkningarna, med tanke på Darrieussecq själv och hennes uppväxt i Bayonne i franska Baskien.

Young lust

Upplysningsmaterial om sexualitet som riktar sig till barn och tonåringar finns det förhållandevis gott om, förvisso av blandad art, nivå, och kvalitet. Skönlitteratur med seriös och explicit skildring av sexualitet idag har dock varit mer en grej för övre tonår och unga vuxna. Just närvaron av sexualitet brukar utgöra steget som skiljer mellanåldersbok från ungdomsbok. I Mårten Melins nya mellanåldersbok Lite mer än en kram* blir det dock andra bullar. Det är med tydligt naivt uttryckssätt, närmare barndomen än tonåren, som trettonårige Manne hanterar och funderar på sexualitet.

Det är slutet av sommaren mellan sexan och sjuan, och Manne har haft ett typiskt sommarlov: bada, spela datorspel, hänga med bästa kompisen Alvin och i hemlighet ha ångest över olycklig pubertetskärlek, efter att han på skolavslutningen frågat klasskamraten Aya om hon vill bli ihop, men inte fått något riktigt svar. Han kollar mycket på tjejer när de är och badar, noterar BH-band och reflekterar över sin kropps reaktioner, sitt onanerande och vad som känns rätt. Alvins vana att slänga fram porrbilder är samtidigt upphetsande och lite besvärande. Manne är en medveten trettonåring, med KP-prenumeration och en mamma som är bibliotekarie.

En dag tar hans storasyster Moa hem sin kompis Lea, och den nyinflyttade tjejen Amanda som ska börja deras klass i nian. Manne, som står i kalsongerna och vrålar med i en hårdrockslåt, märker inte att de kommit in. De skrattar och han blir förstås tokgenerad. Men det är något med Amanda. Hon kommer in på hans rum för att se efter ”hur det är med honom” nästa gång hon är där, och när Manne får höra att Amandas familj flyttat in i huset som hans familj hade innan fäldrarnas skilsmässa så cyklar han dit för att ”låna ut en bok” som de pratat om lite. Naturligtvis har Amanda fått hans gamla rum. Naturligtvis frågar hon snart om lite väl privata saker och så frågar hon om han kysst någon. Försiktigt hångel vidtar.

”Jag fyller femton i september”, sa hon. ”Då blir det här typ olagligt.”

Skolan börjar. Amanda fortsätter ”råka på” Manne, komma dit för tidigt när hon ska träffa Moa och bara ”vänta lite så länge”, och ställer mer frågor som nu är mer öppet flörtiga än bara privata. Tänkte han på att den här boken hade en äldre tjej och yngre kille som kysste varandra? ”Det är ju lite som vi.” Men han har väl inte berättat för någon? Hon undrar vad han tänker på när han onanerar, men han räddas från att svara när pappan kommer hem. Det finns i Mannes tankar både en tvekan och ett driv som växlar om vartannat och ibland går emot varandra. Vad vågar man inte, och vad vill man inte?

De hånglar i bibliotekets sagorum. Fnissar iväg därifrån när bibliotekarien (mammas kollega!) öppnar dörren. Amanda säger att hon fattar inte att vi gjorde det därinne. ”Och jag vill träffa dig igen. Alltså, jag vill inte egentligen men jag vill”. Nästa gång de ses är det med öppet beslut, de har bytt nummer, ”Cykla och bada?”, och på vägen hem ligger sedan de ute i det höga gräset och onanerar intill varandra.

Men Amanda blir övermodig. Moa har redan fattat misstankar, och när Amanda ska sova över hos henne blir hon påkommen inne i Mannes rum med nattlinnet av. Eftersom varken Moa eller Manne kan hålla käft är det snart ute på skolan att han tagit en äldre tjej på brösten, och han hamnar i ett tvärdrag mellan statushöjningen och skuldkänslorna när både Moa och Amanda är arga och den senare också drabbas hårt i skolan. Han kan inte riktigt se hela vidden av hur Amanda skulle uppfattas när det kom ut, att det för henne handlar om mer än social status. Hon knappast förövare, på många sätt lika oerfaren som Manne och definitivt med uppriktiga känslor för honom, men det går inte att komma ifrån att hon är betydligt mer medveten än honom.

Den här oklara moraliska situationen är både det verkligt intressanta med Lite mer än en kram och lite av bristen, eftersom den slarvas bort på slutet. Nästan hela vägen balanseras gestaltningen av relationen väldigt bra mellan lust och tvekan – från båda parter – och visar ung sexualitet så komplex som den är. Men medvetenheten om Mannes uppenbara underläge gentemot Amanda stökas liksom bort i en Devin the dudesk I can’t wait til you get old enough-final som doftar panikkompromiss mellan outtalad pseudomoral att det ska gå lagligt till, och oförblommerad pubertetsrunkfantasi. Det hade varit mer lojalt med protagonisten att låta honom dröja kvar i tvekan.

Det är ändå en nyskapande barnbok Melin fått ihop: vågad, tematiskt komplex, och samtidigt väl avvägd språkligt för en tolvårig läsare. En sån bok jag önskar att jag hunnit först med att skriva.

– – –

* Naturligtvis har det funnits en del förr som i långt förr. Och anspelningen i titeln på Hans-Eric Hellbergs Kram från 1973 är ju kung asså