Kategoriarkiv: Fack

Om Gud, bara blott för en gång, kunde ge mig lite tur

Publicerat av

Att läsa Adam Svanells och Anton Gustavssons reportagebok om den svenska spelmarknaden direkt efter läsningen av Nina Björks senaste genomgång av våra skitdrömmar är väldigt passande. Spela lagom blir i den kontexten ett exempel på ett samhälle som säljer på oss en individens dröm om klassresa. Varan som spelbranschen säljer är till och med bokstavligen denna dröm. ”Plötsligt händer det”, och alla andra blir kvar, So long suckers! Mestadels händer det aldrig, och i praktiken är spelandet en regressiv skatt, som dessutom ändå blir en förlustaffär för staten om man man ser till sociala kostnader. Man vill ju bara förbjuda skiten.

Men nu är inte Spela lagom en debattbok menad att ge mig förbudsivrande reflexer, den är ett reportage och en historieskrivning. Välskriven och med gedigen research och föredömligt hänvisat precis vilka källor som varje del bygger på. Dessutom en mycket rättvis skildring, som säkert kommer viftas med som slagträ av både Svenska spel och de privata spelbolagen – men inte mot spel utan mot varandra, då de båda dras med rejäl skuld. Och då menar jag verkligen inte någon ekonomisk skuld. De enorma vinsterna förenar dem mer än hycklet.

Svenska spel har ständigt infört nya spelformer och inte backat för spel som går snabbt och ger direkt utdelning, perfekt för den spelberoende som slipper väntan på dragning som nedkylning. Pokerbolagen menar att Jo, det är sant, tusentals unga lever på nätpoker – och om det ens vore sant skulle pengarna de lever på ändå komma från andra spelare, de som kallas ”fisk” och bara håvas in, eller ska vi säga: fastnar i nätet. Mångmiljardintäkterna från Svenska spel till staten hamnar aldrig i någon vård för spelberoende. Och det omtänksamma privata pokerbolaget skickar lockbrev med ”GRATIS pengar” som garanterat skulle suga tillbaka den spelberoende som äntligen lyckats sluta, om han inte redan tagit livet av sig veckan tidigare. Alla ljuger och överdriver chanserna att vinna.

Spelregleringens historia framstår som en ständig kompromiss, men även om de olika motiven intäkt och skademinskning retoriskt stått emot varandra har nya spelformer ständigt tillkommit, marknadsföringen ökat i aggressivitet, och framför allt har vi under åren vant oss vid detta. Blivit ett spelande folk. När man idag ska försöka se på läget med klarsyn är detta redan faktum, spel finns med oss, och någon fungerande reglering har vi inte i praktiken då spelbolag jobbar från utlandet med få hinder. Totalförbud verkar inte realistiskt när spelandet är en etablerad del av samhället.

Bristerna i systemet och farorna som pekas ut är svåra att ifrågasätta, men vad vi kan göra är en annan fråga. Det enda som liknar ett enkelt svar är att Vegas-maskinerna egentligen ogillas av alla och kunde plockas bort redan idag. Men bara nån liten miljard till först, åt staten? Något riktigt motstånd verkar saknas helt.

Kapitalism och kärnfamilj

Publicerat av

Vi står inför någonting oerhört i mänsklighetens historia. Vi har frigjort mängder av tid. Vi har uppfunnit maskiner, datorer, kommunikationsmedel som alla har frigjort tid, frigjort mänsklig arbetskraft. Vi har blivit, skulle ha kunnat bli, friställda. Ställda i frihet. Och vi reagerar med fasa!

Kärnan i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar är denna banala sanning, en välbekant tillväxtkritik. ”Arbetslöshet” är ett problem som bara kan existera inom ett ekonomiskt system som inte förmår omvandla produktivitetsökning till mindre arbete. Det är inte en ny kunskap, men där makroekonomiskt perspektiv ofta dominerar tillväxtkritiken tar Björk ned analysen till människan tillvaro i systemet. Nina Björks särskilda talang är också, precis som i genombrottet Under det rosa täcket, att enkelt kunna begripliggöra en komplex helhet utan att förenkla den, och att välja precis rätt exempel.

Det är viktigt att vi inte är nöjda, att vi måste fortsätta drömma om ett bättre liv. Annars stannar hjulen och krisen är över oss. Systemfel, menar Björk, eftersom individens dygd blir samhällets fara så fort för många ansluter sig till den. Så när behoven egentligen är uppfyllda måste reklamen rikta sig mot våra känslor istället för att bara sälja sin produkt.

Till och med arbetslinjen säljs in som vägen till ledighet, men Björk blottlägger hur tillväxtekonomin inte bara snuvar oss på den lediga tid som kunde varit resultatet av produktivitetsökingar, utan dessutom kräver mer konsumtion av oss när produktiviteten ökar. Mer arbete som kräver mer arbete, samtidigt som vi intalar oss att vi arbetar för att kunna vara lediga. Några blir förstås utan arbete också, men är ändå aldrig lediga.

Björk menar att vi lever i ett samhälle där utopin inte är en tillåten dröm, bara den om individens framgång inom systemet. En framgång som förutsätter att andra blir kvar. Klassresa, aldrig klasskamp. Att vara till för varandra blir inte ekonomiskt rationellt. Samarbete utanför ekonomin är gratis, och därför dåligt – tänk om tillväxten sjunker när man hjälps åt! Inte undra på att man vill göra lönearbete av hemmets sysslor – skattereduktionen blir en liten kostnad för att få ökad tillväxt.

Björks analys är oftast träffsäker, men tyvärr inte problemfri. När exempel börjar användas som argument istället för som illustration, då brister det. I de sista delarna hänvisar hon bland annat till skilsmässoantologin Happy, happy och menar att konsumtionssamhället påverkat oss så till den grad att högre skilsmässotal skulle bero på begär efter det nya, att man tröttnar på sin partner som på en mobiltelefon när nästa modell kommer.

Visst kan våra uttryck ha färgats av ekonomins inflytande, men att därför rakt av mena att äktenskapet skulle stå i motsättning till kapitalism och tillväxtekonomi är rent fånigt. För det första är familjen en top notch konsumtionsenhet som knappast står i motsättning till tillväxt. Att jaga nästa modell görs redan inom ramen för denna – ett nytt sexliv, ny lägenhet, en nyrenovering, städhjälp. Dessutom är det knappast ekonomiskt rationellt att skilja sig.

För det andra finns ingen anledning att i jakten på våra verkliga behov och universella värden börja låsa in sig i någon särskild organisering av dessa. Varför skulle vi inte kunna vara till för varandra och få kärlek, närhet och gemenskap utan vare sig kärnfamilj eller inredningsmagasin? Det är en samtidigt kollektiv och individualistisk hållning som varken kräver tillväxtekonomi eller står i motsättning till utopin. Det är själva utopin.

Det enda könet

Publicerat av

Jag har läst Katrine Kielos Det enda könet – Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och herregud vilken resa! Vi hoppar rätt in.

Varje samling antaganden om människan inom ekonomin kommer alltid i någon mån vara en förenkling. Måste vi verkligen veta vilka vi är för att förstå ekonomin? Kanske inte. Men vi kan definitivt inte förstå ekonomin genom att göra allt i vår makt för att springa ifrån just den frågan.

Visst är det kanske inte någon nyhet att det är manliga, eller låt säga patriarkala, dygder som skymtats i det ekonomiska system vi brukar kalla kapitalismen. Katrine Kielos gör det dock smärtsamt tydligt för oss exakt hur tätt sambandet är mellan genussystemet och vår tids ekonomi. Min inledande skepsis mot analysens tyngdpunkt på ekonomin som könad försvann raskt, förmodligen för att den också skärskådar själva föreställningen istället för att ställa män mot kvinnor i sig. Det är alltså inte någon Moder Jord vs. Den Onda Mannen-historia detta, det handlar lika mycket om ett ideal som inte heller män stämmer in på. Inga män.

Den ekonomiske mannen behöver aldrig, han vill bara ha.

Det enda könet är berättelsen om könet på ekonomin, förenklingen av detta kön, och om osynliggörandet av allt som inte går att förklara med den ekonomiske mannen. Om förnekandet av alla beroenden, av alla känslor. Våra preferenser är allt vi är på marknaden, vi ska låtsas att vi inte har band till varandra. Vi ska låtsas att vi hör ihop bara för att det är rationellt, inte för att vi alltid behövt varandra.

Man får gärna ifrågasätta exakt hur mycket vikt som kan läggas vid några sämre underbyggda svepanden, som det att marknadstänkandet styr alla delar av livet bara för att folk använder marknadsmetaforer inom tex dejting och att en bok som heter Freakonomics finns (allvarligt menad eller inte är det fortfarande mest en lol-bok och inte serious business). Man bör också för den delen debattera vidare om hur ett alternativ skulle se ut, för där görs inga vidare anspråk på lösningen. Men den grundläggande berättelsen är svår att fronta på. Såhär har vi faktiskt byggt ekonomin. Kielos visar att inte ens mannen är rationell, men att systemet ändå antar detta. Att kvinnors arbete är osynliggjort eller ses som tärande trots att det är själva förutsättningen för annat arbete. Hur ska detta gå ihop? Jag skrev något liknande i höstas, läs gärna det också.

Och så språket: Det ska fan vara Kielos språk att förmedla en ny världsbild som inte är ett självbedrägeri. Detta är sprängstoff. Måsteläsning. Inte en argumentation, utan en perspektivförändrare.

– – –

Relaterat tips är Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt, som också ställer upp högrelevant kritik mot ett rådande ideal. Dessa två ihop, de går in i varandra en hel del också, är egentligen all systemkritik man behöver just nu (vad gäller ekonomi).

Alla monster måste dö

Publicerat av

När jag får en bok i present ser proceduren ut som följer: Den ligger på skrivbordet ett tag. Den hamnar i bokhyllan, oläst. Om den inte plockas fram igen efter x antal månader, i läsdesperation, förblir den också oläst. Undantag finnes. Om boken är kort, skänkt av en smakmässig like, redan fanns på min oskrivna läslista eller av egen maskin verkar intressant, så plockar jag upp den till läsning istället efter skrivbordsväntans slut.

Så var fallet med Alla monster måste dö, som jag fått i födelsedagspresent men tidigare aldrig hört talas om (jag verkar sovit på dess utgivning helt trots att den var Augustprisnominerad). Eftersom den var kort och handlade om alltid spännande Nordkorea uppfylldes minst två kriterier och jag läste den efter bara några månaders skrivbordsplacering.

Vilken resa!

Ja, det är alltså ett resereportage. Magnus Bärtås och Fredrik Ekman gör en gruppresa i Nordkorea, med liten frihet, samtidigt som det kidnappade filmparet Madame Choi och Shin Sang-ok blir mittpunkten i en växelvis inramande historiegenomgång. Bärtås och Ekman har ögonen öppna inte bara för landet de reser i och dess små och stora uttryck för diktatur och isolation, utan även för gruppen de reser med. Turisterna i gruppen och de övriga utlänningar som påträffas är nästan lika intressanta som landet, och består av såväl övertygade sympatisörer som cyniska chockturister. De stekaraktiga ”Brommapojkarna”, som mest verkar vilja svina i en annorlunda kuliss än solcharter, hade jag gärna läst ännu mer om.

Resan görs 2008, medan Kim Jong-Il ännu lever, och gruppen vallas runt bland skrytbyggen, eventuella iscensättningar av rusningstrafik, gränsområdet DMZ och förstås charterklassikern ”hemma hos vanlig familj på landet” (jo jo). Det är kanske inte något man inte läst om förr, men att få det satt i sammanhanget som historieredogörelserna ger är ovärderligt. Historien i sydostasien är liksom inte någon kärnpunkt normal svensk historieundervisning. Eftersom Sydkorea alltid blir naturligt betraktad som goda i jämförelse i vardagsuppfattningen kan det vara bra att få inblick i hur även den staten sysslar med saker som inte riktigt håller måttet för demokrati i vår mening.

Det är ingen chockturism Bärtås och Ekholm sysslar med, inte heller bara ett verk om skurkstaten Nordkorea, utan en pedagogisk genomgång över vad som finns och vad som hänt i Korea, Japan och Kina under 1900-talet och idag, samt om vår bild av detta

Här lite sales pitch från Bonniers under bokmässan förra året: