Bakåt leder framåt

Publicerat av

Lila hibiskus är Adichies debutroman från 2003, på svenska utgiven först 2010, efter genombrottet En halv gul sol (2006, på svenska 2007). I jämförelse med den senare, såväl som den lysande Americanah från förra året, är berättelsen i debuten mer återhållsam. Femtonåriga Kambili och hennes familj står i fokus, och inte minst frigörelsen från en hårt kontrollerande far. Papa misshandlar både Kambili och hennes bror Jaja brutalt, och än värre drabbas deras mor, men samtidigt är han utåt den gudfruktige Eugene: högt respekterad, djupt troende katolik, och dessutom rik på både pengar och inflytande.

Konceptet ”till synes rättrådig man som egentligen är galen hemmatyrann” kan lätt bli kliché, hur effektiv känsloretare den än må vara, men Adichies porträtt är sällsynt nyanserat. Kambilis far är inte en skenhelig men ond man, han är samtidigt tyrann och rättrådig. Pengarna han donerar till kyrkan är en sak, de har han så mycket av att det inte gör skillnad för honom. Hans blygsamhet är däremot äkta – om än möjligen skapad av gudsfruktan. Viktigast är dock hans rakryggade förhållningssätt inför militärdiktaturen. Utan några namn eller år nämnda lär det vara Sani Abachas kupp 1993 som inträffar i romanens inledning, och trots den fortsätter Eugene driva den regimkritiska tidning han äger, och gör således stor skillnad för hela landet. Dessutom ser han engagerat efter de anställda och när hans chefredaktör arresteras både en och två gånger gör han allt han kan för att få honom frisläppt. Det djävulska ligger i att samma övertygelse driver både hans civilkurage och hans förtryck av familjen. Hans Gudssyn kräver båda delar. Sin egen far betraktar han som hedning och låter inte barnen röra vid honom, knappt ens träffa honom. Eugene är den sortens patriark som väst älskar att utmåla som Den Andre, men är så med katolska motiv och ett förakt för egna traditioner. Istället för upplysning ett föråldrat kolonialmörker.

Vägen till frigörelse för Kambili och Jaja går via Eugenes syster Ifeoma och en återkoppling till rötterna. Efter ett besök hos henne i universitetsstaden Nsukka har de båda för första gången fått bevittna att ett annat slags liv ens är möjligt. Ifeoma är också katolik, men församlingen i Nsukka är något annat än Fader Benedicts hemma i Enugu. Här tillåts sång och predikan på igbo, inte bara latin och tyst kontemplation. Adichie skildrar med precision hur Kambili långsamt inser att hennes tillknäppthet är något ovanligt. Kambili blir genuint förvånad över att kusinen Amaka inte, som hon, känner ett enormt motstånd mot att ens öppna munnen utan att vara tilltalad. Genom att berättarperspektivet också är hennes förstår läsaren inte heller vidden av hennes tystnad förrän hon gör det själv. Kambili blir också kär i den äldre (men fortfarande relativt unga) prästen Amadi, vilket också spelar en betydande roll i frigörelsen trots avsaknad av någon utvecklad relation dem emellan (gudskepris! #glappetnojan). Han utmanar henne, och bekräftar henne bortom de eftertraktade lovorden från Papa.

Det kan vara hennes ändå fortsatt tillbakadragna person som gör att hon lägger större vikt vid Jajas uppror under palmsöndagen, en scen som beskrivs redan i inledningen som vändpunkten. I själva verket tar Kambili, Jaja och deras mor alla varsin väg som alla är lika avgörande.

Fast förankrad i jord

Publicerat av

Mest av allt vill du väl veta om Nyckeln, den sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens trilogi om häxcirkeln i Engelsfors, levererar. Det gör den. Slutet är allt man kunde önska, fast kanske inte som du tror. Vi tar det sen.

Anledningen till att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckats så förbannat bra med sin trilogi är att berättelsen har fast förankring i det viktigaste för bra fantastik som utspelas i vår egen värld; att vanligheten i botten av det fantastiska tas tillvara. Författarnas element är jord, så att säga, med fötterna stadigt i marken. De sju häxorna är alla komplexa porträtt redan vid sidan av magin, realistiskt skildrade som vanliga gymnasieelever, och det är överhuvudtaget människorna som är viktiga.

Författarna förstår makt, alltså icke-magisk makt, och låter den spela avgörande roll. Det syns i skildringen av skolhierarkier i allmänhet, och i Eriks systematiska trakasserier av Linnea i synnerhet. Trots vissa magiska förvecklingar är den storyn extrem på ett helt realistiskt sätt. Inte bara de ovetande vanlisarna står för den sortens maktutövning. Även Rådets magiskt mäktiga ordförande har som främsta vapen att bryta ned människor fullständigt med vanlig omagisk manipulation. Det är en lika kuslig som finurlig gestaltning av normaliseringsprocessen när Walters charm och förtroendeingivande rättframhet långsamt övergår i ren grymhet.

” ’Det som Walter gjorde imorse var så himla hemskt’, viskar hon så tyst att Minoo knappt uppfattar orden. ’Han bröt liksom Felix finger och han måste ju ha vetat vad som skulle hända, att vi andra skulle känna det också.’

Nu när Minoo tänker tillbaka på det, så var det hemskt. Men när det hände kändes det inte så. Det kändes normalt. Felix var ju med på det. Men hon inser att om hon skulle försöka förklara det för de andra Utvalda så skulle de aldrig förstå.”

Att böckerna handlar om unga personer och är skrivna med hyfsat enkel stilistik sätter dem förvisso i ungdomsbokhyllan, men det måste påpekas att det ändå finns ett djup och ett intresse för mellanmänskliga relationer som verkligen sticker ut i jämförelse med annan ungdomspopulär fantasy. Oftast finns sällan andra skäl än klichéer och fina ord om kärlek och godhet till att personer i sådana verk ska vilja göra något alls. Här ser vi istället riktiga människor och därför måste protagonisterna ständigt fråga sig om de ska bry sig alls, hur fan de ska samarbeta, och vad de egentligen ska tro på. Apokalypsen är inte bara till för att stoppas, den råkar vara med som en jävligt jobbig omständighet i dessa personers liv. Och det är personerna vi bryr oss om.

Magin är en ytterligare aspekt av livet. Den är inte metafor för något, den är ingen förklaring för ondska, och den är inte heller det enda att bry sig om. Hoten från det magiska både smälter samman med och övertrumfas bitvis av den helt vanliga mänskliga uselheten. Det märktes inte minst i hur självhjälpsretorik-sekten Positiva Engelsfors tog över det lilla samhället både med och utan magisk hjälp i förra boken Eld.

Slutet då? Det finns alltid en risk att det bara pyser ut av bubblan som skapats i tre böckers upptakt till en slutstrid, att det metaforiska monstret inte är lika läskigt när det väl visar sig. Den risken visar sig irrelevant när stunden kommit, och själva upplösningen är faktiskt inte lika intressant som konsekvensen. Med fortsatt jordnära fattning lyfts frågan vad världen efteråt ska bli för slags värld.

Det kan tolkas som en öppning för uppföljare, men jag tror snarare det handlar om att ingen bok om verkliga människor kan sluta lika definitivt och glatt som en saga.

Barn händer, eller inte

Publicerat av

Antologin Ingens mamma samlar, utöver redaktör Josefine Adolfssons förord, tolv kvinnors texter om att utan egenfödda barn vara kvinna. I nästan alla finns en explicit egen erfarenhet i botten, och det är nog för många läsare en ögonöppnare att få veta exakt hur mycket oförskämt bemötande en barnfri kvinna får stå ut med. För män – även pappor – är det närmast ett måste att lära sig detta. Precis som de personliga erfarenheterna ändå varierar, så har dock de flesta texter sitt eget ärende utöver det rena vittnesmålet.

Det förekommer visserligen argumentation för varför det är positivt att vara utan barn, vilket kan tyckas lite synd då detta egentligen borde vara varje kvinnas helt omotiverade ensak, men Ingens mamma är definitivt mer än de ifrågasattas försvar. Sofia Åberg gör exempelvis en ren folkbildningsinsats med sin kompletta redogörelse av hur det går till att låta sig steriliseras, Susanne Wigorts Yngvesson forskar och redogör för religiösa synsätt på barnfrihet, och flera avsnitt behandlar vad det innebär i stort att samhället organiseras kring barnfamiljen.

Natacha López text är en uppfriskande lektion i hur barnfria i arbetslivet drabbas av såväl ren diskriminering som av arbetsplatser som förutsätter att alla utan barn ska göra avkall på privatlivet på ett sätt som föräldrar slipper. Det borde vara nyttigt även för barnhavare att förstå att det finns fler faktorer som kräver utrymme, vilka även kan gälla dem själva. Jag börjar tänka på hur länge begreppet ”småbarnsfamiljer” stått i vägen för klassaspekten, hur en poänglöst bred gruppering som kan betyda lite vem som helst ändå är så lätt att vifta med för sympatier.

Mig själv närmast ligger Gabriella Boijsens text om att leva med en person som vill det motsatta i frågan. Relationen är först på väg att upplösas, men det landar i att kompromisser faktiskt finns som inte innebär att en person blir förälder mot sin vilja. Genom detta kapitel kritiseras också utöver barnnormens kvinnosyn de krav som ställs på vad en äkta kärleksrelation innebär.

Nästan genomgående är texterna också rena läsupplevelser. Jane Magnusson och Annina Rabe har båda skrivit välformulerade och skönt krassa normknäckare, och Birgitta Stenberg har i princip bidragit med en teaterpjäs i miniatyr, där konflikten skildras mellan en väns sorg efter ett missfall och hennes egen självvalda barnfrihet. Att denna också hamnat så långt bak i dispositionen ger i sig ett tillskott till dramatiken, när alla vittnesmål om oförskämdheter som tidigare författare fått en att baxna över kläs i ett smärtsamt mänskligt ansikte. Men det är Faranak Rahimi som lyser allra starkast. En mycket angenäm ny bekantskap. Rahimi är yngst av författarna, men hennes prosa är ändå tung av erfarenhet och bjuder ett brett register mellan tonlägen. Därutöver står hon för det viktiga påpekandet att ekonomisk verklighet faktiskt betyder mycket för beslut om barn eller inte.

Omständigheters vikt är ett påpekande som jag önskar Lena Andersson, sist ut i antologin, tar till sig. Där övriga kvinnor i Ingens mamma främst står för sin egen frihet inleder hon istället med den dumrationella devisen: ”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är. Dessutom vore ju det mest konsekventa frihetsperspektivet att inte kräva motiveringar varken av barnhavare eller av barnfria. Men det är inte första gången de rationella anspråken inte riktigt går ihop med den egna moralen för Andersson. Hennes status som stor tänkare är i allmänhet ett luftslott. Det gäller förstås inte allt hon skriver, jag gillade verkligen Egenmäktigt förfarande. Antagligen för att romanen är en mer känslosam historia än hennes vanliga labbsterila textövningar i liberal teori.

Men det är som det är även med denna antologi, och jag tar det onda med det goda att jag faktiskt utmanas i tanken där jag ändå förväntat mig att hålla med på gränsen till att vara blasé. Helheten Ingens mamma är faktiskt strålande som både debattstartare och ren kunskapskälla. Till nästa gång skulle jag dock verkligen vilja ha ett transperspektiv. Nog kunde en transkvinna kunnat tillföra gott om ytterligare förtryckande aspekter av det primära problemet att kvinnokroppen för att bli godkänd förväntas 1. ha en livmoder och 2. använda den.

Uppehållstillståndet

Publicerat av

Det var aldrig Ifemelus dröm att ta sig till Amerika, hennes ungdomskärlek Obinze var den som fäst blicken västerut redan som tonåring och som vägrade läsa annat än amerikanska romaner. Ändå är det hon som nu ska resa tillbaka till Nigeria efter 15 år i USA, med hoppet väckt om att återse kärleken som aldrig kom efter.

Titeln Americanah på Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman kommer av ordet för en person som migrerat från Nigeria till USA och där förändrats av livet i den amerikanska kulturen. Romanen börjar när Ifemelu inför återvändandet söker upp en hårsalong för att fläta sitt hår, och där lyfts snart frågan om hennes naturliga hår – en viktig symbol för romanens ena tema som är ras och migration. Nigeria är knappast färgblint, även där är till exempel ljus hy en statusmarkör, men först i USA har hon mött den explicita rasfixeringen och blivit ”svart”, och med detta tvingats konfrontera strukturen som gjort att det ses som något suspekt som svart att inte använda kemikalier för att tukta håret rakt. I bloggen Rastaggat har hon därför under de senaste åren benat i betydelsen av hudfärg, härkomst, hår och hur hon pratar, och via den även fått en akademisk karriär.

Romanens andra tema, kärleken, är det som driver själva handlingen. Parallellt med den flera timmar långa flätningen läggs Ifemelus bakgrund fram, hur hon som en av många tvingades resa utomlands för att få en utbildning när de nigerianska universiteten drabbades av uteblivna löner och ständiga strejker. Obinze lyckades inte komma efter då han inte fick visum, och den första förnedrande tiden i USA kulminerade till slut i en obehaglig händelse som fick Ifemelu att bryta kontakten i ren skam. De har nu trånat hela livet, först under tonårens osäkerhet och försiktiga sexuella närmanden, sedan under brevväxling mellan kontinenter, och slutligen har de längtat för sig själva, i ensamhet och tystnad under andra relationer. Vid den återupptagna kontakten försöker hon ännu som förr kalla honom Ceiling, namnet som kom efter insikten att hon ”aldrig såg taket med honom”.

Adichie skriver i tredje person, men perspektivet är Ifemelus. Undantaget är ett fåtal avsnitt med Obinzes blick, vilket både befäster hans huvudroll i kärlekstemat och förmedlar ett ytterligare djup till migrationstemat då hans misslyckade försök att få uppehållstillstånd i England kan väga emot Ifemelus migrationsframgång. Att Obinze är den som ändå blivit förmögen på allvar väl tillbaka i Nigeria förstärker bara detta faktum ytterligare, då den nigerianska klassresan är något helt annat än Ifemelus nya (om än villkorade) tillhörighet i amerikansk akademikermedelklass.

Porträtten av de två amerikanska män Ifemelu har längre relationer med är dramaturgiskt tacksamma utan att vara klichéer. Med Curt och Blaine synas friktionen mellan Ifemelu och medelklasserna i det vita respektive det svarta Amerika. Curt träffar hon när hon arbetar som barnflicka åt hans kusin, och han är biljetten till kvalificerat jobb och status nog att lyftas ur migrantens prekariat. Bloggen uppstår delvis som ett bearbetande av relationen med Curt. Blaine möter hon på ett tåg, blir förälskad på stört men återser honom först åtta år senare när hennes blogg gett henne ett föreläsningsuppdrag. När de blir ihop är han en efterlängtad samtalspartner men även Blaine är formad till ett visst oförstående inför viktiga delar av Ifemelus liv. Utöver detta är han också också lite självgod och omedvetet kontrollerande. Båda männen har en påtaglig dubbel överordning gentemot Ifemelu, men de tillåts ändå manifestera denna helt oavsiktligt, i detaljerna, utan att de görs till skurkar per se.

Skildringen av bloggandet och relationen till kommentarer, läsare och anonymitet är  mycket bekant för den som sysslat med det där själv under bloggandets glansdagar. Utdrag av blogginlägg vävs också in i berättandet, vilket gör att Adichie får fram mer explicita resonemang än Ifemelus ändå frekventa analyserande. Det är ett smidigt grepp för att leverera mycket kunskap utan att störa berättelsen. Dessutom framträder på så vis ett språk som är Ifemelus eget och inte bara perspektivet ur tredje person. Att Obinze sen anmärker på att hon inte låter som sig själv i bloggtexterna bekräftar bara detta som ett led i hennes förändring.

Det dröjer alltså inte lång tid tillbaka i Nigeria innan Ifemelu inser att hon faktiskt är americanah, oåterkalleligt. Så börjar en ny anpassningsprocess, men denna gång omvänt med hög status projicerad på henne. Ändå tar det henne emot att på en gång kontakta Obinze, som dessutom är gift och har barn. Omställningen är svår till både det gamla landet och den gamla kärleken. Trots att slutet inte tillfredsställer mig – istället rentav upprör mig och jag önskar stryka de sista två sidorna helt – så är de näst sista delarna om återseendet, där Obinzes egen förändring och nya status påverkar deras relation mer än hennes amerikanisering, en intelligent hantering av dessa år av trånande. Deras kärlek är verkligen unik i hennes liv, men personen Obinze kan förstås inte motsvara en femtonårig idealisering. Sådan är kärleken, logik är borträknat. Det går inte att resonera sig fram till att se taket eller inte.

Mellanrum

Publicerat av

Mycket faller på plats när jag upptäcker att Frälsningsarmén, Abdellah Taïas andra självbiografiska roman att ges ut på svenska, faktiskt publicerades på franska två år före den som kom ut först på svenska, Ett arabiskt vemod. Den senare läste jag i somras, och fick inte helt grepp om den. Den kändes fragmentarisk, jag upplevde att något saknades mellan inledningen under barndomen i Marocko och delarna om vuxenlivet i Paris. Frälsningsarmén är just biten som saknas. Den skildrar mellanrummet, både kronologiskt och metaforiskt.

Jag ligger på mage och ser på Abdelkébir, som också ligger på mage. Hans skinkor, nu höljda i svarta badbyxor, fortsätter att oemotståndligt kalla på mig, jag är besatt av dem, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte så att de är vackra, det är bara det att de tillhör Abdelkébir.

Det börjar i Abdellahs tidiga tonår i Salé, där skildringen kretsar kring familjen, snart med fokus på den sexton år äldre brodern Abdelkébir som Abdellah på ett vackert sätt både idoliserar och erotiserar. Sexualiteten som naturligtvis är problematisk i landet är ändå från Abdellahs perspektiv väldigt självklar, även om han som fjortonåring inte är riktigt klar över praktiken. När Abdelkébir försvunnit från brödernas gemensamma resa för att uppvakta en kvinna kan en äldre man sätta sig intill Abdellah, och be honom följa med på bio också, visst, men hela praktiken uppdagas inte av att följa med honom en enda gång.

En 25-årig Abdellah står sedan nyanländ i Genève. Det är två dagar före universitetsutbildningens start, där en nyligen havererad relation med Jean som är lärare på universitetet gör att han inte har någonstans att vända sig. Vännen som skulle möta honom på flygplatsen har inte dykt upp. De två dagarna blir en karantän, där hopp och förväntan på det nya europeiska livet hamnat i en absurd blandning med ensamhet och oro. Frälsningsarmén är hans härbärge i den väntan.

Parallellt med Abdellahs ensamhet i Genève vecklas historien med Jean upp sig. Det var tillsammans med en schweizisk äldre man som det uppdagades hur praktiken ser ut för sexualiteten i rummet mellan Europa och Maghreb. Inte så att Jean har köpt Abdellah, nej nej, men inte hindrar detta polisen i Marrakech att utgå ifrån detta när de är där ihop. Inte hindrar det andra äldre män i Genève att komma med anbud till Abdellah när Jean vänder ryggen till. Inte hindrar det en svartsjuk Jean att påminna om maktrelationen som faktiskt finns.

Genom att röra mig i den här ”nya” världen med Jean framstod jag i andras ögon som hans sexleksak. Jag kunde inte vara något annat. Det var ju trots allt han som betalade.

Inte bara det. Kärnan i problemet är att deras relation aldrig ägt rum om det inte vore för maktskillnaden dem emellan.

Men i mellanrummet finner också Abdellah att den nedtystade sexualiteten kan finnas på jämlika platser, där attraktionen kommer före makten. På en offentlig toalett i Genève mellan en grupp anonyma män utspelas den mest romantiska scen jag läst på länge. Det är få som klarar att skildra ambivalensen i sexualitet lika förutsättningslöst och rakt som Abdellah Taïa.

Treva försiktigt i ett mörkt rum

Publicerat av

Ibland när jag går tillbaka i boken jag just läst blir det tydligt att jag markerat partier i de första delarna som inte följer tråden som jag skulle ansett mest viktig efter att jag läst ut hela. Markeringarna består av mina försök att greppa riktningen. Det är vanligen lustiga detaljer eller sidohistorier, eller så är det vackra formuleringar, beroende på om det är en intrig- eller språkdriven text jag börjat avverka. I Öppen stad av Teju Cole har jag markerat båda sorter i bokens början, i de första kapitlen om New York. Först en anekdot om en trångsynt religiös familj, och senare en träffande beskrivning av att vilja slippa kallprat med en taxichaufför som liksom protagonisten Julius är afrikan: ”Jag var inte på humör för folk som försökte ta mig i anspråk”.

Mängden sidohistorier och associationer kommer med strukturen i en flanörroman, samtidigt som perspektivet som betraktare i första person av lite allt möjligt också bäddar för beskrivningar om sakernas tillstånd som i bästa fall är välformulerade. Teju Cole har förstås inga problem med formulerandet. Texten har ett flöde som kan byta fil väldigt ofta och plötsligt, utan att egentligen bli svårt att följa, och den bildade psykiatern Julius röst är noga mejslad. Hans sätt att ta sig an diskussioner är med den kulturbevandrades självklarhet. Låt oss i det här fallet kalla det för egocentrismen som ligger i tonen och inte i världsbilden, hos den typiske vänsterintellektuelle mannen.

Som sådan är Julius ändå historiskt sett uppfriskande. Inte för att han lyfter upp rasifiering, vithet och kolonialism – en nyhet bara för vitheten som där kritiseras – utan för att han är en amerikansk afrikan som en tredjedel in i boken reser till Bryssel och med det perspektivet betraktar dagens europeiska islamofobi och främlingsfientlighet. I samtalen mellan Julius och Farouq där de vrider och vänder på Malcolm X, orientalism och Marockansk litteratur, såväl som på terror och extremism, pågår en laboration som varken urartar i debatt eller ryggkliande. När jag slukar dessa samtal tror jag att riktningen hittats. Romanen som lyfter stora frågor ur vardagen och använder protagonisten som redskap för idéerna.

Men så återkommer de små sammanhangen med allt större tyngd. Är det inte tvärtom? Diskussioner om hudfärg och migration finns där för att de är närvarande i detta liv, i mångas liv, det gör det inte till romanens tema. Världens avtryck på Julius handlar om just honom, och flanörens stora tankar om allt är en flyktmekanism lika mycket som ett värdefullt självändamål. Varför är egentligen Julius psykiater? Hur charmad jag än blir av pulserande diskussioner är det snart sidorna med introverta beskrivningar som fortsätter att få hundöron genom hela romanen. Julius pratar gärna om världen, men tänker egentligen inåt. Även mitt under en plötslig rånmisshandel vänder tankarna inåt, mot tankar på vad smärtan kommer att betyda under morgondagen. Alla idéer mynnar ut i en självreflektion. ”Också att bli medveten om detta, mitt i ett lyckligt ögonblick, var att flytta en av de där pjäserna och bli en smula mindre lycklig.”

Julius tänker på psykiatrin som ett mörkt rum att treva sig fram i, med medvetandet hos patienten som enda guide. Och detta är samma medvetande som bär på sjukdomen och därför inte kan litas på. Jag upptäcker då hur diskussioner och resonemang är metaforer snarare än egna idéer. ”I de dramatiska epidemiernas tidevarv var det den gamla vägglusen, en pytteliten soldat i röd rock, som var på frammarsch.” Likt vägglusen har små händelser smugit förbi medan jag lyssnat till Julius samtal och resonemang. Skymtats ett par gånger i texten för att till slut vara över hela sidorna. Bakgrund tar steget från att vara en principiell diskussion om perspektiv och blir istället väldigt konkret för den öppna staden Julius, som inte kan stå fri från bombning längre.

När jag kommer till slutet så faller ett till synes helt orimligt förekommande spontanragg utanför ett café i Bryssel på plats. Självförhärligandet och det skenädla draget jag störde mig på var inte ett misstag, det skulle vara så.

The way out is through

Publicerat av

Tre människor i olika slags flykt bär berättelsen i Elisabeth Hjorths nya roman Vid himlens början. Marina som kämpar för överlevnad, för sig och för sonen Kristijan, hon flyr i rent bokstavlig mening. Trots att kriget egentligen är över har hon tvingats ge sig av från Balkan, då hon blev gravid med fel man. Marko, fadern till hennes barn, har redan slagits ihjäl av sina forna kamrater för att ha beblandat sig med hennes sort. Det var hon själv som angav honom. Kanske för att rädda sig själv, kanske för att hämnas. Genom Europa har hon tagit sig fram med tiggeri och prostitution, och nyligen lämnat hallicken Alexandar på andra sidan bron för att ta sig till Sverige utan honom. Chansen att få asyl är mikroskopisk, de lever papperslöst.

Elsiie kämpar inte alls, hon klarar inte längre att leva, kan aldrig mer glädjas. Dottern som var hennes första barn dog strax efter förlossningen, något var redan fel, läkarna begick eventuellt misstag. Tanken på deras fel är enda hon bryr sig om utöver sorgen – hatet mot läkarna som hon anser dödat barnet. Att det nu gått flera år och hon därefter fått sonen Erik som redan börjat skolan förändrar ingenting, skriva kan hon inte längre, bara dricka. Maken Henrik har sin akademiska karriär och är borta mycket. Flyr, han också. Det finns gott om tid för Elsiie att dricka.

Soldaten, Sandlund, han söker likt Elsiie skulden hos andra. Han är frånskild och har varit borta från sin dotter under flera vändor till olika konfliktzoner. Även hemma undviker han henne, rättfärdigat av att hon ändå hatar honom. Det hindrar honom inte från att bli vansinnig av bara tanken på att den nya mannen till dotterns mor har något alls med henne att göra. Han verkar förakta alla och vägrar eget ansvar. Vill bara tillbaka till tryggheten i att ha en plats och följa order, men inkallelsen ser inte ut att komma. Något måste ha hänt som inte heller är hans ansvar, de vägrar honom hans roll i hierarkin.

Kronologin är uppluckrad, tiden som ligger bakom dem varvas med presens. Berättandet sker inifrån, känslolivet är överordnat händelseförloppen. Hjorth skriver med fantastiskt täta stycken, tunga innehållsrika meningar som ändå flyter lätt. Språket är detsamma men perspektiven är klara och åtskilda, att alla skrivs i första person är aldrig förvirrande. Nära står vi tre människor som försöker begripliggöra världen och sig själva. Svaren de formulerar behöver inte vara sanna för att kännas som deras sanna övertygelse. Hjorth är en rättvis tolk, trogen både text och person.

Lojaliteten med perspektivet gör också att dialogen inte konstrueras som autentisk utan istället komprimerad. Andemeningen, såsom den uppfattas av berättelsens ägare.

”Jag skulle inte uthärda skild från dig.”
”Du skulle återfå ditt liv, så som det varit hela tiden.”
”Den möjligheten har du gjort om intet, som du vet.”
”Men om du slutar att älska mig.”
”Det gör ingen skillnad. Det går inte att gå över någon tillbaka i tiden. Man måste passera genom henne igen, och då är det lika plågsamt som när man först möttes.”
”Vad är kärlek i så fall?”
”Att bli mera vanställd, förvriden i grunden.”

Trots att vi här befinner oss i tiden före barnet och Henrik talar om relationen med Elsiie, sätter han samtidigt ord på det som sedan kommer. Jag tror åtminstone att Elsiie i denna återblick griper efter en förklaring. Att det hon sysslar med är att passera igenom barnet på väg tillbaka. Ändå mäktar hon aldrig med annat än att fastna i tragedin och med åren har hon vanställt händelsen så den kan legitimera vad än hon känner. Vilket oftast är ett sug efter alkohol.

Deras tillstånd benämns indirekt som krig, trots att det är frånvaron av öppen konflikt som utgör kampen. De slåss mot sysslolösheten. Elsiie med sitt drickande, och både hon och Sandlund skapar sig nya yttre fiender. Att dottern hatar Sandlund är bara hans egen konstruktion. Marina, som är ensam om att ha riktiga mål och en verklig fiende i migrationens hinder, tvingas ändå i sin vardag som papperslös till samma inre kamp mot sysslolöshet. Det mest konkreta hon kan göra är att försöka hindra sonen från att bli cynisk som Alexandar, men för sin egen del har hon gett upp. Hon lever på dagarna som ett spöke och får rollen som betraktare. Där ser hon också flykten utifrån, när den återkommer som förklaring i Marinas upplevelse av torskarna som köpt hennes kropp.

De talade alltid engelska, de lät mig aldrig höra deras verkliga språk, det var som om de hade förlagt all instinkt och vrede utom sig, i det andra.

Att läsa Vid himlens början är dock på ett vis det motsatta – att genom språket placeras där all instinkt och vrede från ”det andra” lyfts in i en själv. Där finns inte någon självklar upplösning, snarare hopplöshet, men också en generös möjlighet till identifikation och förståelse. Trots de tre perspektivens grund i djupa sår är detta känsloliv inte särskilt långt ifrån dig.

Lite väl easy going

Publicerat av

Det är roligt att jag håller på att se Breaking Bad samtidigt som jag får tag i Jenny Jägerfelds nya roman Jag är ju så jävla easy going. När romanens protagonist Joanna bestämmer sig för att sno gräset som en bekant i skolan ska sälja, för att sedan posera som kurir och själv ta emot pengarna, ser jag direkt paralleller till Walter White och hela genren av ”skötsam typ på glid efter pengatrubbel”.

I övrigt finns förstås inga specifika likheter. Berättelsen utspelas i samtida Stockholm, där Joanna går i gymnasiet. Hon har diagnosen adhd, och eftersom pappan lider av depression och mamman mest sliter med att få ihop en comeback efter en enda, men hyllad och prisbelönt, roman nio år tidigare, så är Joanna dessutom väldigt fattig. Någon hundring i månaden som extrainkomst av att sälja utgångna kondomer räcker inte längre när hotet om att snart inte ha råd med ritalin uppstår, och grässtölden går snabbt från knäpp idé till verklighet.

Parallellt är Joanna förälskad i Audrey, den alltid välklädda coola tjejen av oklar ”alternativ” subulturstyp som även har rykte om sig att starta bränder. Till vardags också klasskamrat till Joanna på tyskalektionerna. Det ser ut att vara en besvarad förälskelse, men Joanna har uppenbara problem med att släppa in andra människor. Adhd är egentligen inte huvudskälet, även om det blir en frekvent syndabock, däremot har fattigdomen skadat hennes sociala liv sedan länge.

Jenny Jägerfelds romaner har alla protagonister med starkt behov att mota ledan. Här ligger jag och blöder tog till extremer redan i inledningen, när Maja skär av toppen på sin tumme av till synes ingen anledning alls. Debuten Hål i huvudet handlade primärt om att hantera ett krossat hjärta, men när är annars ledan så illa som när det innebär att den ångesten ostört har fri lejd? Joanna har också konkreta skäl bakom ledan, av sin diagnos och av fattigdom.

Folk hade slutat fråga om jag ville göra saker. För jag kunde ändå aldrig hänga med.

De hade till och med slutat säga: Kan du inte fråga din mamma? För de hade lärt sig att inte heller hon hade några pengar. Och de hade slutat säga: Men du kan få låna av mig. För de hade lärt sig att jag aldrig kunde betala tillbaka.

Omständigheterna försätter ofta Joanna i ensamhet med mullrande tankar, vilka också börjar skena när ritalinet tar slut.

Det är en välskriven och underhållande historia. Skildringen av adhd framstår som så trovärdig som jag kan bedöma utan förstahandsupplevelse, och med lite mer insyn kan jag säga detsamma om livet utan pengar. Som vanligt är Jägerfeld också utomordentligt bra på sexskildringar och har gott gehör för gymnasialt tänkande. Tyvärr blir jag ändå inte lika tagen av Jag är ju så jävla easy going som av hennes tidigare romaner. Konflikterna i fattigdom, diagnos och vanlig kärlek hade faktiskt räckt, utan att dopa storyn med droger.

Kanske är det associationen till mer brutala gestaltningar av knarkaffärer som gör att jag får lite svårt att kalibrera läsningen och bedöma allvaret. Men det gör ändå att det som helhet fastnar i god underhållning snarare än något som verkligen berör mig. Jag plockade upp Hål i huvudet och läste om den på en gång efteråt, och den bränner sig in i huden lika effektivt fortfarande, helt utan galna knarkförvecklingar. Mitt förtroende för Jägerfelds författarskap är åtminstone helt intakt.

Diktsamling i bilder

Publicerat av

En populär del av den svenska serieutgivningen har de senaste åren bestått av satir. Inte minst feministisk satir från företrädesvis unga kvinnor. Det är lätt att raskt placera in Lisa Ewald bland dessa, då hon också sysslat med sådana teckningar. I sin debutbok Allt kommer bli bra blir det dock tydligt att hon också blandar upp med något helt annorlunda och tar satirgenren i nya riktningar.

Förutom vissa avsnitt av mer traditionell satir läser jag istället text och bild som poesi. Helheten som en diktsamling. Här saknas ofta tydliga poänger eller en underförstådd måltavla som ska drivas med. Istället tecknas fascinerande porträtt att stanna upp och fundera över. Porträtt då både bildligt (lol) talat, och bokstavligen genom Ewalds frekventa metod att teckna nya ansiktsuttryck ovanpå gamla porträttbilder, urklipp och tavlor. Även i den mer tydliga satiren används grepp långt från slagord. En tidningsrubrik om drottningens hattproblem ordlöst klistrad mot en bild av stjärnhimlen. Ett välkomnande av ångesten med sarkastiskt jubel.

Som enhet ter sig möjligen Allt kommer bli bra något splittrad, men jag är inte den som saknar respekt för viljan att köra ut sitt fulla register. Och, som Ewald säger själv i en serie: ”På ett sätt känner jag bara Vad fan har jag gjort? Ska folk läsa den här skiten? Men om alla skulle tänka så skulle det inte finnas några kriminalromaner av Leif GW Persson, och inte heller några Pondus- eller Elvis-serier.”

Om en ska tänka så är det alltså inte Lisa Ewald som bör avstå först.

Klämd mellan natt och dag

Publicerat av

Utan att veta något alls om författaren satte jag mig för att lyssna på ett samtal i Aftonbladets monter på bokmässan. Jag hörde franska talas och tänkte att här fanns en chans att öva lite (*är tönt*). Det var den rumänska poeten Svetlana Cârstean som berättade, ihop med översättaren Athena Farrokhzad, om sin på svenska nyss utkomna Skruvstädsblomman. De pratade om översättningsprocessen, och hur de haft ett nära samarbete istället för det vanliga förfarandet att en person översätter verk av någon hen aldrig träffat. Fler skäl än träning av språkörat fanns att stanna och lyssna, och jag var tvungen att läsa boken efteråt trots att jag som tidigare nämnt är lite utan för mina trygga vatten när det kommer till poesi.

Det gjorde jag rätt i. Det första kapitlet vägrar nu lämna mig.

Jag är här.
Mellan dagen som gick och den som ska komma.
Drömmen spottade ut mig
som en hård bitter kärna.
Jag lät den vara.
Det var en hemsk dröm.

I glappet mellan nattens sömn och morgonens början inleds boken, och i den stämningen fortsätter vi också befinna oss. Återblickar hämtar minnen från barndom och blandar dem med nuet, och med drömmen. Skolbarnen blir arbetare i fabriken och tar sina lekar, intriger och hierarkier med sig. Skruvstädsblomman växer på arbetsbänken medan texten slits mellan arbetsdisciplin och den late Oblomov som väljer att somna om. Drömmar om bakelser är svaret för den som inte kan stanna i sömnen.

Bland dikterna utanför det sömndruckna morgondiset fastnar jag framför allt i Cârsteans kamp mot ensamheten i avsnittet som fått titeln Ensamhetens bok eller Do you Yahoo? För att inte behöva möta en tom inkorg skickar Svetlana Cârstean mejl till sig själv, en exercis som visar sig lockande nog i sig självt för att den ska fortgå även när andra meddelanden ändå dyker upp. Jag ser ett försök att skapa sig en situation som är så gynnsam som möjligt för själva skrivandet.

Om jag inte uppfinner dessa trädgårdar dör jag.
Det finns
människor
som varken har begär, kraft eller lust att
uppfinna
trädgårdar och de promenerar omkring i andras.

Jag promenerar gärna i andras också.