Sockersjuka

epidemin

Sjuksköterskan Helena får nog när en pojke i dotterns klass avlider under en magoperation, och ingen verkar reagera med mer än att det är tragiskt. Den urvattnade skolundervisningen som tömts på allt innehåll bortom näringslära och idrott har förgiftat dottern länge, men hon inser att det blivit direkt livsfarligt när utvecklingen går mot närmast påbjudna operationer på barn. Hon lämnar Gimo och flyttar ut på landet för att isolera sig, kanske blåser hetsen över. Nästgårds befinner sig historieforskaren Landon, ditrest från Uppsala med förevändning att få arbeta ostört, men även han flyr på ett sätt undan det hårda klimatet då hans exflickvän Rita har börjat träna och svälta sig till oigenkännlighet.

Åsa Ericsdotters satiriska thriller Epidemin följer några personer, med tyngdpunkt på Helena och Landon, i ett hypotetiskt nu- eller snartida Sverige. Det nya ”Hälsopartiet” har redan i sitt andra val vunnit folkets förtroende nog att få full majoritet, med partiledaren Johan Svärd som statsminister, och snart är det dags för nästa val. Epidemin som åsyftas är fetma, svenskarna är ett sjukt folk i partiets ögon, och för att säkra en valseger till måste hårda restriktioner införas så även de mest inbitet överviktiga kommer i form. Sockerskatter, fettskatter, gymsubventioner och massiv propaganda (SVT har nu blivit HTV) var de milda varianterna. Ingreppen i läroplan och arbetslagstiftning är snäppet värre, för att inte tala om de bokstavligen kirurgiska ingreppen i enskildas magsäckar och tarmflora. Ska vi förresten verkligen låta feta vara medlemmar i bostadsrättsföreningen? Landon och Helenas kärleksaffär hinner knappt börja innan deras lugna exil är hotad. Det blir svårare att behålla jobb och bostad. Landon funderar på att ensam flytta utomlands, men hinner inte ens bekänna det för Helena innan hon plötsligt försvinner.

Naturligtvis är Epidemin också en titel som utöver statsminister Svärds bedömning av folkhälsan bör ses som en anspelning på motsatsen, alltså den galopperande hälsohetsen. Inte bara den i fiktionen, eftersom den satiriska udden förstås är riktad mot verklighetens sundhetsfixering, skönhetsideal, och föraktfulla syn på tjocka. I takt med att Svärds metoder blir än mer extrema framträder också en allegori över fascismen i allmänhet.

Till formen är det på många sätt en renodlad spänningsroman, helt olikt Ericsdotters tidigare lyriska prosa. Imponerande nog lyckas hon också väl med genrebytet, vad gäller berättelsens driv och engagemanget man känner som läsare, och språkligt några snäpp över en bättre deckare. Ericsdotter skildrar också ätstörning väldigt väl, dels som en logisk konsekvens av samhället det uppstår i, men även i gestaltningen av Ritas egen besatthet. Även idealens dubbelhet skymtas, i Johan Svärds obehag inför de allt fler skelettkroppar han själv är ansvarig för att ha hetsat fram.

Trots spänningen är det dock svårt att bortse från en betydande brist i själva premissen. För även om man går med på att sundhetsideologi allena kunde driva fram en halvtotalitär fasciststat på bara åtta år så skulle det kräva, eller åtminstone generera, ett mer kompromisslöst samhälle än det Ericsdotter målar upp. Jag reagerar på det direkt när det nämns att det fortfarande ens säljs godis, kakor och läsk – för att inte tala om alkohol. Föraktet mot de tjocka verkar heller vara någon riktig hatstämning i samhället, det beskrivs inte värre än vår nutids nivåer. Ingen daglig förföljelse, ingen misshandel eller lynchning som kunde tyda på en verklig folklig lojalitet till Hälsopartiet. Det blir svårt att tro en sekund på att de allt mer extrema metoderna som avslöjar sig under handlingens gång inte skulle fört med sig tusentals visselblåsare redan innan Landon själv behöver ge sig ut med bössa och pistol för att leta svar. Även i en kontrafaktisk verklighet behövs ju känslan av realism, annars får man lägga i den stora sci-fi-växeln och redan från början syssla med en annan bok.

Men visst lyckas dystopin ändå plantera något i mig. Jag ryser lite extra efter läsningen inför vardagens manifestationer av våra nutida ideal. Samma dag som jag lagt ifrån mig boken ser jag ett citat i DN angående Skönhetsmässan. ”Att se fixad ut är ute. Det handlar mer om att ha en fräsch glow och framför allt att ha en hälsosam look.” Det speglar så väl det mest omöjliga med skönhetsprojektet. Kosmetikan som inte ska synas, utan framstå som ens naturliga jag. Det egna ansvaret att ta hand om dig själv, trots att det för de flesta är genuppsättning som i slutändan avgör ens värde. Tankarna går till bokens mest sanna ögonblick, när författaren Gloria Öster plötsligt inser att Hälsopartiets väg till makten inte bara beror på smala som vill göra sig av med alla överviktiga. Nej, omkring henne finns också alla föraktade tjocka, som röstat på Johan Svärd i hopp om räddning från sitt självhat, räddning från ansvaret de alltid ålagts. Att samhällets stålbad ska frälsa dem smala.

Saker som låter bra

9789100156626

Ellinor söker en älskare. Tidigare har det mest varit pojkvänner från byn, och livet har hon levt lite som det kommer. Sedan första pojkvännen Johnny, som lärde henne slåss i sextonårsåldern, har inte särskilt mycket hänt. Men nu reser hon från Skåne till Stockholm för att träffa Calisto, som hon fått kontakt med via en annons på en dejtingsajt. I annonsen har hon lämnat knapphändig information. Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. En gammal bild, inga angivna intressen. Svaren har förstås ändå rasat in, men de flesta är ointressanta. Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna måste naturligtvis börja med en mer vältalig förförelse, med tanke på titeln.

Trots att Calisto visar sig ha ett ofördelaktigt yttre, och inte minst framstår som mer nervös än självsäker när skriftlig kommunikation byts mot kött (han är litteraturkritiker), så följer hon med honom ut till den stora villan i Saltsjöbaden. Det är där hon blir presenterad för manuskriptet med samma namn som romanen vi just läser. Pappersbunten är det enda exemplaret, författat av en stor idol till Calisto vid namn Max Lamas, och den ligger i Calistos villa därför att han anförtrotts det av författaren. För nyktra ögons läsning. Lamas manus är ett försök att förstå kvinnor, uppenbarligen ett högtravande sådant av det korta utdraget att döma.

Den manliga galenskapen kan nästan alltid härledas till antingen demens, eller geni. […] Den kvinnliga galenskapen däremot, är helt annorlunda. […] Det finns en elasticitet i den, en elasticitet som påminner om kvinnokroppen i sig. Den typ av mörker som kan ta kvinnor i besittning är oändligt mycket mer krävande än det mörker som gör anspråk på männen. […] Hysteri och intuition, dessa kvinnornas utmarker!

Och så vidare. Du fattar vad för slags trams. För Ellinors historia är innehållet i Lamas manus oviktigt, men som oersättligt föremål är pappersbunten högst väsentlig, då det sexuella mötet med Calisto ofrånkomligen går åt helvete och Ellinor söker hämnd. Det är också detta manus, och Lamas fåfänga ambitioner, som binder ihop de tre delarna och perspektiven i Wolffs roman. Dagarna går, Ellinor lämnas ensam i huset medan Calisto går till arbetet. Hon sysselsätter sig med att läsa, kolla på teveserier och snoka lite, och hittar en märkligt undangömd sektion med Michel Houellebecqs samlade verk, bakom en annan bokrad i hyllan. Avsnittet slutar när Calistos fru Mildred dyker upp, blind och oerhört vacker, i jakt på just Lamas manus.

Sedan tar Max Lamas eget perspektiv vid. Vi får veta att Lamas redan före kontakten med Calisto drabbats av åtrå till Mildred, och för att kunna närma sig henne anlitat henne som medium, samt ställt sig in hos Calisto. Lamas är ett klassiskt stort ego på dekis, förvisso fullt medveten om sin nedåtgående kurva. Han försörjs av sin fru, men är inte främmande för att ragga upp en receptionist på ett konferenscenter utan att ens vara särskilt attraherad av henne. Men efter att Lamas gjort sitt bästa för att förnedra henne lägger receptionisten en förbannelse över honom.

I den sista delen kommer Max Lamas till Italien för att ställa sig in hos en åldrande markisinna i jakt på stoff till ett nytt manus (eventuellt också i tron att hon har pengar). Berättaren är nu markisinnans barnbarn Lucrezia, som redan från början ser igenom Lamas. Här sys delarna ihop, och Ellinor som fortfarande drar runt i frivillig fångenskap återbesöks till sist, med andra ögon.

Ja, till och med denna enkla sammanfattning blir för långdragen. Det som börjat i Ellinors skruvade men realistiska sökande förvandlas snabbt till en avancerad skröna. Men vilken intelligent skröna, på samma gång seriös och satirisk. Orimlighetsfaktorn är skyhög men ändå känns allting så sant. En hemlig bokhylla med bara Houellebecq! Det säger så mycket om vissa mäns dyrkan av honom, sådana som älskar att använda uttrycket enfant terrible. Ellinor uttrycker sig enklare när hon kallar honom ett äckel, men ett intressant äckel. Båda har dock ett visst mått av pretention, en lust att att formulera den eleganta sanningen om något. Jag läser De polyglotta älskarna som en drift med just sådana formuleringar, samtidigt som romanen själv bjuder på så många lockande yttranden. Lamas projekt att säga något sant om kvinnor kontras exempelvis med Mildreds fråga om han skriver om sex, och den påföljande krassa kommentaren att män bara tror att de skriver om kärlek men egentligen skriver om män och sex. Hans fru påtalar också senare, efter att Lamas exalterat spionerat på Ellinors helt vardagliga varande, att reaktionen beror på att han tidigare aldrig sett en kvinna göra något överhuvudtaget. Kvinnorna han haft har varit speglar att se sig själv igenom.

Ja jävlar, man vill ju bara brodera det på en bård att sätta upp över kökssoffan! Det behöver inte ens vara äkta sant, det är bara den ofrånkomliga frestelsen med saker som låter bra.

 

– –

P.S.

Det är lustigt att två av årets Augustprisnominerade i klassen skönlitteratur för vuxna har så tydliga kopplingar till Houellebecq. Förutom De polyglotta älskarnas explicita användning av honom är också protagonisten i Therese Bohmans roman Aftonland, enligt uppgift i podden Konversation, inspirerad hans romanfigurer (vilket märktes även innan man kände till detta, tycker jag!).

This ain’t the summer of love

flickrna

Fjorton år gammal och allt är skittråkigt för en själv men för andra tydligen våldsamt spännande hela tiden? Det är inte konstigt att Evie Boyd i småstadsmiljön i norra Kalifornien blir hänförd när hon får syn på några hippietjejer som tycks göra vad de vill. Om alternativet är att klänga fast i en gammal bästis eller hålla på och treva med någon halvintressant grannpojke för att få spänning och bekräftelse, varför skulle man inte sätta sig i bilen med de äldre flickorna till en ranch som hägrar med ett friare liv. Emma Clines debutroman Flickorna må utspela sig på sextiotalet, men jag tror inte mycket hänt sedan dess vad gäller tonåringars längtan och sökande, i synnerhet inte för flickors utrymme. Det som den vuxna Evie Boyd från sitt berättarperspektiv kallar ”en ålder då jag hela tiden granskade och bedömde andra tjejer, jämförde mot mina egna brister” känns förmodligen lika bekant idag som igår.

Sekten och sextiotalet är alltså en tacksam grund för berättelsen, men inte huvudsaken, och om du läser Flickorna för att lära dig något om den verkliga Mansonfamiljen har du kommit fel. Romanen är varken dokumentärt upplagd eller särskilt intresserad av att gräva i sektledaren själv. I handlingen har Cline skurit bort de flesta ideologiska spår bortom hippieidealen, och flera mordtillfällen har blivit till ett. Ett klokt val för att lägga fokus på flickorna istället. För Evie är det heller inte ranchens egentliga överhuvud Russell, utan flickornas ledargestalt Suzanne, som främst attraherar och drar in henne i gemenskapen. Genom hennes och följarnas ögon är det självklart uttryckt att Russell har en stark dragningskraft, men trots att Evie kallar den mystisk så framställs den egentligen inte så alls. Hans förmåga till manipulation ter sig ibland omedveten och fungerar inte heller på alla. På många sätt känns hans hela stil som den hos killar som hänger kvar på gamla skolan trots att de gått ut för länge sedan. Det är inte en karismatisk halvgud utan en simpel människa som visar sig när Russell blir så rasande för att den banala drömmen om ett skivkontrakt glider ur händerna på honom.

I Clines fiktion är det alltså då som popstjärnan Mitch, som tidigare skänkt glans åt sekten, istället måste straffas för att inte ha levererat nog. När den äldre Evie ser tillbaka på hur nära hon varit att följa med till Mitchs hus, och kanske själv kunnat delta i morden, fastnar hon ändå inte i ältande av sina egna tvivel utan lyfter fram hatet som både hon och Suzanne måste bära på. Inte minst för att Mitch själv har utnyttjat dem båda, men hatet är större än så. Det våldsamma utloppet är så komplext uppbyggt, samtidigt ett verktyg för patriarkatet på ranchen och ett svar på en förmodat livslång utsatthet och återhållen aggression mot samma sorts patriarkat.

Att den unga Evie berättas fram från den äldres perspektiv är inte bara ett grepp för att få tillträde till vuxna resonemang åt tonårspsyket. Hennes isolerade tillvaro, som störs av ett plötsligt besök av husägarens son Julian och hans flickvän Sasha, kunde i början tagits för en tillbakalutad ramberättelse men blir snart betydelsefull för att polera fram romanens verkliga kärna. Julian som stuckit för att hämta gräsleverans och kommer tillbaka med kompisen Zav, stämningen som redan rubbats under matlagningen och blir riktigt pressande när Zav börjar med små närmanden mot Sasha. Men Julian reagerar inte med svartsjuka utan med att hetsa henne att visa brösten för kompisen.

Visa Zav nu.
Kom igen nu, gumman.

Sasha förvandlas så med ett enkelt yttrande från flickvän till egendom, och Evies protest stör inte männen alls utan intensifierar bara maktspelet. Långsamt förflyttande av gränser, precis samma sak som Russell använt. De är knappast väsenskilda, men kanske med olika ambitioner och möjligheter att testa gränser. Vissa styr över en ensam tjej i taget, andra lägger ett litet samhälle under sig. Varken Evie eller Sasha har så mycket att sätta emot, det blir som männen vill. I den miljön är det inte svårt att önska sig ett Suzanneskt raseri.

Jag kan på ett sätt betrakta Flickorna som ett syskon till Sara Stridsbergs Drömfakulteten som genom Valerie Solanas också vred runt på bilden av en hårt mytologiserad figur och dök ned i utsatthet som leder till våld. Men där en svensk författare i samma tradition nog skulle göra jobbet mer språkligt svårtillgängligt, så ger Clines ganska okomplicerade amerikanska prosa istället en roman fullt möjlig att läsa som vanligt kittlande drama om man så vill. Hennes språk flyter lätt, utan att bli ytligt, och ibland dyker det ned på djupet och får en lite poetisk ton utan att det känns det minsta konstlat. Inte konstigt att det blivit en sådan succé. Det är en bedrift att på den vägen för bred publik exponera det helt ospektakulära maktutövandet som likartat rör sig under såväl helt vardagliga som spektakulära fall.

Blåögd debutant

I tidskriften Grantas temanummer om sex, som kom ut i oktober förra året, stack framför allt två bidrag ut bland de mer väntat erotiskt lagda texterna. Dels var det den japanska författaren Sayaka Muratas intressanta skildring av en strikt uppdelning mellan sex och äktenskap, dels den svenska debutanten Erika Bernalt med sitt egensinniga utdrag ur debutromanen Bluebird, vilken jag sett fram emot att läsa i sin helhet sedan dess och som äntligen dök upp i januari.

bluebird

Bluebird lever på en tropisk ö som verkar vara en utopi för alla invånare utom just henne. Över hela ön lever de frigjorda och nakna, i avsaknad av såväl pengar som hierarkier, men som en konsekvens av detta också med total oförståelse för Bluebirds hämningar. Inte ens hennes föräldrar accepterar att hon hela tiden drar sig tillbaka och inte vill låta sig fulländas, som man kallar det på ön. Våren är den värsta tiden, då alla parar sig som värst och sperma kletar på ormbunkarna överallt. Eftersom Bernalt skriver fram Bluebird i andra person är det som att själv tvingas in i protagonistrollen, att vandra med och i henne, i den tropiska fukten som fläckats med doften och ljudet av andras sex.

Det innebär inte att Bluebird är asexuell, Grannen som kommer med både vänliga gester och mer explicita närmanden är ändå närvarande i hennes korta egna fantasier, men dessa slår hon alltid ifrån sig snabbt. Som vore hon styrd mer av en fix idé om att vilja något annat än av ett hundraprocentigt obehag. Hon drömmer om Staden, går omkring med portfölj och använder internet – som ingen annan på ön ens verkar känna till – och som väldigt begåvad med siffror är hon betrodd att sköta hela öns ekonomi gentemot andra platser. Hon ser lite ned på de kåtfnittrande öborna som inte förstår sig på världen utanför.

Genom handelsboden har hon fått tag i glansiga tidskrifter om det trendiga livet i Staden, och givetvis bestämmer hon sig för att faktiskt ta sig från ön och söka sig till detta liv. Det är också vid mötet med Staden som romanens placering framträder som mer tydlig framtidsvärld. Ingen avlägsen tid, men det är en stad med rullband på trottoaren och slushdricka som i princip ersättare av vanligt vatten. Till skillnad från på ön är också köttätandet uppenbar norm. Känslan jag får är liknande den av The Capitol i Hungerspelen, eller i viss mån den underskattade satiractionfilmen Demolition Man; Staden är en urban oas av övermedelklassig flärd och chockerande ytlighet. Lite vid sidan av handlingen ställer sig Bluebird också frågan var alla de här djuren de äter egentligen kommer ifrån, ihop med några liknande antydningar om att det förmodligen finns en hård verklighet utanför som stadsborna är lika ignorant inför som öborna om omvärlden i stort.

Möjligen kan man anse att Bluebird i den miljön har lite väl lätt att få jobb, hon kommer ju från ingenting i en stad som uppenbart ser ner på lantisar i allmänhet och ännu mer på hennes sort från öarna. Men det här är inte realism, så Bluebird snackar sig till ett jobb med siffror på något företag som verkar hålla på med något slags aktiehandel. Chefen har dock större planer för henne, och hon börjar att systematiskt utnyttja Bluebird sexuellt. Naturligtvis knullas det i Staden också, och det är något helt annat än på ön. Istället för öhippies fria kärlek är citysexet en handelsvara. Snart har Bluebird en svindyr lägenhet och kollegor som viskar bakom hennes rygg.

Fågeln: Jag såg nog din min, du gillare? Du har blivit helt sexgalen sen du kom hit, vad vare för fel på Grannen och hans lovers? Varför just CHEFEN??

Du: Jag sexar inte det här är ren professionalitet! Av en anledning. Jag klättrar fattaru det är inte SEX. DET ÄR INTE KNULL DET ÄR BUSINESS.

Vill hon vara trendig och gå på klubbar och hålla frisyren snygg och kort så är det bara att öppna när Chefen ringer på. Lika unik som skildringen av den aversion Bluebird känner gentemot borde-vara-idyllen på ön är naturligtvis inte den av en ojämlik relation med en överordnad, men den är fortfarande välgjord och just den här dialektiken mellan två ytterligheter av problematisk sexualitet som de två platserna tillsammans skapar är desto mer intressant.

Mycket riktigt kommer Chefen tröttna. Bluebird börjar så småningom tappa greppet och sugs in mer och mer i fantasier. De lite småsurrealistiska dialogerna med djur från ön och senare den karismatiske sektledaren Sara, vilka jag först läst som en metaforisk inre dialog, börjar efter ett tag framträda som äkta inbillning och senare närmast en psykos. Avslutningen är en spiral rakt nedåt, men med ett sista stycke som ändå är lite öppet för tolkning.

Det är ändå något mer än storyn om en ung kvinna* som går under i den hemska storstaden. Bluebird (romanen och inte personen) är drömsk men ändå gravallvarlig, och även språkligt imponerande i den smidiga användningen av talspråk och de grövsta anglicismer. Dessutom med den allra första användningen av verbet ”sexa” jag läst som inte får mig att rysa av genans, kanske för att Bernalt i övrigt knappast är rädd att använda mer kraftigt doftande termer kring kropp och knull. Det är dubbelt spännande att få läsa uppriktigt erotiska beskrivningar mitt i Bluebirds aversioner.

Debutroman och allt! Det är så man blir högröd av avundsjuka ändå. Jag har aldrig läst något liknande.

– – –

* Som en kommentar nedan påtalar är det aldrig uttalat att Bluebird ens är kvinna, det är bara min läsning som gjort den tolkningen. Negationen mot tropen om ”ung kvinnas undergång” som jag nämner i denna mening är förstås relevant ändå.

Istället för den distraherande smärtan

”Sex som självskadebeteende” är en välanvänd fras för att uttrycka problematiska livsmönster hos företrädesvis unga kvinnor eller helst flickor*. Det brukar heta ”sexmissbruk” när det kommer till män, som för att betona att det är andra snarare än personen själv som far illa, eftersom utåtagerande är den populära beskrivningen av manlig dålighet. Frasen behöver ingen närmare innehållsbeskrivning, det hörs på namnet att det är skada på självet och därför är det illa. Och visst är det ett problematiskt livsmönster som skildras i Jill Alexander Essbaums debutroman Hausfrau, men det är en skildring som är fullständigt realistisk och som söker problemen i rätt ände.

Essbaum-Hausfrau-omslag

Anna kommer från USA men bor här i en förort till Zürich med den schweiziske maken Bruno och tre barn. Som titeln avslöjar är hon hemmafru, eftersom maken schweiziskt nog är bankman med råd till sån lyx. Efter flera år i landet med begränsade språkkunskaper och medföljande isolering har Anna börjat gå i psykoanalys, hon tar en kurs i tyska och hon knullar en skotte vid namn Archie som går samma kurs.

Mellan handlingen korta stycken från analysen, vilken pågår i en ospecifik tidpunkt nästan utanför det som händer, där doktor Messerli tyder Annas drömmar och Anna ljuger om sitt liv. Dessutom vävs Annas funderingar kring språk och kultur in i både handling och egna stycken. Språket är ett huvudtema, för även om hennes isolering som hemmafru är betydande så är språket vad som verkligen håller henne utanför samhället, och inte minst den speciella dialekten schwyzerdütsch, som till skillnad från den schweiziska standardtyskan betraktas av Anna som ouppnåelig för alla som inte är infödda. (Egentligen är det ett samlingsnamn på flera dialekter och stavningen på ordet är så olika att jag wikipedade en slumpad nu). Essbaums språk är också en styrka i romanen, lika fullt är den smidiga kompositionen som låter olika tidpunkter växla utan problem för läsningen.

Riktigt säker på varför hon låtit sig raggas upp av Archie är Anna inte, inte heller är hon det när en vän till Bruno adderas till utbudet, men börjar bli något på spåren. Hon undviker att ta beslut, hon gör sig passiv och följer med. Strävar efter att slippa välja. Är det därför hon hamnat i Schweiz och funderar på vilken av de två sönerna hon älskar minst? Antagligen. Det framgår efter ett tag att i Annas nära förflutna finns en ytterligare affär, till skillnad från det sexuella med de andra männen en stor kärlek, kanske det enda hon valt själv. Men den mannen flyttade hastigt tillbaka till Amerika utan att ta henne med sig.

Men nog dras hon själv till männen som vill ligga med henne, visst känner hon ofta stark lust, trots detta tänkta ideal om passivitet. Det ligger nära till hands att se relationen med Bruno som dålig eller otillräcklig (och den konstanta aningen att Bruno är en riktigt dålig man bekräftas så snart avslöjandet är ett faktum), och mannen som hon ville välja är en levande sorg i henne, samtidigt som den isolering hon känner förstås är den självklara källan till hennes ångest – inte minst då även hemlandet är tomt på vänner och släkt eftersom hennes föräldrar är döda – men faktiskt är inte anledningen till hennes flykt till otrohetsaffärer så intressant. Anna är en människa som mår dåligt. Hon vill känna något annat. Så hon knullar runt och det hjälper ett tag.

Det har fått heta självskadebeteende för att det sker på samma sätt som, istället för, saker som distraherande smärta med rakblad mot armarna. Det har ibland fått heta missbruk för att det sker istället för mjuk berusning med alkohol eller andra droger. Även då det inte är lusten som driver Anna är det kanske något särskilt med det tillfälliga bandet med andra män mitt bland isoleringen som lockar henne. Sexet är alltså inte ”skadan”, skadan är det tvångsmässiga, det som sker på bekostnad av att känna verkligheten eller ta tag i den.

Krisen kommer när en av sönerna dör i en bilolycka medan hon somnat hos någon hon knullat med. Berget av skuld blir för tungt och konfrontation måste uppstå. Har inte Bruno faktiskt misstänkt något en längre tid? De sista scenerna mellan Bruno och Anna är riktigt råa och realistiska, men slutar tyvärr i ett alldeles för fegt slut som jag hatar. Slut är det svåraste som finns så det må vara hänt.

Två hundar

När hundarna kommer

När jag i bibliotekarierollen får den oupphörligen hopplösa frågan om jag ”kan rekommendera en bra bok” och frågan ställs av en ungdomsbokläsare går jag alltid till Jessica Schiefauers Pojkarna först. Som tidigare nämnt i förbifarten på denna blawg är det en briljant magikryddad roman, och handlar om några tonårsflickor som hittar en blomma som förvandlar dem tillfälligt till pojkar. Nu har Schiefauer äntligen kommit ut med en ny roman, med den hotfulla titeln När hundarna kommer, och den är precis som Pojkarna en bok som förtjänar att nå ut bredare än till bara ungdomsläsarna.

Magiska inslag förekommer inte denna gång, däremot en bekant mörk underton som också ökat ordentligt i styrka. Tydligt inspirerat av mordet på John Hron handlar det nämligen om ett mord som begås av två unga personer. Dock visar det sig snart att även om mordet som Isaks lillebror Anton begår är berättelsens motor så ligger fokus ändå på familjen omkring Anton och inte minst på relationen mellan Isak och flickvännen Ester. De två har nyligen funnit varandra, men Isak har tröttnat efter ett tag och bestämt sig för att göra slut. Han vågar inte göra det öppet utan drar sig bara undan. Parallellt har Anton funnit en karismatisk person som drar in honom i nynazismen, och när det leder till den homofobiskt motiverade dödsmisshandeln av en annan pojke klarar inte Isak av att vara ensam.

I Esters och Isaks relation känner den som älskade Pojkarna igen sig som mest. Träffsäkerheten är enorm i sättet Schiefauer skildrar nyvaken sexualitet och den unga kärlekens ambivalens. Ett krasst och realistiskt förhållningssätt som lyfter både Esters uppriktiga lust till Isak och hennes växande omsorgsmani, som till en början bara är som ett verktyg att hålla kvar honom, som i ett ömsesidigt utnyttjande. Även läsaren låter sig luras: Esters föräldrars oro när hon hänger sig för mycket åt Isak låter till en början bara som typiskt föräldratjat, innan det sjunker in att Ester verkligen störtat in i något osunt och deras förmaningar varit befogade från början. Till slut blir det hundarna, vakthundarna som Isak och Antons föräldrar skaffat som skydd mot pöbeln när Anton gripits, som får sätta stopp. Titeln blir på så vis dubbeltydig efter den inledande associationen till mördarna.

Trots tidstypiska omständigheter såsom en avsaknad av mobiltelefoner och en väldigt 90-talsmässig nynazism befinner sig berättelsen utanför någon riktigt bestämd tidsperiod. Vi som växte upp under exakt denna tid känner förstås igen stämningen från vit makt-rörelsens närvaro, men tråkigt nog gäller det nog även dagens unga på många sätt.

– – –

* En kanske inte helt motiverad bild jag fick av hur Isak och Ester gemensamt skapar en tillflyktsort via sex är faktiskt avsnittet av Buffy the vampire slayer när Riley och Buffy på magisk väg sugs in i någon typ av sexuell eskapism (vill minnas det som ett ganska dåligt avsnitt men det var väl tio år sen jag såg det).

Herregud

Magisterlekarna

Charles är beundrad av alla de andra killarna på Läroverket, likaså av lärarna. Helt perfekt och onåbar är han ändå själv helt i Magisterns grepp, där leken som pågår består i att Charles spelar upprorisk och Magistern får anledning att ge nödvändiga reprimander i enrum. Något får dock Magisterns begär till Charles ur balans och han börjar istället söka sig till en grupp han kallar Hyenorna, fyra killar som bildar en till synes harmonisk och sammansvetsad grupp lite vid sidan av de andra eleverna. Det visar sig dock att gruppen har en hel del interna problem vilka eskalerar i och med konkurrensen om de bästa platserna i det årliga och prestigefulla Sångtåget.

Läroverket i Kristofer Folkhammars nya roman Magisterlekarna är en plats från en alternativ värld eller kanske snarare en nära framtid. Det är en plats som inte kan finnas ännu, därför att den tycks befinna sig i ett slags posthomofobisk värld där bara Magistern och hans lärarkollegor upplevt vår tids hatbrott medan eleverna vuxit upp i en helt annan verklighet. Från lärare till elever är samtliga på Läroverket också män med lust till andra män. Faktiskt är nästan hela texten befriad på referenser till kvinnor, vilket förstås är ett förstärkande grepp i frammaningen av en till en början lätt utopisk bögseparatistisk skolmiljö full av brottare, floristkillar, dominanslekar och jävligt mycket välsvarvade kroppar. Även själva undervisningen kretsar kring homosexualitet, historiska och teoretiska perspektiv. Folkhammar använder sig av alla möjliga klassiska stereotyper och dubbeltydiga homosociala sammanhang, vässar och vänder på dem, för att skriva fram Läroverket som vore bläckhornet fyllt av uppsamlat queert läckage.

Det är för den sakens skull inte fråga om ren satir eller parodi. Och det är inte bara fullproppat av riktigt bra sexscener för porrens skull; erotiken är ämnet. Begäret står i fokus som ett uppriktigt tema. Även händelserna kring Sångtåget och den speciella form av pennalism som förekommer som ibland kan verka väl tillspetsade måste under berättelsens premisser betraktas som helt trovärdiga. Gruppen som Magistern kallar Hyenorna, som också står för en större del av själva handlingen, faller isär inte minst på grund av deras tydligt skildrade personligheter. Främst då förstås de facto ledaren Tim.

Inbäddad bland skolintrigerna finns också flera explicita resonemang som träder fram via elevernas redovisningar för Magistern, specialarbeten med rubriker som hämtade från nyfascisters mardrömmar om genusvetenskapen på Södertörns högskola (”Reproduktion? Ingen framtid för alltid!”), och väl även så i innehållet. De presenteras via Magisterns perspektiv och relateras där till hans bryderier, men fungerar också som en berättelsens metakommentarer, som inte bara pratar om utan med romanen. Eller kanske medlar mellan läsaren och handlingen, hjälper till att reda ut hur begären vi följer ska tolkas. Folkhammars språk är ofta just som ett direkt tilltal till läsaren, i beskrivningar av skeenden lika väl som i de frekventa utropen av HERREGUD som förekommer när något drastiskt eller drabbande erotiskt händer. Det är oftast bara till att instämma i detta uttryck.

– – –

När jag bläddrade i Natur & Kulturs katalog reagerade jag på hur lika författarporträtt Jesus Carrasco och Kristofer Folkhammar har. Carrasco ser ut som en buskisversion av Folkhammar! En given casting för en hypotetisk The XXX Parody av den senares liv.

jesusfolkhammar

Ädel sten runt halsen

Eddy Bellegueule

Det finns en irrationell föreställning om att arbetarklassen måste beskrivas som god för att också få betraktas som legitimt subjekt för kamp eller överhuvudtaget värd några rättigheter. Det är inte så märkligt egentligen, men den uppenbara förklaringen i dagens uppfostransliberala diskurs är i sig något motsägelsefull med tanke på hur liberalismen egentligen borde betrakta människors rättigheter och agens som oberoende eventuell godhet. Den borgerliga varianten av identitetspolitik har ändå fest varje gång en person som Édouard Louis öppnar käften. Plötsligt bryr man sig jävligt mycket om hur fattiga framställs, men inte ett skit om villkoren, som hade man smädat ”identiteten” arbetare*.

Men i den självbiografiska debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, där Louis skärskådar maskulinitet och homofobi i den lilla hålan i norra Frankrike där han växte upp, finns faktiskt inte ett uns förakt mot arbetarklassen. Där finns bara förståelse och sympati, hur kompromisslöst och krasst han än berättar om misshandel, mobbning och – paradoxalt nog – sexuella övergrepp från andra pojkar i den homofoba miljön. Samtidigt ser Louis nämligen hur fattigdomen bryter ned alla omkring honom nästan lika brutalt som omgivningen utsätter honom. Till och med små tecken på hur fadern trots allt kämpar mot sitt arv ser han.

Starkast är det komplexa sexuella spel som inleds med ett kompistittande på porr, vilket Eddy först skyr av insikten om att runka tillsammans manifesterar en skillnad mellan honom och de andra. Det slutar snart i iscensättandet av filmscenerna. Eddy och en annan pojke får bli de påsatta, och bär ringar som symboler för deras kvinnoroll, och när det hela kommer ut är det på något sätt ändå bara Eddy som tar smällen. Redan från början är det scener kring eller över gränsen för övergrepp, men mest intressant är hur det på något sätt går utmärkt för vissa att städa bort hur heteropojkars sexuella uppvaknande kan gå via de facto homosexuell praktik.

En viktig nyckel är också moderns internalisering av det egentliga klassföraktet, inte det som skildrar alkoholismen, bristen på utbildning eller brutala omständigheter, utan det som mitt i allt detta avkräver den fattige en stolthet som inget annat gör än cementerar positionerna. Hennes återkommande försäkran att hon i alla fall inte är något våp, att hon har stake, som synliggör hur den klasspecifika maskulinitetens koder inte nödvändigtvis kommer av fattigdomen, utan även kan orsaka den och låsa in i den. Ryggen knäcks på dem alla som biter ihop och stretar vidare. Det finns inget ädelt i att vara fattig, snarare är tron på detta vad som håller fattiga tillbaka.

Som roman betraktat är tyvärr Göra sig kvitt Eddy Bellegueule en besvärligt komponerad historia, skriven med kommentarer och inspel som aldrig riktigt ger någon dramaturgi. Det är också ibland oklart, slår det mig nu, om det är vuxne eller unge Édouard/Eddy som iakttar och tänker.  Några enstaka scener och situationer, som när porrfilmen är på väg fram ur gömman, är ändå riktigt väl gestaltade, och bryter av mot den resonerande tonen. Så även slutet. Den unge bögen som till sist kommer bort från sin landsortshåla och börjar på teatergymnasiet bland fina borgare, de hans far hatar så mycket, och upptäcker hur han även där bland medelklassen fortsätter underordnas som en fjolla. Och inte fan behöver den klassen vara ädel för att få talan.

– – –

* Samma sak kan appliceras hyfsat på en del andra maktordningar. Rasifiering har exempelvis den verkan, vilket syns supertydligt när man kollar på händelserna som fick etiketten ”Husby” eller hur en som tigger förväntas vara tacksam och ädel för att få vare sig hjälp eller sympati.

Trollbundet

troll

I det Finland kring millennieskiftet som Johanna Sinisalo tecknar i debutromanen Bara sedan solen sjunkit (2001, på finska 2000) är det mesta sig likt, förutom då detaljen att troll är belagt som egen djurart sedan 1907. Mycket är fortfarande okänt om arten eftersom den likväl är så sällsynt att knappt några foton existerar, och bara något enstaka exemplar kunnat påträffas död i skick nog att konserveras. Reklamfotografen Mikael råkar ändå på vägen hem från krogen hitta en ensam trollunge som några ligister är i färd med att ge sig på. Han kommer till undsättning och bär med sig det lilla byltet hem, och känner med ens att trollet är det vackraste han sett.

Mikael inser snart att trollet, som han senare ger namnet Pessi, inte mår bra. Han börjar via gamla böcker och älskare ta reda på vad lämplig vård och föda kan vara, men försöker samtidigt undvika att avslöja hemligheten, eftersom ett sällsynt rovdjur i lägenheten inte är helt lagligt oavsett art och övriga omständigheter. Dessutom är hans dragning till trollet något mer än bara omsorg om ett skadat djur, läsaren kan tidigt känna vittring av en skam i lägenheten. Trollet avger en doft som visar sig ha stark afrodisisk påverkan på omgivningen, och både den doften och den efter en enklare avmaskning allt friskare Pessi börjar ställa till större problem än Mikael klarar av.

Perspektiven skiftar mellan Mikael (för sin skönhet kallad Ängeln), hans uppdragsgivare och tillika stora kärleksintresse Martes, hans två älskare Doktor Spiderman och Ecke, samt Palomita, postorderfrun som lever inlåst av sin man i lägenheten under Mikaels. De utgör alla tillsammans med Pessi en komplicerad sekvens av makthierarkier. Martes utnyttjar Mikael såväl professionellt som emotionellt, han ser sig som hetero och vill inte kännas vid att han hyst några äkta känslor för Mikael men flörtar gärna med honom för att få ensamrätt på bilder till underpris. I sin tur tar Mikael chansen att använda sitt överläge gentemot beundraren Ecke, och det med allt större desperation efter att ha utsatts länge för Pessis feromoner. På liknande vis är veterinären Doktor Spiderman trots sitt intellektuella motstånd också Mikael till lags med professionella råd och mer.

Ecke och Doktor Spiderman uppvisar naturligtvis också ett manipulerande beteende från sina positioner, precis som Mikael söker efter sätt att snärja Martes till sig. Maktrelationerna är nämligen tillbörligt komplext skildrade. Palomita och Pessi kommer dock in i sekvensen med totalt underläge. Pessis roll som omedveten katalysator och de facto inspärrat lustobjekt blir allt mer en tydlig parallell till Palomita som blir lurad och brutalt utnyttjad av maken. Ängeln må vara utsatt för kraftiga kemiska processer men går ändå mot att bli en mindre och mindre sympatisk protagonist från det ögonblick då han tvingar på trollungen ett par designerjeans för att under dennes kamp att komma loss fotografera en serie lysande reklambilder åt den överlycklige Martes.

Varvat med de korta avsnitten, som ibland bara är en mening långa, har Sinisalo placerat olika citat och längre utdrag från både äkta och påhittade (eller justerade) källor som behandlar troll på olika vis. Det är dikter, romaner, vetenskaplig text och tidningsartiklar vilka just genom mixen av fiktivt och verkligt bildar en trovärdig hypotetisk modernitet för händelserna i romanen. Ofta är utdragen som kommentarer till den pågående handlingen, och i de sista avsnitten börjar de gå samman med handlingen i en riktning som pekar på den pågående klimatförändringens påverkan på trollens tillvaro. Ängeln Mikael tvingas till slut inse att rovdjuret i hemmet inte kan tämjas till fredlighet och han flyr med Pessi ut i vildmarken, där den annalkande klimatkatastrofens mer oanade konsekvenser så småningom visar sig.

Tyvärr verkar denna roman inte ha sålt så bra i Sverige, för trots att den var prisbelönt i Finland och ändå kom ut i svensk pocketupplaga, så har ingen av hennes senare verk översatts till svenska. Anledningen att jag läste just denna bok var att hennes senaste på finska Auringon Ydin lästes av den finska bokcirkeln på mitt jobb och den lät som gjord för mig – storyn är en dystopisk framtid/alternativ nutid där exakt alla njutningsmedel är förbjudna och i fokus är något hemligt sällskap som odlar förbjuden chili i lönndom. Vem ska ta itu med detta? Särskilt nu när den senaste skräck-, dystopi- och fantasyvågen svept över oss i några år känns det fullständigt orimligt att hennes typ av böcker inte plockas upp av något svenskt förlag. Se detta som en uppmaning å det grövsta om du jobbar med sånt här!

En sista lustig detalj: Första svenska omslaget av Bara sedan solen sjunkit är konceptuellt oerhört likt det finska omslaget till den senaste boken. (Pocketutgåvan som kom lite senare är helt annorlunda men istället vrålsnygg. Den ska jag se till att köpa nu.)

auringon ydin9789170010699_200_bara-sedan-solen-sjunkit_pocket

Om kriget kommer

Jag har ofta funderat på alla människor som lever mitt i krig, att vardagen på något sätt fortgår trots våld och kaos. Det pågår till exempel en vardag just nu i Syrien, i närheten av strider, eller på avstånd från dem, eller rentav mitt i dem. Hur fan ser det ut egentligen?

Om kriget kommer till Sverige lär det bli exakt som i Jerker Virdborgs nya roman Skyddsrummet Luxgatan. Den är uppbyggd av två spår: i vartannat kapitel pågår en väntan i skyddsrummet, där berättaren är samma person som sitter i mörker med mängder av okända människor mitt under pågående detonationer utanför; i vartannat kapitel kommer nya personers perspektiv under fristående nedslag, som små korta noveller, i vilka pågår en vardag med krig och sluttande plan mot diktatur som bryter sig in på olika sätt. Någon smugglar människor över gränsen, en annan jobbar med vänlig expropriering av slumpmässiga medborgares bohag, några bevittnar plundringen av en kyrka, några ger sig på jakt efter släktklenoder eller familjemedlemmar i ett ogästvänligt eller livsfarligt landskap. Allt berättas i första person och direkt i skeendet, med sparsam bakgrundsinformation som bara presenteras när det aktuella jaget själv kommenterar något som hänt innan. Tilltalet varierar lite men är ofta krasst och lite som man pratar om helgen med en arbetskamrat. Ingen tidsangivelse placerar nedslagen i särskild ordning, det kan vara samtidigt, linjärt eller omkastat. Krigets Sverige är olika för alla. Samtidigt som galna rebellgrupper mördar förbipasserande på landsbygden kan en tonårskille i Stockholm sälja morsans medicin som knark och köpa Playstationspel på Webhallen för pengarna.

Minns du telefonkatalogernas sidor med information om hur man ska göra om det blir krig? Det kunde ge intryck av ordning, av koder att följa och sätt att bete sig även i krigets kaos, men under Virdborgs krig är sådan information lika mycket ett hån som den är nödvändig. Skyddsrummet har sin ordning, och tycks fungera, men när våldet bryter in sker det godtyckligt och med osäkerhet som själva drivmedlet. I det allra starkaste kapitlet, betitlat Något som händer nere i tunnelbanan vid Karlaplan, går en man ner i tunnelbanan för att ta skydd från regnet och bara gå över perrongen utan att åka någonstans. Med sin far malandes i mobilens handsfree som distraktion ser han alla människor på väg i motsatt riktning, men går ändå igenom spärrarna och åker ned i rulltrappan. En kvinna säger att något händer därnere, men han åker vidare, ser en tom perrong och börjar gå. Så ligger där en man blodig och misshandlad, och kort därefter närmar sig några väktare som först inte bryr sig om honom, men när de sedan börjar göra det, vad ska han göra? I telefonen försöker han mumla svar till fadern, ge sken av lugn, samtidigt som paniken uppstår och driver honom på flykt ned på spåret och in i tunneln mot nästa station. Osäkerheten gör det först omöjligt för honom att reagera i tid, och samma osäkerhet gör honom ovillig att berätta för sin far att han står under allvarligt hot. Osäkerheten lägger det på honom: om han säger det högt så gör han det verkligt själv.

Det är vardagen som pågår, men som när som helst kan upphöra, och därför vill man hålla kvar den så länge det bara går. Precis som var fallet med Förlorade själar som jag läste nyss, är det oerhört starkt hur platser så plötsligt kan förändras från det vardagliga till belägring. Och eftersom det här handlar om ett bara lite, lite annorlunda Sverige än idag blir det för den som lever här ett extra drabbande och otäckt scenario. Jag kände mig faktiskt riktigt illa till mods när jag första gången gick ned i tunnelbanan – som just då hade de avstängda rulltrapporna! – strax efter att boken var utläst, och fortfarande är det lätt att frammana obehaget från flera av scenerna även en tid efteråt. Jag vågar redan nu påstå att Jerker Virdborg skrivit en av årets bästa romaner.

[Ja, jag läste den som roman trots marknadsföringen som novellsamling, vad ska du göra åt det? :D]