Jag kysser gärna ena halvan av ditt two-face, men det andra made me pop the trunk

När jag läser Åsa Beckmans text om den fortlevande kulten och respekten för manliga genier håller jag naturligtvis med, och suckar åt belackare som tror det handlar om angrepp på Stig Larsson i första hand (främst för att det så uppenbart är andra part som stått för angreppen om man nu skulle hålla det till en fejd mellan bara två personer). Det är mycket väl illustrerat hur en underlig respekt finns i kulturvärlden för i första hand manliga giganter.

Men jag är också lite besviken på att nyckeln slarvas bort. Den finns nämligen där. Bara som en brasklapp och, antar jag, som försvar för eventuella osakliga motargument har Beckman petat in att “Självklart ska man hålla huvudet kallt och skilja mellan person och verk. Svin kan ofta skriva gudomligt.” Ett tydliggörande att hon inte skulle såga vare sig Larssons eller någon annans gärning för kulturen. Vilket förstås är bra. Den som behöver göra det är dock inte hennes sida saken, utan försvararna av allt giganterna från Larsson till Polanski gör privat. Att skilja på verk och person är nämligen vägen till att ryta ifrån när konstnären svinar oavsett hur stor respekt man har för dennes konst. Att ingen verkar ha den förmågan är just varför Beckmans artikel har så stor relevans.

Precis som jag skrev när det gällde Chris Brown förra året, där dock problemet var det omvända och alla ville sluta lyssna helt. Jag säger att det är skit samma om det gäller Burzum, Brown, Larsson eller Polanski. Håll isär verk och person, och du kan döma rättvist när det krävs.

– – –

(Pop the trunk – snart även som fet video med Yelawolf)