beväpnade kommer de

till ert hus en dag

de säger att huset tillhör dem

de bor här nu

din far frågar med vilken rätt

och de säger att de redan varit här i tusentals år

din mor säger det har vi också

och din far säger att vi har byggt detta hus

stenarna ni ser har jag själv lagt

han säger peka på en sten i denna vägg

och jag kan säga var jag tog den

hur jag brutit den, burit den och lagt den

de säger att stenarna alltid tillhört dem

att stenarna har din far stulit

därför är huset av dessa stenar deras

som landet är deras

och jorden

och frukten

din mor säger att hon brukat denna jord

planterat dessa träd

väntat dess frukt

i frukten finns arbetet

men de har gevären i hand

och bakom dem en lastbil

med fler gevär

och bakom dem

en karavan

din far vägrar

ändå

så honom skjuter de

och ni lämnar huset

genom lunden förbi träden

frukten, jorden

plogad och sådd

inte bara av din mor

din far

även av dig

små händer som gjorde sitt

men titta inte bakåt

din fars kropp vältrad åt sidan

så att de kan komma in

de ska bygga sitt nu

som sten för sten i husets väggar

lägger de beväpnade sitt land

och de kommer kalla det en fristad

en fristad för vem

en annan dag

en livstid senare

och ännu kvarstår frågan

en fristad för vem

mellan dig och huset din far byggde

står en mur

och mot havet står en annan mur

och mot världen

själva luften bär en mur över era huvuden

och huset bebos av de beväpnades barn

och barnbarn

och av drömmarna från de som törstat frihet

utan att ställa frågan

för vem

från vem

de beväpnades barn och barnbarn

för vilka frågan skrubbas bort

och bleknar allt mer för varje led

vem ska berätta för dem

när de själva nu bär vapnen

och från havet och från luften hörs

en värld som vredgas

om någon undrar

har mage

ställa frågan

en fristad för vem

från vem

om någon kallar tillblivelsen av detta land

som placerats i din faders hus

i din moders trädgård

i dina drömmars jord

där frukten njuts av andra munnar

medan du svälter

förnedras

och beskjuts

om du protesterar

om du kallar tillblivelsen av detta

ett brott

Posted in seriöst, skrivarlinjeprosa | Kommentarer inaktiverade för

Spelar vi tennis?

Medan den folkliga indignationen mot den så kallade “snippa-domen” efter någon vecka fortsätter att generera debattinlägg, satiriska bilder och kommentarer, samt vanliga hederliga förihelveterop, finns en fråga som tycks undslippa all närmare granskning. Jag skulle vilja påstå att det är problemets egentliga kärna.

Jo, visst är det chockerande att det sitter nämndemän i svenska rättssalar och verkligen anstränger sig för att hitta på de mest befängda resonemang att så juridiska tvivel om övergrepp med. Nog sprutar fantasin när de försöker gå in i ett barns tankar och undersöka ordens egentliga mening, bortom all känd och etablerad användning av dessa ord, och vrida det förbi all rimlighet. Men är det inte lika chockerande att det trots decennier av debatt om övergreppssyn, låt oss kalla det rörelsen/strävan från egendomsbrott till samtyckesbrott, fortfarande hamnar i en fråga om: var den inne eller ute? Spelar vi tennis? Ibland är förvisso juridiken en bisarr sport. Men hur kan vi bättre diskutera saken?

Vet du inte redan vad jag menar, börja med denna fråga: Om du är ett barn, och en vuxen människa börjat gräva i dina trosor, tror du att din känsla av att detta är fel kommer att infinna sig först när ett finger är “inne”? Kommer handlingen vara intet och mannen inte längre gärningsman om han skulle upphöra vid den tänkta gränsen?

Nog luktar det ännu syn av egendomsbrott med en så helig gränslinje? Var är vår förståelse av situationen som helhet? Om redan det inledande närmandets gränsöverskridande? Och, om vi nu också ska prata om barnets inre värld och perspektiv, var är frågan om var detta barns gräns? Vi kan som protest inte nöja oss med det semantiska, det är inte nog att rasa över en situation med förväntningen om en gemensam förståelse av ordet snippa som enda vapen, eftersom det ännu bara rör frågeställningen inne eller ute.

Visst är det inte bara grövre utan även svårare när det handlar om barn. För det här aktuella fallet tycks en olycklig svaghet också vara att en alternativ åtalspunkt saknades, men borde det behövas en sådan uppdelning och gradering? En gång i tiden var ett steg från bara “samlag” till även “samlagsliknande” som definition för våldtäkt en stor seger. Mer har hänt sedan dess. Men här står vi ändå och argumenterar för att den faktiskt var inne, inte det övergrepp som faktiskt hänt, hur det än var med den saken.

Posted in seriöst | Tagged , | Kommentarer inaktiverade för Spelar vi tennis?

XoXo

Det är så himla roligt att Chicago-scenen på kort tid visat sig vara otroligt mycket bredare än bara drill. Inte alls som farhågan att Chief Keef plötsligt slår ned som bomben och lite halvbra kompisar som låter lika tar över i tre år. På en handfull artister som Lil Durk, Sasha Go Hard, Tink, och Katie Got Bandz finns helt egna inriktningar.

Lil Herb och frekventa samarbetspartnern Lil Bibby (lol på dessa namn asså) pekar också åt eget håll, i och med att de står för mer “vanligt” skillad rap, men ändå låter väldigt Chicago. Denna nya video visar tydligt den saken för Herbs del:

 

Posted in seriöst | Tagged , , , , | Kommentarer inaktiverade för XoXo

<3 Conchita

Kommer ni ihåg när jag brukade mello- och eurovisionblogga. Hinner inte ens se tävlingarna nu för tiden :CCC

Men finalen såg jag, och detta var ju bara för fint. Dessutom från Österrike som ju skickat kalkoner så många gånger men nu är vrålseriösa på bästa sätt, och vinner på det! Mer utförligt ang betydelsen av detta på Politism/Genusfolket.

Posted in seriöst | Tagged | Kommentarer inaktiverade för <3 Conchita

Till en dröm

Jag var bara på väg till jobbet, en föraning om skitdag långt bak på tungan, ingen ro att ta upp en bok, slökolla twitter. Länk till låt, aja, sista bytet en bra tid att kolla sånt. Två minuter senare gråter jag rörd på bussen. Detta.

Att det är just The-Dream, killen som gjort sig känd för visserligen bra jävla låtar men mest klädda i knulltexter eller gnällparader och bitterhet. Nu plötsligt en video med närmast omtumlande radikalt budskap inte minst för att komma från en r&b-artist i mainstreamen. Som det var självklart för honom en sammankoppling av Harvey Milk och Martin Luther King, Pussy riot och Malcolm X, Femen och Mandela. Att kampen är besläktad, samma. One love på riktigt.

Så dessa rader, I feel real black right now, till en början med en vrede och uppgivenhet, som säger de att här är den verklighet som åläggs honom gång efter annan – klipp på gripna svarta män i teverutan som till honom viskar att det är hans kuvade tillhörighet. Men allt eftersom, till en stolthet, ett släktskap, med kuvade tillhörigheter, med påtvingade tillhörigheter, vänder så orden och att känna sig real black är att dela en kamp som också innebär hoppfullhet. Protester världen över.

Jag tar inte dessa ord som mina egna, mina är de ändå inte, men jag känner detta släktskap när jag hör dem, hur en tråd i min kropp rycks tag i, och får kroppen att vibrera.

Posted in seriöst, vardag | Tagged | Kommentarer inaktiverade för Till en dröm

Paparkakour

Bloggen är inte död, den bara vilar!

Ändå lite tråkigt. Jag kommer ihåg när jag brukade skriva här på det där privata sättet som en dagbok, då kunde en få veta grejer om mig här som just nu till exempel skulle vara att jag flyttat till Stockholm precis. Lång historia. Annars är det som vanligt, all skrivtid går till Mint, Genusfolket och Böcker och sån skit – och knappt räcker tiden till det. Då har jag ändå gått ner i arbetstid till 75% i och med det nya dagjobbet på folkbibliotek i Sthlm, men Dalheimers bibbla var lite mindre stressigt. Alltså försöker jag nu ta mig fram på smidigaste sätt mellan flyttuppackning, hetsiga arbetsdagar och konstant dåligt samvete över att inte ha skrivit nåt det senaste. Paparkakour.

Lite långledigt över jul har en förtjänt!

Aja, vsg f info.

Posted in public announcement, vardag | Kommentarer inaktiverade för Paparkakour

Särbehandling ger offerskap!

[OBS! SATIR]

I Dagens Nyheters huvudledare idag kan man läsa att det är viktigt för jämlikheten att särbehandla människor. Det är en klassiskt postmodern historia att leta “strukturer” som skulle visa på hur vi inte är individer utan bara olika grupper av människor, där vissa bör ges extra hjällp för att klara sig i samhället. Som om individer själva inte var kapabla att förändra sin situation. Fallet i fråga gäller “de äldre”, vilka här utpekas som sämre på att använda modern teknik för att exempelvis få tillgång till vård. “Jag förstår inte hur man tänker när man bestämmer att kontakten med yttervärlden skall ske via dator eller mobiltelefon”, vittnar en person som ledaren citerar, och slutsatsen som dras är att denna grupp skulle tillmötesgås med någon sorts stödhjul, som om det var omöjligt att lära sig nya saker. En sorts välviljans åldershänsyn, som i själva verket bara stjälper.

Istället för att ställa krav på de som levt lite längre, att de själva måste lära sig hur nutidens teknik fungerar, vill man alltså ta ifrån dem möjligheterna att känna sig delaktiga och kapabla. Viktigare borde väl ändå vara att vi alla fick känna oss som likvärdiga medborgare, med samma rättigheter och skyldigheter? Det finns gott om exempel på människor som levt länge men ändå mailar och facebookar, och kan boka de vårdtider de behöver via internet. När man ser på hur många av våra mest framgångsrika och förmögna människor är äldre män utan datorkunskaper så kan väl ingen betvivla att det också finns en väg som passar individen! Istället för omyndigförklarande och offerstämpel bör dessa goda förebilder lyftas fram, se bara på Ingvar Kamprad!

Och vem räknas egentligen som “gammal”? Jag har många bekanta från olika tidsursprung, vilka av dessa räknas som gamla? Drar vi gränsen vid 1960-talet? 70-talet? Jag är själv född på 80-talet men blev en gång själv utpekad av yngre pojkar som “gubbjävel”. Likheten med rasbiologi blir otäck när man börjar jämföra mängden rynkor i huden, och vinkel på hållningen, för att bestämma vad en person egentligen klarar av. Det vore som en kolonial jämförelse mellan folkslag och apor om vi skulle anmärka på graden av upprätt gång! Det är ironiskt hur dessa relativister i debatten å ena sidan vill sudda ut fasta gränser, medan man å andra sidan tvingar in individer i bestämda fack och kallar dem mindre dugliga på egen hand.

När jag en gång satt på bussen intill en herre född på annat, men närliggande, årtionde som jag, så var det en grupp yngre som störde längst bak. Han himlade då med ögonen mot mig och sa “sånt där höll vi inte på med på vår tid, eller hur?”, som om jag och han skulle ha något essentiellt gemensamt, bara för att vi båda lever nu men är födda i andra tider! Det händer också att människor uppmanar varandra att “bete sig som sin ålder”, som om det skulle finnas någon sorts åldersförrädare, eller “husgubbe”, som underförstått skuldbeläggs för anpassning till vad en inbillad mäktig ungdomsgrupp dikterar. Man ska då visst inte tro att man är något, som en ålderns jantelag.

Genom att kollektivisera människor som har levt länge, bunta ihop dem i en egen grupp, och tillskriva dem egenskaper såsom teknikinkompetens med mera, cementerar man helt enkelt utanförskapet och tvingar på individer en offerkofta baserat på hudkvalitet. I framtiden behöver vi utradera sådana föreställningar, och behandla alla lika, från 0 till 100 år och uppåt.

..

 

….

 

….

 

 

Ahahahaha skoja, men visst borde en “hallå där sluta prata om rasistiska strukturer”-liberal besvara liknande ledare så här, om hen var konsekvent?

Vsg:

Posted in seriöst | Tagged , , | 2 Comments

Yokoskapet

Det är så himla sorgligt att Cl’Che’ gick från att i princip vara first lady i Guerilla Maab, till att bli tvingad in i någon slags Yoko Ono-roll och i varje forumtråd anges som skälet till att Z-Ro och Trae började beefa för 10 år sen. Det var något om att Trae hävdat att hon låg med andra bakom Ros rygg när de bodde ihop eller nåt sånt larv. Idag får Cli knega runt med halvdant proddade mixtapes, medan både Z-Ro och Trae byggde framgångsrika parallella solokarriärer, plus A.B.N.-samarbetet, och fick varsin legendstatus i Houston. Nu har de också lagt ned fejden helt.

Det har förstås inte bara med kön att göra när karriären går trögt. Dougie D har inte heller haft någon monsterkarriär och både Trae och Z-Ro har definitivt skäl för framgångarna eftersom de är unika rappare, dessutom är Cl’Che’ ett helt hopplöst artistnamn, men det är knappast första gången den från början otacksamma alibiposten att vara first lady i en framgångsrik posse inte betalar sig. Vad hände med Lady Rage till exempel. Var det riktigt sorgliga kommer in är dock hur just yokoskapet gör att Cl’Che’ blir definierad av dramat, alltså den ickemusikaliska delen av samröret med två män, och framför allt av relationen med den ena. Även när jag nu snokar igenom hennes gamla album och senaste släpp blir min egen lyssning solkad av detta.

Hur som helst är Cl’Che’ en fett bra rappare, och jag önskar verkligen att det lossnar med indieverksamheten, eller åtminstone rullar in lite fler rimliga beats hon kan få gå loss på. Det finns tills dess mycket gammalt bra att hitta och en del nya grejer håller också. Vapendragaren Ms. Toi (också ett hopplöst namn) och Cli samarbetar som vanligt i den ganska nya låten ovan, och även om det är en rätt bra låt så märks lågbudgettillvaron tydligt på själva videon, och inte ens tusen visningar på den är fan tråkigt få. Älskar dock att dessa två bara fortsätter och hustlar hårt, Cli verkar dessutom ha någon slags frisersalong, och de ser ju bara för gulliga ut i videon. Jag föreställer mig att de är Best Friends Forever i kontrast till allt jävla trams som uppstod när män var inblandade.

Del tre och fyra i Cl’Che’s mixtapeserie Hustle Hard finns på Spottan, tyvärr under olika artistposter eftersom hennes namn och stavning fuckar upp den som vanligt helt ouppstyrda spottankatalogen (ärligt talat, Spotify, hur jävla svårt kan det vara att anställa lite folk som städar i den jävla röran ni har?). Men det är ju kul att hon kan vara så lite känd men ändå ha FYRA artistsidor där. Under ytterligare två stavningar finns nämligen albumen Clasyfyd Lady (1998) och Off Da Chain (2000). Jag har inte hunnit lyssna noga på mer än det förstnämnda eftersom jag först köpte det på sosouth.com* innan jag hittade det på Spotify också, men det är riktigt bra. Smakprov nedan.

Notera den bekanta samplingen i första exemplet, som ju exakt samma år användes i svensk rap med stor framgång. Jag kallar inte någon för bajtare nu, men det kan ju vara så att…..

* Asså ÄÄÄG på det fyndet! Köp typ allt obskyrt texasrelaterat som finns för 45 spänn styck när dollarn är låg, och fuck itunes från nu till evigheten.

Posted in seriöst | Tagged , , | Kommentarer inaktiverade för Yokoskapet

Folkfest deluxe

Jag har som sagt fått se Eurovision Song Contest live i Malmö i helgen. Inte helt oväntat var det en show för TV mer än för publiken på plats, kanske förstärkt av att vi bara såg repet dagen innan, men vi var snarare rekvisita än äkta publik, som på vilken sitcominspelning som helst. På med lysarmband som vi instrueras att vifta med när de lyser upp under vissa sekvenser. Missnöjd? Nejdå, helnöjd! Älskar en positiv pöbel.

Den inledande oron att inte se ett skit i arenan grund av våra längdhandikappade kroppar släppte så snart vi fick plats i den främre fållan. Det var också väldigt kul att få se allt stök på scen mellan numren medan filmsekvenserna pågick. Mycket imponerande arbete (jag undrar verkligen hur i helvete den Ukrainska kugghjulsfabriken i Svetlana Lobodas nummer 2009 kom upp och ned igen). Vi upptäckte under rumänska Cezars falsettnummer att konfettikanonen placerats en meter från våra huvuden, vilket gjorde att vi sköts i bakhuvudet av glitter mot slutet. Inte bara därför var rumänien plötsligt seriöst bra och medryckande. Jag fick faktiskt ta tillbaka allt negativt jag sagt om falsettoperan.

Någon fejkomröstning orkade vi inte stanna för, så efter att Loreen kört sitt nummer (med konfettidusch nr 3 i bakhuvudet för vår del) gick vi därifrån. Hon var i alla fall också väldigt bra, även fast de misslyckades med att hissa ninjakidnappa henne den gången. Överlag har det definitivt varit högre klass på mellanakter än låtar i tävlingen – men jag är partisk förstås, inte bara pga Darins medverkan i andra semin. Gissar att mycket av den inhemska hyllningskören är lite nationalistiskt förblindad/smakbiased.

Faksimil från mitt instakonto.

Vi såg finalen sändas på storbildsskärm i Folkets park först, men ljudet var verkligen katastrofalt – bara bas, inget hördes – så efter nån timme gick vi in på Moriska och trängdes istället. Bra drag i vilket fall, eftersom miljön byttes från vanlig folkfest till eurovisionnördig folkfest, där alla hejade på ca allt. Vid poängsättningen var det jubel vid i princip varenda poäng som delades ut. Jag är väl mest halvnöjd med vinnaren, jag tyckte inte den var så himla bra och hoppades in i det sista på att Ukraina skulle gå om, men nu kan vi i alla fall besöka arenan live även nästa år.

Efter tävlingens slut hade jag peppat som fan på att få karaokesjunga eurovisionlåtar, men efter att jag varit först upp med den franska låten Il était temps från 2006 togs hela listan över av möhippegäng och nördstämningen dog. Ångrade lite att ha inlett med ett egentligen ospännande “duktig tjej sjunger fint i högstadieaulan”-låtval, som dessutom kom på 22:a plats det året. Men kunde ju inte låta bli. Jag får väl dra ihop en egen eurovisionkaraoke nånstans för en rematch. Här har ni en spottanlista med mina best of ESC-val 2003-2013, som ni kan förvänta er att få höra om så sker (tyvärr finns fortfarande inte allt på Spotify, men men).

Sen var förstås hela helgen fantastisk. Malmö är jävligt trevligt, jag har fått cykla i en platt stad, blivit kräftbränd i solen och förstås träffat en massa bra folk. En extra bonus att Elin blivit lika glad i tävlingen som jag.

Posted in vardag | Tagged , | Kommentarer inaktiverade för Folkfest deluxe

ESC 2013, semi 2

Semifinal ett gick ju inte riktigt som jag hoppats, men det är nog bara Montenegro som jag verkligen surar för att de inte gick vidare. Ikväll blir det än mer svettigt, eftersom jag hoppas på TVÅ kalkonbidrag för att få chansen att se dem på plats i helgen. Här är alla mina favoriter, på lulz och allvar:

Lettland: PeR – Here we go

Det här är sämst. Absolut sämst. Ser ut och låter som en Grotesco-sketch, men menar allvar? Pinsam rap, värdelös beatboxing, fejkdubstepinslag och allmänt douche-beteende. Men eftersom refrängen är Robbie Williams-catchy kan den ha en chans, och då får jag lolla åt den live, tihi.

Lettland har en del historia av kalkoner, hattmaffian Bonaparti.LV – Questa notte 2007, svenskskrivna (never forget!!!!) Pirates of the sea – Wolves of the sea 2008, dochebaggeryduon Musiqq 2009, och så Anmary – Beautiful song förra året. Även om piraterna kom rätt högt i topp 2008 – sjukt – och 2010 var faktiskt Aisha – What for en av mina favoriter.

Azerbajdzjan: Farid – Hold me

Rimlig ballad som fastnar. Kolla in tjejerna i publiken vid 2:39! Vad var det?

Finland: Krista Siegfrieds – Marry me

Ja tack till Katy Perry-pop. Inte lika bra som Rasheedas låt med samma namn, men ändå. Älskar även dansutbrottet i bröllopsscenen i slutet på videon.

Malta: Gianluca Bezzina – Tomorrow

Okej okej, detta är både misstänkt Jason Mrazskt och verkar handla om blyga killar som inte får tjejen, men en sångare som dessutom är kirurg, ser ut som ett Prefab Sprout-omslag och sjunger med återhållen indieröst i just denna tävling, det är fan härligt. Obs obs fuck Maltas vidriga abortförbud obs obs.

Bulgarien: Elitsa & Stoyan – Samo Shampioni (Only Champions)

Call/response med säckpipa!?! Ja för fan. Jag tänker faktiskt på Hedningarnas första skivor när jag hör detta, även i sångmelodierna. Det gör det extra bisarrt att Malin Roos satt i Inför ESC och klagade på etnotrummor som vore vi fria från “etno” i norden. Och just trummorna låter uppenbart mer synt än folk. Om man tycker det är för mycket trummor generellt i denna låt kan jag däremot förstå, men jag älskar det.

Island: Eythor Ingi – Ég Á Líf

Jo, den är fan fin. Men vad är det den påminner om? Hjälp mig.

Ungern: ByeAlex – Kedveshem (Zoohacker remix)

Supergullig. Lite samma sorts charm som Maltas pophistoria. Ungern har verkligen varit stabila senaste åren, förra årets New Order-kopia var inte i helt min smak men ändå bra, och Kati Wolf – What about my dreams 2011 var bland de bästa det året. Obs obs fuck nazisterna i Ungern obs obs.

Norge: Margaret Berger – I feed you my love

Där fick jag med hela norden på min favvo? Vet inte om det hänt förr faktiskt. Det här är nog den jag gillar mest inomnordiskt också, tror det kan bli riktigt mäktigt live, även om Berger inte har så spännande rörelseschema på scen (dansar lite försiktigt som på ett högstadiedisco?). Alla som jämför detta med Euphoria är i alla fall inte kloka. Jag tänker mer på sent 90-tals-Madonna, alltså Frozen och dylika.

Rumänien: Cezar – It’s my life

Damn, det har gått utför sedan Tornero. Vad hände?! Jag fick upp hoppet om landet igen efter förra årets dragspelsreggaeton Mandinga, men det hade jag visst inget för. Mihai Tristariu kunde det där med lagom falsett till technon, men detta vansinniga eurodiscofalsettspektakel med pip-Dracula tog knäcken på mig helt när jag hörde det – och i synnerhet dubstep-droppen! – första gången. Se själva på Vine. Så naturligtvis hoppas jag att den går vidare! Bonuslol @ Dr. Alban-associationen i titel med tillhörande sångfrasering.

Det är kul att Grekland bidrar med det första ska-rockbandet i tävlingen någonsin som inte är kräkdåligt, de kan få gå vidare också (obs obs fuck nazisterna i Grekland obs obs). Det är också kul att Schweiz fortsätter med det icke fungerande receptet att skicka ett tråkigt rockband, samt att Georgien tokslösat pengar på att köpa en helt intetsägande skitlåt av Thomas G:son.

Posted in seriöst | Tagged | Kommentarer inaktiverade för ESC 2013, semi 2