Jag var bara på väg till jobbet, en föraning om skitdag långt bak på tungan, ingen ro att ta upp en bok, slökolla twitter. Länk till låt, aja, sista bytet en bra tid att kolla sånt. Två minuter senare gråter jag rörd på bussen. Detta.
Att det är just The-Dream, killen som gjort sig känd för visserligen bra jävla låtar men mest klädda i knulltexter eller gnällparader och bitterhet. Nu plötsligt en video med närmast omtumlande radikalt budskap inte minst för att komma från en r&b-artist i mainstreamen. Som det var självklart för honom en sammankoppling av Harvey Milk och Martin Luther King, Pussy riot och Malcolm X, Femen och Mandela. Att kampen är besläktad, samma. One love på riktigt.
Så dessa rader, I feel real black right now, till en början med en vrede och uppgivenhet, som säger de att här är den verklighet som åläggs honom gång efter annan – klipp på gripna svarta män i teverutan som till honom viskar att det är hans kuvade tillhörighet. Men allt eftersom, till en stolthet, ett släktskap, med kuvade tillhörigheter, med påtvingade tillhörigheter, vänder så orden och att känna sig real black är att dela en kamp som också innebär hoppfullhet. Protester världen över.
Jag tar inte dessa ord som mina egna, mina är de ändå inte, men jag känner detta släktskap när jag hör dem, hur en tråd i min kropp rycks tag i, och får kroppen att vibrera.