Check it out

Ibland är det roligare än vanligt när borgarne hotar med Sovjet. Det som blott fick inleda i gårdagens lilla satir om maktkoncentration och inflytande var ett strålande exempel på detta, alltså att Svenskt Näringsliv kallar högskolornas inkasserade pengar per elev för sovjetisk planekonomi.

Dokumentären Utbildningsfabriken gick i princip ut på att framställa svensk högskola som undermålig, försvara avgifterna för utländska studenter och att propagera för lösningen “studiecheckar” för att alldeles för enkla tramskurser inte ska hållas som lockelse för studenter. Checkarna skulle alltså vara en ytterligare begränsning för mängden studieår utöver det antal terminer man får studiemedel för. Att jag som förespråkare för även till synes onyttig bildning och kulturberikning (<- kolla han använder begreppet som man borde och inte som en nazist på flashback!) vill jag förstås hävda att Svensk Näringsliv har en instrumentell syn på högskolan som då enbart syftar till jobb och tillväxt, men det är ett rent ideologiskt spörsmål man kan lämna därhän just nu, eftersom propagandabrallorna redan är nere.

Faktum är ju att det enligt utsago planekonomiska, rent sovjetiska, snarare påminner om en problematik som samma politiska planhalva själv drivit på och vägrar erkänna. Friskolereformens konsekvenser av konkurrensen, lockandet med lyx och flams och eventuellt betygsinflation, är allt ju annat än sovjetisk. Precis som där är en peng till den som lockar flest även i högskolan en direkt marknadsekonomisk lösning, och studiecheckar är i marknadsögon betraktat bara en justering av valutakursen på CSN-kronorna, inte fan tar de bort effekten att högskolor kan vilja locka studenter för att få deras pengar.

Men som om det inte fanns ironi nog i att man kallar ett de facto marknadsinslag i utbildningspolitiken för planekonomi är det absolut roligaste förstås att det man egentligen syftar till är en politisk styrning av högskolornas resurser till mer samhällsnyttiga utbildningar, för att få landets tillväxthjul att snurra. Ungefär som i Sovjet, där man också gärna såg att konsten helst skulle göra sig nyttig. Att styrningen sker med finansiella medel gör inte den saken annorlunda.