Jag tänkte låta detta inlägg heta “DN knows the good life”, men lade band på mig trots tacksam möjlig jämförelse av vindsvåningar och hälsofascistbiologisterna i gårdagens DN Söndag (ej på nätet ännu). Trots allt hade man ett par mer eller mindre kritiska röster som avslutning på den artikeln. Det ska inte bli något foliehattigt om livsstilshets from above.
Dock att det finns livsstilshets.
Här är problemet: Livsstil betyder inte “hur hanterar sitt liv med avseende på rutiner, kost, motion, nöjen, etc etc”. Det betyder subkultur. Vad har du för livsstil? Ja alltså, vilket paket har du köpt? För köper du inte paketet rakt av har du inte livsstil. När en bok som Kärnfrisk familj – så gör du! blir en bästsäljare är det inte lika problematiskt att det kan kännas kravtyngt med alla kostråd som det är att ihop med dessa råd kommer etiketten och allt mumbojumbo vid sidan av. Du kan inte vara vanligt hälsosam, det är noll och intet, du måste fronta med hela jävla religionen. Och som med alla såna slinker det gärna med en massa skit av bara farten. Det var ju så fettdoktorns mission började barka åt helvete.
I DN Söndag uttrycker författaren saken såhär: “Ninka började träna bort sitt kontrollbehov genom att i perioder överlämna allt ansvar till sin make. “Jag lät honom vara man. Jag slutade bestämma allting, jag bad honom säga till mig så fort jag avbröt, rättade honom, blandade mig i och försökte ta kontroll.””
Asså vänta vänta va? Vad troru? Vad hade detta med något att göra? Bland de där sakerna som slinker med av bara farten finns alltså även det unkna könsrollspelet? Och om de brukar betecknas som biologiska, varför var kvinnligt kontrollbehov icke önskvärt? Oh, but it gets worse när mannen bakom deras näringslära kommer till tals:
“se[r] på mat som han ser på en kvinna. “McDonald’s är ju inte vacker mat, om det var en kvinna skulle du då vilja kyssa henne? Du har alltid ett val – att kyssa en ful eller en snygg kvinna.””
Vafan troru?
Det roliga med guru-typen Umahro Cadogans uttalande om matkvinnan* är att det sätter fingret på de två viktigaste sakerna: 1) luddiga metaforer som säger jack shit är vad du får, 2) denna specifika luddiga metaforen kan vändas rätt emot hela skiten. Det är ju simple as: nej, man har inte alltid ett val. Många får inte kyssa det vackra alternativet och många kan inte välja det renlärigt hälsosamma.
En verklig hälsorevolution kunde säkert kräva en helomvändning och utrensning. Socker i allt är definitivt ett samhällsproblem. Alltså jag tror näringsdelen och motionsbiten funkar alldeles utmärkt för denna familjs allmänna välmående. Men vad som saknas för de flesta är inte främst intresse eller disciplin eller något sådant. Det är T.I.D. och P.E.N.G.A.R.
Förut var jag fattig, då åt jag crap. Nu har jag jobb, då äter jag balanserat i lunchrestaurang ganska ofta. Samt kan laga bra mat enkelt hemma för att jag har råd att ha grejer i kylen. JA DET ÄR SÅ ENKELT. Vi vet att klass är en enormt betydelsefull faktor. Visst kunde jag ha ätit bättre förut om jag handlade medvetet och lagade stort och sparade, och det gjorde jag ibland och det gör många ibland. Det finns alltid något man kan göra. Menar man allvar med att hantera dålig kost som samhällsproblem krävs däremot mer än att urskilja sig själv från en ignorant fettsluskarmängd. Men de tror på sin livsstilsreligion och de tror att mission är nog.
– – –
* Vilka här har läst Preacher och tänker också på på Odin Quincannon där?