Häromdagen flippade jag här på de bisarra ropen på lagändringar efter det livesända självmordet. Tur för er att jag inte sett SVT Debatt om saken redan då, för i så fall hade det förmodligen mest stått svordomar i versaler under bilder av deltagande Fp-kvinnan med klottrade kukar i pannan. Det var en pärs att se (varför bjöd man in pappan? fullständigt katastrofbeslut!), men den som vill kan göra det ändå på SVT Play.
Anyways så var den sista länken i det inlägget till debattartikeln av Anders Kilander om machokultur och att män mår sämst. Jag tyckte det var rätt skönt att någon som uppenbarligen hatar på feminister skrev en artikel för det mesta befriad från riktiga dumheter, men när jag såg hans tweets om att det minsann inte kommenterades nåt från typ genusvetarhåll, kändes det lite som att jag ville ta tillbaka länken. Pretty low liksom. Å andra sidan vet jag att folk förvisso hatade på detaljer i artikeln och det kan ju vara pretty low det med. Däremot är Unni Drougges svar i samma tidning idag faktiskt fantastiskt bra!
Utan att gå emot huvudtesen att män mår dåligt och visar det ännu sämre så kommer nödvändiga tillrättavisningar som tex att “kvinnor och barn först” är ett jävligt inaktuellt gammalt mög att komma dragandes med. Det är definitivt fortfarande vanligt att hellre porträttera kvinnor som utsatta, men den där livbåtsprioriteringen är stendöd i Sverige idag, och har varit det väldigt länge. Detsamma gäller klyschan att kvinnor bara väljer machomän, och den har nog aldrig varit sann. Det är som att baserat på omklädningsrumssnack säga att män bara väljer bimboutseenden på sina tjejer. Snack är inte hockey.
Eventuellt drar Unni Drougge lite för mycket allmän slutsats av vad jag antar är sina individuella erfarenheter (eller åtminstone det man kan läsa via romanerna) angående att falla för fel typ, dock är det fortfarande en förjävla viktig sak att poängtera att misshandelsrelationer inleds och ter sig på sätt man kanske inte tror. The nicest guys kan vara tyranner. Dessutom är det en viktig sak att höra för gnällkukar som förväxlat mesig och handlingsförlamad med känslig eller snäll. Det är ju inte det osympatiska hos dessa klichéer om tuffa grabbar som gett deras konkurrensfördelar.