Vanligen älskar jag historier i pressen om smädade konsumenter, eller medborgare som blivit orättvist behandlade av det offentliga – särskilt när det är en twist i form av att de egentligen bär minst halva skulden själva för att de är brända i huvudet (lite som de Bloggfrossa skriver om här). Men idag fick jag en annan sort, om en annan sort. GP berättar om en familj som byggt solfångare på sitt tak och haft den där i fyra år, men nu fått ett hot från stadsbyggnadskontoret att de måste riva den för att den kräver bygglov och de knappast kommer få ett. Naturligtvis hade de hört med samma instans innan bygget och då fått höra att det skulle vara helt lugnt utan bygglov. Artikeln tar upp självklara frågor som hur det kan vaaara på detta sätt när man ändå ger statliga bidrag till solfångarbyggen av miljöskäl etc, men det som verkligen är intressant är förstås sättet de alls fick motivet att skicka hot från stadsbyggnads. Anynoma tipsare förstås.
Att lacka på det veliga offentliga är en sak. Men jag kan framför allt inte förstå denna sorts surjävelmänniska som måste gnälla över att grannen satt upp solfångare och börja skvallra, bara för att man har nån slags gated community-bild av hur saker bör se ut i ett område. Givetvis är solfångaren allt annat än anstötande. Den syns knappt. Jag skulle fan svartbygga en likadan solfångare, fast neonrosa, på deras hus om jag hade grannar som de där. Lägsta sort, verkligen. Lite är det faktiskt som den där sorten som alldeles nyss stack upp sitt fula tryne och i kommentarerna påstod att Panam bidrog till nån form av antiutveckling genom att vara kvinna och behandla relationer i bloggen. Hur jävla svårt är det att hålla saker för sig själv när det inte passar egentligen?
Ursäkta mitt konstiga sinne som hittar kopplingar mellan så olika ämnen. Men sjung, dansa och var glad medan du lyssnar på vad MF Grimm skulle gjort med villafascisterna:
One Response to The rat & the cockroach.