Det tycks vara svårt för min samtid att greppa betydelsen av “det personliga är politiskt”*. Föga förvånande är det svårt bland högersinnade som redan har sin blinda fläck för kollektiv analys. Mer förvånande, men framför allt beklämmande, är det att betydelsen skevats även bland vänsterhjärnor. Beklämmande dels för att det skapar tramsdebatter och dålig pajkastning, och dels för att det gör det omöjligt att försvara devisens innebörd för nämnda kollektivblinda.
Devisen kom till i en 68-kontext där det var nödvändigt att belysa kvinnors problem som den kollektiva angelägenhet de också var, istället för bara den enskildes prekära situationer. För kollektivet kvinnor och för samhället. Helt enkelt att definiera problem och utsatthet som delas av många individer som ett samhällsproblem, oavsett om dessa fanns i offentlig eller privat sfär (närmast liktydigt med mäns resp. kvinnors sfär). Precis som arbetare organiserade sig i facklig kamp kunde kvinnor på så vis organisera sig. Utan denna nya problemformulering skulle exempelvis rätten till abort knappast vara en självklarhet idag.
Att gå ihop och se problem i större skala. Kollektivt, inte individuellt.
Detta om historien. Idag ser jag ofta människor åberopa devisen för att från sitt individperspektiv hävda det ena eller andra. Både för att kräva en rätt till något som knappast är belagt att man skulle dela behov av med andra, och för att hävda att enskilda via sitt sätt att vara bedriver politik. Ofta ironiskt nog i ett försök att ställa solidaritet mot en bild av förkastlig identitetspolitik – men med identitetspolitiska termer.
Högern står bredvid och skrattar friskt när man går i clinch: Kolla, nu passar det inte att tycka privatlivet är politik – gränsen går när det börjar handla om dem i vänstern själva lol lol lol. Från att ha handlat om något kollektivt angeläget skevar vänsterhjärnor själva hela konceptet så att man plötsligt spelar på högerns missuppfattning till planhalva, där man tror det handlar om att lägga sig i andras liv och inte kämpa för rätten till sin egen frihet, sina egna friheter, individ som kollektiv.
Att det personliga är politiskt är alltså inte motiv för dig att kräva en politik från samhället baserat på endast din enskilda erfarenhet. Det är inte heller motiv för att hävda att andras erfarenhet är dålig eller skadlig, eller att andras liv i sig alltid är en politisk handling. Hur vi lever är definitivt relevant för politiken, kan tolkas via ideologiska perspektiv och bör alltid analyseras – men som trender, kollektiva strömningar, och inte som sökandet efter enskilda moralbrytare eller moralväktare. En svala gör ingen sommar, med dessa metoder dränerar man devisens kollektiva dimension och byter den gemensamma erfarenheten mot individens kamp, dygd och lidanden.
Spelar man på den planhalvan kan man aldrig argumentera ordentligt mot kollektivblinda i frågor som tex föräldraförsäkringen. Man må ha åsikten att alla föräldrar borde vara hemma lika mycket, men det är inte där legitimiteten finns att hämta. Legitimiteten fås genom att ge samma möjlighet i praktiken för alla. Både till att vara lediga, och att slippa halka efter i arbetslivet. Det har aldrig handlat om att tvinga människor att “leva rätt” utan om att skapa spelrum för dem som annars inte har möjlighet alls att leva som de vill. Ja, detta delvis på andras bekostad – det vanliga priset i så gott som all politik. Inga konstigheter.
Det personliga är politiskt för att det delas med andra. Annars inte.
– – –
* Även kallat “det privata är politiskt”, men det personliga var alltså ursprungsfrasens ord.
– – –
Blandade referenser, inga direkta källor till texten ovan men nyttig läsning:
– Lektion 2 i Athena Farokhzads och Hanna Hallgrens feministiska sommarskola, Aftonbladet 2009
– “Det personliga är politiskt” från Kärlek, makt och systerskap, Göteborgs Universitet
– Elin i GP-krönika om liknande trötthet på samtidens debatt
– Mitt inlägg från häromdagen, vars sista ordinarie stycke detta är en utveckling av