Katarina Wennstam skriver att med åldern byts glåpord mot kvinnor från hora till moralkärring. Att efter åren gått i tillräckliga antal är inte sexualiteten det man vill smäda utan helst bara sopa undan och istället smäda en implicit brist på densamma. Det ligger nog något i detta. Glåporden brukar kalibreras efter rådande fördomar på ett sätt som i bästa fall kan nyttjas som lackmustest på klimatet.
Helt strålande inringat är också hur hon visar misstänkliggörandet mot kvinnliga författare via att inte en käft bland manliga deckarförfattare, som framställer de mest vidriga brott av män mot kvinnor, frågas ut om hur de ser på män – något alla kvinnor som skriver om minsta felande från en man verkar råka ut för.
Dock att det även blir förvirring och orättvis guilt by association i Wennstams utläggning om moralkärringsordet, då hon buntar ihop med hur hon kallats moraliserande. Det är som vanligt när det kommer till detta användbara men också svårbalanserade begrepp. Att kalla någon hora kan ju inte intellektualiseras (njä inte ens när det gäller sell-outs), men att säga att någon moraliserar och veta vad det innebär är inte bara ett glåpord.
Att ha moral och att förespråka moral är ju inte detsamma som att moralisera. Moralism är kategorisk, den rigida fördomsversionen av moral. Personliga känsloargument gjorda till allmän sanning*. Få som kritiseras verkar greppa detta, men det beror troligen på att det som Wennstam beskriver tyvärr är många som gärna kallar hitan eller ditan för moralism utan nån vidare analys, eller som åtminstone slarvar med åtskillnaden. Eller bara famlar efter första bästa kraftuttryck.
Jag får grina lite för vissa miffons närhet till moralist-anklagelser som gör livet surt för oss med rimlig kritik. För även om vi fattar att Katarina Wennstam generellt “önskar alla frivilliga utövare av alla sorters sex lycka till i sängkammaren” så hindrar inte det att texter som den om bdsm-fallet i höstas smutsar ner diskursen med kategorisk moralism. Det största problemet dåvar ju inte att hon såvitt vi vet bara spekulerat i ett enskilt fall, utan att det rakt ut menas att vissa saker gör en uppenbart störd, respektive inte kan förekomma frivilligt. Lyckönskningen försvann rätt fort.
– – –
* Känsloargument är relevanta – för den som känner dem.