Man: Är din relation jämställd? Frågan ställs i anknytning till en debattartikel publicerad i Aftonbladet igår om att män vinner på jämställdhet, tillsammans med samma fråga riktad till kvinnor. Det här handlar alltså om enbart omröstningen.
Jag röstar inte, däremot gissar jag lite snabbt att röstande män kommer att ha svarat “ja” med halvstor majoritet och röstande kvinnor … de kommer också rösta “ja”, men med mindre majoritet. Min gissning är hälften rätt, jag kollar och ser att omkring 60 procent av både män och kvinnor har valt att rösta ja och skillnaden var inte så stor som jag tänkt. Resultatet är i vilket fall inte uppseendeväckande, det bara en väldigt dum fråga.
För det första att definiera sin egen relation på det här sättet. Den som kan tänkas ha mer makt är garanterat antingen blind för den eller har ingen lust att ens anonymt erkänna den. Den som kan tänkas ha mindre är kanske blind för det också, men främst väldigt lite benägen att erkänna underläget gentemot en partner. Men för det andra, viktigare: att särskilt inom en enskild relation definiera jämställdheten så binärt… Ja eller nej? Är du förtryckt, eller en förtryckare? Är det 50/50 över hela skiten? Inte konstigt att antifeminister raljerar över sådan fördelning på alla plan, det är ju verkligen stendumt.
Jag tror inte på jämställdhet som en statisk nivå, inte som ett steg i utvecklingen och inte som en utopi. Jag tror på jämställdhet som en skala man kan mäta efter och en aspekt att granska. När antifemz-lägret pratar om att jämställdhet och feminism inte är samma sak håller jag med. Klart det inte är! Feminismen analyserar sammanhanget efter måttet jämställdhet. Vad som är uppe just nu med maktrelationer betraktat utifrån egenskapen kön. Det är ett mångfacetterat och ibland abstrakt mått, en heltäckande mätning går inte att göra på samhällsnivå. Därför diskuteras allt fram och tillbaka internt feministiskt såväl som mot andra synsätt.
Om min relation är jämställd? Jag tror inte den kan vara det. Jag skulle möjligen kunna argumentera för att ingen relation är jämställd så länge resten av samhället är kasst jämställt. Bagaget utifrån påverkar naturligtvis hur jag beter mig i alla kontexter. Men helst diskar jag helt och hållet måttet för alla sammanhang som är så små som två personer. Maktrelationer finns naturligtvis – men jag använder hellre det bredare jämlikhet för att beskriva en enda relation. Strukturella förhållanden påverkar alltså min relation, men bara inom den finns det ingen poäng att hävda att varje maktskevhet eller arbetsfördelning är ojämställdhet. Jag ska inte ta hushållsansvar i min familj för att förbättra världen, jag ska ta hushållsansvar för att det är mitt jävla hushåll också. Mycket är dessutom helt ok i ett enskilt sammanhang men dåligt när det bildar ett mönster. En sugande kvinnoblick i reklamen, en video vixen i rapvideon, en kvinna tjänar mindre än sin manlige kollega – det är inte ett förtryck, det blir jämställdhetsproblem först när det är det normala eller enda mönstret i stort. Det här är också ett av skälen till varför jag kallat jämställt sex för fånigt ideal.
Så har vi förstås allt som finns utanför det heterosexuella. Jaså det är viktigt att veta om relationen är jämställd, vad säger vi om samkönade par? Är de automatiskt jämställda? Nä ursäkta men jag har svårt att se annat än sitcom-gnäll, biologism och annan alla män/alla kvinnor-retorik, inte mer värdig än den i mina vårdkollegors raljerande över sina gubbar därhemma.
– – –
Allt är relativt hell yeah. Läs även Panams fina hooray för relativismen. Och så Berglins när vi ändå är i farten.