Detta stycke från Beatrice Asks svar på Johanna Sjödins debattartikel om förslaget om barnporrlag är ganska intressant:
Det så kallade “tittförbudet” handlar om att möta det faktum att de som nyttjar barnpornografi inte längre nödvändigtvis laddar ner bilder i sin dator, utan konsumerar bilderna genom att med en medveten handling skaffa sig tillgång till särskilda websiter, till exempel genom att skaffa ett abonnemang. Det kräver en lagändring att stävja det på samma vis som innehav i dag är kriminaliserat. Bestämmelsen träffar självfallet inte den som av misstag råkar titta på barnpornografi, vilket framgår av förslaget.
Alltså, hela Asks svar är sjukt undvikande och allmänt tomt på både nya argument eller svar på Sjödins diton*, men i exempelvis stycket ovan framgår vad som faktiskt är så grundläggande fucked up i hela den sidan av debatten.
Precis som med narkotikapolitiken är det nämligen så uppenbart en moralistisk lag därför att man inte koncentrerar på problemet – de faktiskt övergreppen mot barn – utan på hur man bäst straffar de, får jag anta, sjuka människor som är intresserade av att se helvetet på bild och film. Nej men det är väl klart som fan att eran mening inte är att straffa nån som råkar se fel film, men meningen är utan tvekan att spärra in istället för att med vård hjälpa pedofiler. Precis som det är meningen att spöa knarkare hellre än att hindra HIV-smitta med sprutbyte.
Och till sist, om man ändå rakryggat säger att det viktigaste är att straffa fula gubbar för deras insida och inte deras eventuella handlingar: Att skaffa abonnemang till sajter med barnporr vore att betrakta som innehav redan idag så fuck that. Och som vanligt är varje titt på internet även skapandet av en kopia. Ni är så wack, snälla tänk efter.
– – –
* Kort fråga där: Tror hon på allvar att det är Sjödins egen bloggs vara eller inte vara som är poängen i artikeln? I så fall är hon ju på riktigt dum i huvudet.
– – –
På Pillow Talk skrev jag förra veckan om saken. Twice. (Thrice?).