Chefredaktörer är ett folk

…och de bor verkligen i ett främmande land av heder och kuk.

– – –

Vad i helvete är det för fel på chefredaktörer? Det får antagligen stå för min något begränsade koll på Sveriges samlade årgångar i yrkeskåren, men jag kan fan inte komma på en enda som inte i tid och otid på samma sätt som Jan Helin i Aftonbladet idag blåser upp sig utav bara fan. Han är dock en champ själv. Samtidens störste. För ett tag sen var det bara Oh Yeah vi ger inte SD nåt reklamutrymme fyfan vad vi är bra, sen var det Kolla vi satte dit 10 små riksdagsmuppar med en bjudbluff och nu är det Fuck Yeah nu har SD tappat brallorna på våra debattsidor, värsta fällan har vi gillrat – med expert och allt.

Men byxorna har varit av hela jävla tiden.

Samma sak med P1:s Kaliber som “avslöjade” SD. Det finns inget avslöjande! Alla vet att de tycker såhär, uttrycker sig såhär. Det finns ingen trojansk häst och deras väljare röstar på dem FÖR ATT de tycker såhär, uttrycker sig såhär. Som 30+ säger, typ, bemöt deras fuckin argument och kör dem i en köttkvarn istället. (Vilket han också gör.)

Tillbaka dock till chefredaktören. Det här är alltså bidness. Kaliber var dumhet eller i bästa fall naivitet (och jag fattar att det är ett svårt och rörigt företag att hejda SD:s framgångar), det här är BIDNESS. Jan Helin kampanjar sig själv genom att rigga olika fällor och köra nån ny policy. Det är en mediaprofil på ett mediaföretag. Jag hade bara skrattat åt det, klart kommersiell media ofta kommer fungera på detta sätt, om det inte varit så jävla allvarligt att förstöra all vettig debatt i frågan.

Helin: “Av utgivarskäl kontaktade vi flera av landets ledande experter på tryck- och yttrandefrihet för att gå igenom artikeln.

Flera av dem avråder mig från att publicera Jimmie Åkessons text. De menar att jag som ansvarig utgivare kan åtalas för hets mot folkgrupp för att jag publicerar den.

Jag tar den risken och publicerar i dag debattartikeln.”

Tar den risken! Utsätter sig! Shining vit jävla rustning.

Chefredaktörer. Jag har problemet med folkslaget eftersom det är ett folk som existerar i sin nuvarande form genom en journalistisk myt som borde avgå eller gå och dö – mannen som styr med järnhand och i bästa Citizen Kane-heder och med dolt självförhärligande, han som nedtyngt skriver ner sin flickväns föreställning i lojalitet till ideal som inte betyder nåt. Nu var jag bra, nu var jag god. Förfäderna är stolta. Jag är typ som en martyr till husmor faktiskt.

Kom igen bitches, jag vet ju hur det känns att spricka av stolthet. Hela min helg har gått ut på just den saken och ett av skälen var en publicering i exakt samma tidning, samma sektion. Jag hoppas ändå att jag inte går och sabbar debatt genom min stolthet. Och jag vet mycket väl att jag inte utsätter mig för ett skit, martyrar inte för nån. Jag ämnar också bygga karriär på helvetet.

– – –

(Att publicera debattartikeln var alltså i sig ändå helt rätt. Bitcha om det och skryta om sina gillrade fällor var fel. Bara så ni vet nu alltså. Men update: det finns också skäl att läsa och begrunda Andreas Ekströms samt Fredrik Strömbergs takes på saken. Varandra lika men min rätt olik.)