När jag kollar upp de sista bidragen till ESC genom Inför… del fyra blir jag som vanligt mest glad över oerhört stabila Ukraina som verkligen levererar varenda jävla år. Svetlana Lobodas Be My Valentine är som en Eurovisionversion av Marilyn Manson, kanske mest för att undertiteln Anti-crisis girl konsekvent låter som “Antichrist girl” genom hennes Ukrainska accent. Underbart! Christer Lindarw träffar helt rätt när hans utlåtande som panelmedlem är att han blir lite nervös av stämningen i låten/videon. Dä Mansonpop! Givetvis låter det i grunden som Ukraina brukar. Och det är fett. En ond Ani Lorak alltså, detta är the sweetness. Även Petra Nielsen fäller underbart utlåtande när hon säger att det är pure sex. Mer sex! Det är skönt med sex! Ja och så introducerar hon artisten genom att kalla henne den chokladindränkta slampan. På ett icke-dömande sätt mind you. Och så var hon med i gruppen Viagra förr… Hahaha.
Eh rant over & out.
Det andra bidraget jag verkligen gillar är förstås vidare i spåret som alltid kallas etno, men som naturligtvis är av en helt annan art än Loboda. Jag kommer till det där. I alla fall talar vi om den för en svensk fantastiskt betitlade Hora din Moldova från Moldavien – det är balkanblås galore och djävulskt sväng. Högklass.
Greklands bidrag låter sjukt svenskt. Typ som nåt som vi redan röstat ut i deltävlingarna, typiska svenska moderna schlagers à la EMD/Zelmerlöw fast tråkigare. Litauen överraskar lite med en riktigt bra sångare till skillnad från förra årets tondöve Meat Loaf-ylare, och låten kommer inte hålla så långt men är en fantastisk studie i mid 90’s R&B, värsta Braxton-beatet, och faktiskt lite Mariah Carey-poser på scen av Sasha Son. Alltså från tiden före Carey blev R&B, men fortfarande snackar vi mid 90’s. Gud hela hans klädsel är också så jävla mid 90’s. Hoppas det inte ändras live så du får se det.
Det är väldigt roligt att Thomas Lundin kommenterar Enver Hoxhas forna styre i Albanien, och påtalar att han inte ville ha nåt med Sovjet eller Kina att göra för att Hoxhas kommunism var mer bad-ass. Tänk att det fanns en tid då Nordkorea hade lite konkurrens i pyttegalenkommu. (Eh gissa om min pappa var nere med nån slags solidaritetsgrupp och byddge järnväg i Albanien på den tiden. Åh sweet kommuföräldrar, vilken inblick man har genom dem. Lämpligt avstånd är naturligtvis taget idag.) Vad gäller låten de tävlar med är den inte half-bad, men sångerskan Kejsi Tola inger inget direkt förtroende för kommande liveframträdande när man ser henne i videon. Hon ser ut som 13 (tänk Clarissa explains it all!) och rör sig mesigt, vilket är lite underligt eftersom hon haft artistkarriär i 6 år redan och borde vara rutinerad. Men som sagt, låten är i grunden bra. En liten folk- och eurodiscofärgad stänkare.
När också Estland är bra har årets största överraskning blivit att HELA Baltikum levererar okalkon. Esternas ganska Björkiga sak med sina trummor och stråkar (notera att man kan vara Björk-influerad med annat än röst) är förvisso lite otydlig i konturerna och har nog ingen riktig chans, men jag gillar den. Det blir en låt jag sparar i arkivet och lyssnar på vidare. Detsamma vad gäller otydligheten måste nog sägas om Ryssland i år – de har en riktigt bra sångerska men låten är väldigt blek. Det hjälper inte att hon hamnar på golvet i smärta mot slutet av den, såna grejer kan man bara acceptera om resten är bomben, och det är det inte. Ukraina ska tacka så mycket för att ryssarna snodde denna låt. Oh no liksom, ifall denna vunnit där och jag fått börja tänka om vad gäller mitt stadiga favvoland.
Och naturligtvis är alla stadiga finalnationer trista nästan rakt igenom. UK gör idiotvalet att låta Andrew Lloyd Webber skriva låten och det blir då bara lam musikal med en sanslöst ylande sångdiva. Huga. Frankrike får för sig den liknande dumheten att det är en bra idé att skicka en kabarélåt, vilket väcker en del nostalgi hos vissa penelmedlemmar i Inför ESC, men för mig är det bara stort nej tack. Spanien har en vansinnigt mycket generic variant av Shakira-popen som är habil men inte mer, och de enda som i alla fall gör lite väsen av sig och samtidigt har ett nånstans välgrundat beslut är Tooskland som skickar en swingsnubbe i år igen (nej två menar jag: Alex Swings, Oscar Sings! heter duon). Detta eftersom förrförra årets crooner fick höga poäng hos backup-juryn (den som tar över om tittarröstningen pajar) och i år ska ju faktiskt en jury ha halva makten. Dock har tyskarna valt att befläcka denna swing med dels nåt slags eurotechnobeat, och dels med löktext. Lou Bega står som självklar referens på båda delar. Men jag applåderar den vågade textraden Do the coochie bang-bang. Nog för att det officiellt heter do the gucci bang bang, men snälla – den går vi inte på.
Jag har inte glömt ett land. Jag har bara sparat det till sist. Det mest korkade av allt jag hört i år är förstås Nederländernas uttagning som bestått i att låta The Toppers sjunga samtliga låtar och endast vilket låt som ska vinna har varit uppe för diskussion. The Toppers ska representera i vilket fall. Nog för att det inte är en så vanvettig idé generellt att låta en etablerad artist köra ett helt set och sen tar man hitlåten som tävlingsbidrag – men vi pratar The Toppers nu. Har du sett dem? Nämen gör det här då.
Kläderna! Åldern! Det allmänna utseendet! De ser helt seriöst ut som figurer tecknade av Todd McFarlane med de där kompakta muskelkropparna. Rör sig som de har tevebärande på gång också. Låten, Shine, framgår inte ens genom allt det där, men när jag blundar kan jag i alla fall höra att det är trist och löken. Jag sitter och smågarvar för mig själv när jag ser på videon och tror det är slut där – men så kommer Marie Serneholts fantastiska kommentar när panelen får börja snacka: Jaså det är såhääär EMD kommer se ut om några år! Åh gu vad jag hoppas hon har rätt. Vidare kallar hon dem nåt man ser i reklam för tandkräm (Kukident månne?) eller för värktabletter. De skulle även kunna spela in en remake av Tre män och en liten baby säger jag.
– – –
Det finns på den mer seriösa sidan vissa saker som bara måste tas upp så gott som varje år denna tävling hålls. Brukligt i Nerd Life Deluxe är två saker: Att gnälla på att Israel är med, vilket jag bara halvt gjort i år, samt att lacka på att man sätter stämpeln “etno” på allt som inte är västschlager eller disco och bunta ihop sjukt olika traditioner som vore de samma. Detta måste jag ta itu med ordentligt nu också.
Det är varje år så jävla tydligt att västhjärnan inte pallar att skilja på de som betraktas som konstiga/nya och spännande rytmer. Förutom etiketten etno, som i alla sammanhang kommer vara korkad så länge man missar att etnicitet även gäller vår kultur, får man ibland höra de mer specifika “orient” eller “öst” rätt ofta. De är lite mindre puckade eftersom de kan pricka rätt – öst må vara ett flytande begrepp i sig men det finns ändå än konvention at vi i detta sammanhang menar Östeuropa och i vidare sammanhang kanske tar in Asien också. Men ingen verkar greppa att det är en jävla skillnad i både ursprung och sound på den lite baktaktiga latingrejen som jag ovan kallar Shakira-pop*, och flöjter/melodier från helt andra håll. De har på senare år börjat blandas runt väldigt mycket så ibland är det inte så jävla lätt, men liksom, så fort det blir lite trumma som inte är rock eller untz säger folk etno/öst/orient/medelhavs– och jag kräks. Särskilt Perelli och Lindarw har varit kassa på att höra skillnad i detta års Inför-panel.
Tyvärr har jag ju inte heller så specifik fackkunskap själv heller, så jag missar ibland att etikettera korrekt, men du vet att jag vet vad som är dealen. Eventuella stora missar ursäktas för i förväg.
– – –
Som vidare liten notis måste jag bara säga att Lindarw konsekvent haft assnygga kläder på sig i varje program. Det är ju så man inte vet om man vill ligga eller vara.
– – –
* Update 13 maj: Jävligt mycket kan man också kalla typ reggaeton enligt denna sjukt bra genomgång jag nyss hittade (exempel #6), som egentligen leder fram till crunkens födelse. Och han har använt FL för att fixa beaten!
6 Responses to Battle of the bands (Inför, del 4)