I snickarrummet på fritids gömmer vi oss när vi sprungit ifrån samlingen. Vi gillar inte samling. Vikarien kommer snabbt och säger åt oss att komma tillbaka. Vi måste vara med på samlingen! Det STROOOUUNTARR jag i, säger Ecke och vi skrattar. Vi strooouuntarrrr i allt.
*
– Hur säkert är DITT barn på förskolan?
…frågar Lennart Ekdal i TV-rutan, och det verkar som om han antingen inte fattar någonting, eller på allvar njuter av att ingjuta skräck i småbarnsföräldrar. Det handlar om dig, ditt barn, det kan vara skadat JUST NU. Förskolorna är inte säkra.
Jaså.
Jo, vi har en keff situation med förskolorna. Den som hörde Tendens häromveckan fick inblick i hur barngrupperna vuxit enormt sedan jag gick på dagis* på 80-talet. Man tror det knappt idag, som förskolläraren Elisabeth Bateman menar när hon berättar i Tendens om dåtidens barngrupper. 1980 hade hon 10-15 barn beroende på ålder per 3-4 anställda. Tre till fyra barn per anställd – idag är det fem till sju, och det i mycket större grupper på upp till 23 barn. Samtidigt gjorde även Tendens stor affär i det sista programmet av ett par pojkar som rymt iväg från sitt dagis och inte kommit tillbaka förrän långt senare – kunde det verkligen hänt om de anställda var fler?
Jag måste svara ja på den frågan. Och mena att man är fel ute. Att rymma från dagis är en barnens nationalsport, trotsålderns OS, mästerskap i att skratta så man tappar andan när man sprungit upp och gömt sig i dungen. Vi tappas inte bort av de vuxna när vi är barn – vi drar. Kommer alltid dra.
Fler personal är utan tvekan säkrare. Men förskolan är inte ett fångläger, och enstaka olyckor är inte den värsta konsekvensen. Det som händer när en reporter pressar ansvariga tjänstemän om en olycka, eller rymning som kunde lett till en olycka, är att vi stirrar oss blinda på extremer – tragedierna som kommer att hända hur vi än gör. Skräckhets och antydningar om just ditt barns utsatthet, när fokus borde vara vardagen. På hur mer resurser ger bättre miljö för barnen såväl som anställda. Förskollärare släpper inte iväg barn i dödens käftar eller bränner ut sig automatiskt för att barngrupperna ökar, men tiden och engagemanget för annat än att dagen bara ska överkommas stryps på en gång. Pedagogiken i stort drabbas långt före någons akuta hälsa.
Vad har vi inte tappat där på dessa trettio år? Själv kan jag inte låta bli att fråga om inte dessa resultatförluster och dåligmåenden i skolan senare i åldrarna, som regeringen gärna mosar upp i nyllet på gamla sossestyret kanske är delvis rätt riktat, men helt fel formulerat. De vill ha mer uppstyrt och dizzeplin men funderar inte på grunderna. Flumskolan, vänta va? Det är inte så, utan bristen på utrymme för flum i förskolan. Hur hanterar man skolgången som fostrad i förvaring?
Såklart det bara blir de med tillräckliga resurser hemma istället som klarar sig fint, kolla på undertecknad med två förskollärarföräldrar. Jag må varit utan pengarna, men med medelklassprivilegiet med mig i själen hela skolgången igenom. Och ändå rymde och härjade jag skiten ur både dagis och fritids.
– – –
* Det är lite si och så med detta ord. Många menar att det bidrar till att se på förskolan som barnförvaring och inte så mycket annat, men jag tror inte riktigt på det. För mig som vet vad det handlar om har ordet lika högt pedagogiskt patos som vilken annan skolnivå som helst. Man kan bara göra associationen till förvaring när det är verkligheten vi tyvärr har.