Det var mycket jidder om våldtäktsfrågan utifrån det fjantiga ordmärkandet att det väl måste vara våld med om det ska heta våldtäkt!? Inte en käft ger sig dock på att diskutera varför man talar om våldsamt motstånd när våld inte krävs för att dömas (lagtexten något vag, praxis desto tydligare). Och är det inte än mer betonat på våldsdelen där?
Det är fine by me att en rubricering inte måste tolkas bokstavligt. Men likväl intressant att det ena upprör brett och det andra inte ett skit. Men det är ett problem att våldsamt motstånd ger en association som inte överensstämmer med verkligheten vilket i särskilt ett sånt uppmärksammat och skevt debatterat ämne gör att många tror något helt annat hänt än det som faktiskt hänt. Ungefär som det inbillats sjuka siffror på vad det skulle kostat samhället. En skitsumma per år av nån mer eller mindre begåvad konstnär any day över allt annat slöseri som finns inbakat i kassa system.
Mest upprörande vad gäller att ge sig på lagstiftning är dock det extremt oförutsägbara “oredligt förfarande” som ligger till grund för min ursprungsilska och mörka spådom om att ingen kommer våga sig på nånting hädanefter. Kom ihåg att hon faktiskt frågat en advokat om läget innan verket iscensattes och denne inte trodde det skulle bli problem.
Jag är ganska ointresserad av att diskutera Odells faktiska verk ur vare sig konstnärligt eller “grävande journalistiskt” perspektiv, jag låter mig uppröras endast av att det i mina ögon är så jävla tydligt ett moraliskt ställningstagande och eftergift för pöbeln. Kommentarerna på alla artiklas om saken är en sån avgrund att inte ens Newsmillträsket kommer i närheten. Nåja, det är ju en del av det träsket också förstås.
Men nog finns det enormt mycket muppighet såväl som vissa poänger från båda läger i efterdebatten. Därför hindrar förstås inte min ilska att ändå nicka instämmande i det mesta som sägs av exempelvis Karl Palmås, Hanna Fridén, eller av Niklas Hellgren (för den som missade min update häromdagen).