Det är ju inte lätt alltid. Att tänka igenom saker ordentligt alltså, däremot är det jävligt lätt att flytta halvsanningar till faktaplats och blanda ihop begreppen. Har ju varit inne på att alltid tänka ett steg till, men sen finns andra klassiker på det. Alla B är A, men alla A är inte B.
Under både valvakan i SVT och i DN idag behandlade Peter Wolodarski ämnet väljarna för Sverigedemokraterna respektive Piratpartiet. När jag hörde honom säga det i söndags att PP nog stulit en bunt väljare från SD höll jag först med, jag har inga problem att föreställa mig en viss delad väljargrupp partierna emellan, men från flera håll gjordes detta till något egentligen helt annat.
Många lackade på Wolodarskis uttalande, tyckte det var guilt by association och menade att PP:s väljare eller partiet absolut inte är främlingsfientliga. Andra använde det till att smäda Piratpartiet, med motsatt hållning. Båda är ju lite fåniga. Det är förvisso sant att det nog finns en liten glädje i Wolodarskis analys, en vilja att klämma åt PP, men han säger faktiskt inte att det är frågan om just främlingsfientliga väljare. Men det är nog ett underskattande av SD-väljares envetenhet vad gäller invandringshat att tillskriva PP en så stor betydelse för deras “förlust” (fortfarande på uppgång som du vet).
[…] SVT:s vallokalsundersökning visar att båda i stor utsträckning stöds av yngre män med ett lågt förtroende för det politiska systemet skriver Wolodarski, och det är väl nyckeluppgiften i frågan. Det är här vi ska tänka på att dela upp saken i sina olika dimensioner: Enfrågepartiernas frågor respektive enfrågepartiernas frekventa beroende av populistiska strömningar och metoder.
SD är ett enfrågeparti. Jag vågar påstå att invandringen, eller bredare sett nationalismen, är det absolut enda skälet att välja dem framför något mer etablerat parti. På den punkten finns egentligen bara den motsatta hållningen att hämta hos PP, vars enfråga naturligtvis är integriteten (eller snävare sett free internets). De är däremot fullständigt lika mycket beroende av den i övrigt politiskt ointresserade gruppen som ofta består av unga män. Precis som alla enfrågepartier. Men just demografin är naturligtvis rejält påverkad av vilken frågan som ligger i partiets fokus – Junilistan var exempelvis något helt annat där.
Kanske är det just det att SD länge fått representera svensk populism som gör att man börjat sätta likhetstecken mellan denna och främlingsfientlighet, eller åtminstone generellt betraktat populistiska strömningar som något som endast drivs åt håll som ses som förkastliga. Men då har man ju inte alls förstått populism som sådan. Smutsiga frågor ger inte populism, den finns överallt och det är sjukt förmätet, samt nog lite farligt, att tro ens “egen” ideologi är ren från sånt. Du är inte min vän bara för att du röstar som jag, tycker som jag. Du kanske till och med är en idiot.
Det som gör att det fortfarande känns olustigt när det kommer till Wolodarskis analys är ju nämligen just guilt by association, men på ett annat sätt – att det skulle vara automatiskt diskvalificerande av ett partis politik att dess väljare till viss eller stor del är en skock får. Spelar väl ingen roll. Att Big Wolo D. tror det är FRA- och IPRED-debatterna samt domen mot Pirate Bay som orsakat SD:s begränsade framgång är att ta i. Att det däremot haft oerhört stor betydelse för PP:s enorma framgång är helt rätt, men förutom det väckt finns också aspekten att integritetsfrågan är nästan ensam bland EU-frågor som alls diskuterats i Sverige – åtminstone inom den infamösa ungdomsgruppen och övriga ointresserade. Det är säkert också som Daniel Levin menade i dagens GP att många röstat på PP för att se till att det blir lite drag galoscherna. Inte desto mindre är det helt vansinnigt att få för sig att väljaren som lägger en röst på Piraterna med målet att få gratisluncher är samma person som hamnar i Europaparlamentet.