Dagen efter dagen med bakfylla, och det som igår var att inte behöva göra nånting alls, för att man ju ändå är bakis hallåå, är idag att drabbas av all verklighet som samlats under frånvaron i rus och efterverkningar. Klart det är att skriva om kalaset på ett blogginlägg som händer först av allt.
Helt vansinnigt är det, när man på det som ska vara en jävligt uppstyrd fest med zombietema och sminket är på och seriöst så jävla skitsnyggt, bara fyllar ner sig så mycket att inte en enda bild tas. Att alla andra deltagare verkar ha gjort precis samma sak. Hur kunde jag vara så bränd att jag inte utnyttjade min ensamma tid före gästers ankomst att åtminstone posera för min självutlösare? Men kanske är det lika bra att det inte finns några bevis för hur urartandet börjar, och sedan tar skruv när jag får för mig att alldeles för väck börja köra låtar och skrikrappa över lokalen, och slutligen sjunker in i konstant läge av kladda ner varandra med fejkblod på dansgolvet och prata om obscena saker med flickväns ex. Och öppna bubbelflaskan som inte behövts.
Det vidare nedkladdandet finns dock på en enda bild, verkar vara den enda på mig, där jag halvt tvingar en nykommen gäst att gå med i zombiegemenskapen och börjar skapa öppet sår intill hans öga precis som det yrs truly bar. Och bild från dagen efter finns när jag försöker hålla masken och posera ondskefullt med Arons present. C’est tout, verkar det som, men jag letar. Ni var ju så jävla snygga alla zombies!
Kanske borde jag bättrat på min falnande cutted throat istället…
Jag och Panam spenderade bakisdagen med att trots en ny vetskap om äcklig association köpa must att dricka och promenera hellalångt. Med sjuka mängder thaimat se på Empire of the sun med jobbigaste barnkaraktären ever och sen Star Wars, episod tre, och diskutera de lite mer dolda sugigheterna med nytrilogin, nämligen världsbilderna hos de motsatta parterna och vilka man ska förväntas hålla på. Såklart Panam var den som gick academic om saken.
Du hör ju hur det låter, zombifierad verklighetsflykt, och jag sitter ännu en dag hemma efter en sån vända och gör väl lite långsamt det jag ska, men mest helt annat. Så kommer det nog förbli en dag till. Lär mig nån gång hur man sätter deadlines för sig själv.
One Response to Zombiefied, på så många plan