Antifeminismen är ett kvinnohat

Jag lägger ifrån mig Hatet – en bok om antifeminism av Maria Sveland och undrar lite vad jag ska ha den till. Riktning saknas. Avstampet i hoten mot Svelands person är slagkraftigt och jag tror inte uppmärksamheten varit lika stor utan det. Men detta personliga spår avvecklas snabbt som huvudämne, för att reduceras till litterär inramning kring det som jag antar ska vara den stora genomgången av antifeminismen och dagens ideologiska klimat, men som tyvärr genomförts på tok för slarvigt.

Det är ett krävande arbete att heltäckande beskriva en samtidsdiskurs, slarvar man blir det bara Bengt Ohlsson av hela skiten: svepande analys som tilltalar de med samma förförståelse och alienerar resten. Oavsett om en har rätt eller inte. Jag är ju helt med på att ett individualiserat samhälle bäddar för strukturblindhet, men det är inte övertygande att bara vifta med ordet nyliberal och dessutom exemplifiera det helt uppåt väggarna (Johan Lundberg och Roland PM nyliberaler? LOL).

Några enskilda avsnitt är bra på egen hand, såsom kapitlet om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet (för övrigt en lysande pjäs), där hotproblematiken åter lyfts upp och Sveland faktiskt kan visa tydligt hur Ströms och Billings bloggar i praktiken fungerat som mobiliseringsplats. Överlag är det just när analysen underordnas reportage som journalisten Sveland gör det bästa jobbet. Där analyserna är som bäst har de hämtats från andra författare (obs, inget fel med det!), såsom Carin Holmberg, Ali Esbati och Magnus Linton.

Ingenstans tas dock antifeminismens viktigaste beståndsdel upp på tillräckligt utrymme, nämligen att den är ett kvinnohat. Sveland nämner det i förbifarten, men det är ett tydligt tecken på hemmablindhet att tro det räcker med ordet antifeminism för att vi ska förväntas betrakta det som riktigt hemska grejer. Precis som det hävdas i Hatet råder ju ett debattsamhälle där det i alla frågor ska vara en för och en mot, på det att alla sidor är likvärdigt demokratiska, problemformuleringen aldrig ses över, och där gemene man då säkert förkastar extremister som Medborgare X, men ändå läser etiketten ”antifeminist” som blott ”kritisk mot feminism”. Då återstår bara att varna för sluttande plan och stämningar som piskas upp, samt visa på Breivik, och det är inte nog. Det är ju inte tonläget utan idéerna det är fel på.

Att Sveland skulle kräva rättning i det feministiska ledet, vilket flera annars seriösa kritiker varit inne på angående Hatet, är dock befängt. Vad är det egentligen med vissa ideologiska utsagor som får dem att betraktas som fundamentalism, medan andra sorters tvärsäkerheter på en normal ledarsida aldrig uppfattas som något annat än just en persons övertygelse, upp till läsaren att köpa eller förkasta. Om två liberaler har debatt om vilket sätt att betrakta en given fråga som är mest liberal höjer inte en jävel på ögonbrynen. Jo, det är förstås en viktig del som avgör. Hörde jag maktkritik?

Förhoppningsvis kan Hatet ändå fungera väl som en översikt för den oinsatte, men vällvillige, som snabbt vill får lite koll på antifeministiska grupper och metoder idag. Men antifeminismen som idévärld har inte fått sin definitiva kartläggning.