Äpplen och apelsiner

Det finns relationsklichéer som är så löjligt vanliga i verkligheten att det sällan låter sig berättas om kärlek utan dem. Rädslan för att bli övergiven är en av dem, mänsklig så in i baljan. Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn skildrar en ung kvinna som dessutom verkar ha fått denna rädsla efter föräldrarnas skilsmässa, något som kunde orsakat gäspningar, men fungerar ändå eftersom berättelsen synar det banala, snarare än att spela på det.

Hon som talar i första person bor ihop med pojkvännen Ödlan, är impulsiv och detaljfixerad, och svår på frukt- och bärmetaforer. Hon lär känna kurskamraten Lo och, hoppsan, snart har hon dubbla ovetande pojkvänner. Detta rationaliseras genom att hon låtsas vara två personer, eller med antydningar att hon inte vill bli lämnad, som när mamma lämnade henne. Missnöjd med Ödlan är hon säkert inte men två trygga famnar bättre än en! Självklart kommer punkten då hon måste blåsa av, och där börjar egentligen romanen på allvar. Är hon mest rädd att bli lämnad, som av mamma, eller för att hon själv håller på att bli som just mamma?

Nja, mest rädd är hon för konfrontationer, vilket också tar sig uttryck i själva språket. Perspektivet har frekventa hål mellan fruktstunderna, luckor av blockerade tankar och bitar av skeenden som läsaren inte får vara med på. Täckmantlar på allt: Varför kallas pojkvännen bara Ödlan, varför vet vi inte vad hon själv heter, varför ska hon stava Lo på sitt eget sätt. Hon riktar sina tankar utåt och säger något knepigt om rummet istället för om känslorna. Det är ett ibland irriterande drag av manic pixie dream girl, men betraktat som en omedveten taktik snarare än ett väsenlikt varande är det fullt rimligt.

Varvat med dessa rädslor kommer skammen. Hon grubblar konstant och värderar sina känslor gentemot andras, förlorar oavsett hur hon själv svänger. Är hon verkligen rädd för att mamma övergav henne? Jag föreställer mig att hon är rädd för att hon överdriver sina skyldigheter. När en av två pojkvänner till och med blir hotfull kommer ändå ansvarskänslorna, hon ska försonas, trösta honom? Man tvingas fråga sig hur den trygga famnen faktiskt ska se ut.