Näringsfattigt fläsk

grisen

Eftersom jag älskade Cigaretten efteråt är det riktigt deppigt att Horace Engdahl i sin nya textsamling Den sista grisen levererar så liten andel tänkvärt innehåll, till förmån för det reaktionära som i förra boken bara var en njutbar underton. Vasst har blivit slappt, och beskt blivit bittert. Än mer sorgligt är att flera texter består av plattityder eller rent nonsens.

Förklaringar är alltid bortförklaringar. Om man har situationen i sin hand, behövs inga förklaringar.

Okej.

Det krävs nästan rakt igenom att läsaren själv känner igen sig eller instämmer i tesen för att en text ska nå fram. Självklart är jag då målgrupp nog att hitta flera texter som får mig vilja hala fram mobilen och instagramma ett citat. En om att försöka formulera sina nej på ett tillmötesgående vis, en om att franskan är en svår häst som man omöjligen kan sitta upp på, etc. Men som bäst är ju Engdahl i de alldeles för få glimrande fraserna där ingen igenkänning behövs men där innehållet ändå är hejdlöst specifikt:

Döden är ett gammalt tidskriftsnummer där man medverkar.

Där den stilen råder kan till och med den annars tröttsamma fixeringen vid att avslöja inställsamhet och poserande (ärligt talat i sig en pose) då och då leda till en välbalanserad dråplighet, den sortens utsagor som inte ens behöver vara sann för att man ska nicka och le:

När man börjar fundera över vilka fördelar det skulle innebära för ens närmaste om man dog, har man kommit fram till en självkritik som inte är låtsad.

Det är guldkorn som jag klarar att vada genom en del könskrig för att nå. Åsikterna om genusvetenskapen gör ingen direkt överraskad. Dock ska sägas att det mest ökända citatet faktiskt inte alls är det otvetydigt essentialistiska påstående som det verkar när man läser det fristående:

Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.

Detta hävdas i ett längre resonemang om uppvaktning och (hetero)sexualitet som förvisso är banalt (har ni tänkt på det här att killar blir kingen som ligger runt, men inte tjejer?!) men inte desto mindre korrekt. Även om jag skulle anta att Engdahl vill förklara det mer med natur än normer så sägs faktiskt ingenting om varken orsak eller önskvärdhet.

Den avslutande monologen är egentligen bara en upprepning av allt som just sagts, men med den förtjänsten att den inte bara talar från en tydligt fiktiv position, utan också leker med denna position. Visserligen med en sarkastisk ton, nästan hånfull, men ändå en påminnelse om att detta är litteratur, konst, något att tugga, svälja och smälta och inte bara buga för eller avfärda. Det är bara synd att tankarna får så näringsfattig kost av denna gris.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *