Den obeskrivliga känslan man får när man kan gå från jobbet och tänka so long suckers. Inga bestämda jobbdagar kvar och man kan gå hem och lägga sig tidigt (nåja) för att man vill och inte för att man måste. Inte tänka på att laga sån mat som passar för lunchlåda. Och ikväll när jag var sist kvar på avdelningen sköljde en liten våg av nedstämdhet över mig när jag tänkte på vilket jävla skitliv många av de boende där har, och jag stannar gärna hemma från såna tankar.

Att jag sen kommer säga visst när de ringer och ber mig hoppa in, det tar säkert bara några dar innan det händer, kan man väl också blockera just nu.