[Ur Läsbloggen]

Jaha, och vad har du för ursäkt för att inte ha läst Daniela Wilks tecknade serieroman Bangla Town (Kartago) om du inte gjort det redan? Jag skäms själv över att ha låtit det gå en månad mellan släppet och att jag läste den. Nog för att jag uppskattar den lilla vågen av fantasyserier och liknande i tex Utopi, men självbiografi och realism kommer alltid vara min riktiga dark master när det gäller tecknade serier. Särskilt de som innehåller ensamhetsångest på konstig plats, fumliga dejtingsituationer och gärna en redigt störig partner till protagonisten som man kan jubla över att den dumpas eller lämnar.

Vi kan säga att Daniela Wilks har gjort en serie om att åka till England för att plugga, hamna i en kackerlackstät lägenhet i slummen och sakna en störig pojkvän. Det låter säkert jättetråkigt om man inte är nere med genren, men på hennes blogg Lucy Leotard kan man lyckligtvis ta del av flera smakprov för att fatta. Till exempel min favoritscen ur boken: minigolfen med gårdagens krogragg. En liten varning ska dock utfärdas för risken att fastna hela dagen om man väl går in på bloggen.

Många har jämfört Wilks serier med Mats Jonssons, vilket kan verka som om det gäller det enkla teckningsstilen men jag tror mer att det handlar om förmågan att berätta något som känns lite deppigt samtidigt som det är jävligt roligt.