Allvar, någon?Jag
vet egentligen inte var jag står angående själva tanken
att förbjuda sexistisk reklam. Klassiska argument för båda
sidor samsas rätt bra i mitt huvud. Men vad jag verkligen vet är
att snacket är både förvirrat och verklighetsfrånvänt.
Mina vänner, feminister, snälla. Det går inte smidigt
att snacka om man klumpar ihop sexism och sexualisering
(”av det offentliga rummet”). Jag trodde det var svenne
banan och Spinal Tap som hade svårt att skilja på sex och
sexism men det verkar även gälla massor av folk som alla trodde
de var skärpta och analyserande.
För det första är det offentliga rummet så fan
heller sexualiserat. Det offentliga rummet är i bästa fall
trevligt och fint, i värsta fall tråkigt och göteborgsblåsigt.
Människor sexualiseras, inte döda objekt
(vi räknar bort Berlinmurentanten nu), och verkligen inte abstrakta
begrepp som offentlighet. Ingen runkar loss till offentligheten.
Med besserwisserordmärkardelen avklarad:
Det viktiga var som sagt att skilja på sex
och sexism. Ni vet det här, sexism kommer av engelskans
sex-med-betydelsen-kön. Könsstereotyper etc. I analogi
med rasism. Och precis som med den: positiva eller negativa stereotyper
lika fucked. Jag vet mycket väl att åsikterna om anspelan
på sex och användning av könsstereotyper i reklam ofta
går hand i hand, och lika väl vet jag att anspelan på
sex ofta utförs med just stereotyper (kvinna som objekt man som
subjekt yada yada). Men det går att prata om dessa saker separat,
och vi måste göra det.
Huvudproblemet med förbud
mot sexistisk reklam är att det löst som ett helvete att definiera
det, inte när en stereotyp förekommer, men när den förstärks
och uppmuntras. Ni vet, glimten-i-ögat-invändningen och liknande.
Bara för att det är gjort med nån slags humor är
det inte säkert att alla kommer uppfatta det. Bara för att
nån uppfattar humor är det inte säkert att den var avsiktlig.
Beroende på hur en lagtext skulle vara författat är
det här mer eller mindre påtagligt som problem. Men huvudproblemet
med förbud mot “sexualisering” är inte samma.
Problemet är istället att, stereotypfrågan åsidolagd,
överhuvudtaget motivera varför det är fel (och vafan
man menar med “-isering”).
Jag är ganska allvarlig nu. Jag säger inte att det är
problemfritt, eller att man inte ska reagera alls på att något
säljs med sex som inte har med sex att göra, men fan hörni:
Det är ingen som motiverat varför det är fel med andra
argument än antingen moralistiska, ovan nämnda klagomål
på könsstereotyper, eller att det är fel i sig med kvinnor
som objekt. Jag tycker inte att det räcker. Jag kan se dig som
objekt och subjekt på samma gång, jag kan känna mig
som båda själv och gilla båda delar, och vi kan dessutom
skita i att ens fundera på saken. Ge mig istället fler män
som objekt också så är vi en bit på väg.
Men. Framför allt tror jag att saken alltid
missuppfattats. Det är inte löften om sex
som säljer varan med den heta bruden på bilden. Det är
snarare precis samma grej som bakom exempelvis Coca-colas standardkoncept
att sälja en hel livsstil. Man säljer genom att antyda varan
som attribut i en livsstil, där brudar ingår i vissa
fall. Eller ännu simplare! En livsstil där man ska vara intresserad
av brudarna.
När jag gick i åttan var aktuell H&M-kampanj frontad
av Tyra Banks. Jag och en kompis hade hört att det skulle delas
ut en massa gratisaffisher på nåt slags kontor, för
att stävja att små högstadietöntar som vi skulle
sno dem från busskurerna. Vi letade som fan efter gatan där
detta skulle ske men hittade aldrig dit, men i vilket fall vet jag att
jag var hyfsat engagerad i att få tag i en affisch. Jag vet också
att det inte var för att runka loss. Det var en
enda fet markering för att visa att här kommer det en
riktig kille som vill ha snygga brudar precis som man ska.
Det är vad de säljer
med sexigheten. Vi är inte så dumma i huvudet som vi tror
vi är, inte en fan tror han får knulla modeller för
att han handlar på H&M. Vi är däremot jävligt
mycket lamare än vi tror, och söker desperat de där attributen
som ska få oss accepterade. Fuck it. Det här skulle ju bara
vara en introduktion. Till det viktiga:
När ska vi ta sex på allvar, egentligen?
Som drivkraft alltså. Och nu pratar jag inte om nån jävla
stum affisch utan den verkliga chansen att få till det. För
hur mycket jag än tycker att det är överskattat i sig
i reklamsammanhang tänker jag inte låtsas som att det inte
har fet påverkan på beteende. Men det handlar ju just om
när man står där i till exempel ögonblicket då
man precis börjar hångla första gången med någon
ny. Det är berusande precis som alkohol: man blir pepp som fan
men också dum i huvudet, något hurtigt förenklat. Är
man dessutom kär är det ju ännu värre. Jag pratar
förresten inte heller, om nån nu skulle tro det, om den där
äckliga jävla mossan om kvinnor som fresterskor och män
som inkapabla att vara någolunda hyvens inför dessa onda
varelser, jag pratar om båda kön alike inför lusten.
Allvarligt, hur kul är det att bara kunna skämta om hur skum
man kan bli, hur mycket man får för sig, istället för
att bara diskutera det på riktigt. Jävla mellanstadienivå
att bara låtsas tycka det är skämmigt, skamligt, och
sen lära sig att faktiskt tycka det på riktigt också.
Bara otrohet som koncept liksom, om vi hypotetiskt säger att det
är hälften/hälften mellan bara-kåt och kär-i-en-annan
(jag tippar annars på mer för det förstnämnda),
så kan vi ju bara där se hur pass mycket inflytande det har.
Sex taget på allvar, om något, skulle verkligen kunna förändra
situationen. För helvete, (hetero)kvinnor vill ha män. Vill
dregla över män, och gör det. Men där kan man unna
sig att både skoja och mena allvar samtidigt, eller ännu
hellre, bara mena allvar och inte skämmas. Fan alltså, vinst
nummer ett för män på en förverkligad
äkta jämställdhet: möjligheten att kunna göra
detsamma. Ett jämställt klimat är inte ett klimat där
ingen längre spanar in en förbipasserande bruds ass och kanske
till och med kommenterar det gillande för en kompis. Det är
ett klimat där man faktiskt kan göra det.
Utan att det är skabbigt nånstans. För att kan gå
åt båda håll. För att det inte längre är
en makthandling.
Lenny Kravitz har tydligen levt i celibat i tre år. Motiverar
som så: Jag befinner mig vid en punkt i livet där kvinnorna
måste erbjuda något mer. Inte bara en kropp, utan också
sinne och själ. Say fucking whaaat!? Det är en helt vansinnig
förolämpning mot samtliga kvinnor han haft sex med. Det är
ett otvetydigt tecken på en persons indelning i madonna och jävla
horfitta värd noll. Det är fan till och med ett otvetydigt
tecken på att han inte har höga tankar om sig själv
heller. Men framför allt är det är förolämpning
mot sex, och precis vad jag pratar om. Sex is soul,
jävla dumgubbe. Om man tar det på allvar.
- - -
[Nota bene: Sex taget på allvar är inte Andres Serranos lama
runkbilder (som konst betraktat, runkbilder i sig måste ju inte
vara så spännande). Det är inte Oh la la, äkta
sexscener i Ang Lees nya minsann. Det är inte helgbilaga med
orgasmtips. De säljer, precis som reklamen jag nämnde, inget
annat än en livstil som perfekt och lyckad. Och stressad out of
one’s mind. Fuck dat (hahahaha).]
|