Populärkulturell överklass, finns den?Så du har ryckt upp dig ur ditt mesighetsträsk, höjt dig från nollpunkten och kommit nånstans. Alternativt, kommit nånstans ändå, genom till exempel slumpen. (Tredjealternativt: alltid varit där. Föreliggande utläggning gäller även dig.)

Grattis.

Driftigheten handlar såklart om mer än bara det eviga brudskaffandet (eftersom förra delen talade främst om snälla killen fortsätter det här ibland ur grabbperspektiv, du är smart nog att vända på det själv om du vill). Vi kan nu snacka alla former av karriär och status. Money and the fame, där har vi det, men eftersom pengar är mätbara kan vi skita i att snacka om den saken. För det som är intressant och samtidigt förrädiskt med just status är att det inte är möjligt att mäta, jämföra, eller ens tala om utan sammanhanget. Så oerhört små saker kan få dig att verka som del av en elit i andras ögon, medan du själv tror du är regular svenne.

Sverige är litet. Göteborg är mindre. Folk känner folk som fan kors och tvärs och ändå blir människor imponerade när min vän halar upp kameran på klubben och frågar om hon får ta en bild för Djungeltrumman. Ändå får människor ragg på att vara DJ eller på att känna nån i ett tills nyligen helt okänt lokalband. Ändå suktar människor efter köket på Jazzhuset. För att i nästa stund klistra på en föreställd snobbighet på alla med dessa små jobb och kontakter, och ge skäl för Staël von Holzt-klyschor om jante.

Problemet är ju att det inte bara, eller ens till största delen, handlar om en avundsjuka. Avundsjuka for what? Största delen är ju just denna föreställning om folk som är lyckade, vilken inte bara finns inom miljön jag nyss nämnde utan överallt. Människor med mindrevärdeskomplex som föreställer sig andras totala lycka och närmast arrogant hävdar att dessa minsann inget vet om den självupplevda misären. Och det kanske de inte gör, men vad vet jag själv om grannens nojor? Alla tror de slår underifrån och mina snyggaste vänner har de största komplexen.

Att vara imponerad gör dig ju nervös. Du tackar kanske nej till att gå på festen du just bjudits till för att crowden är för statusintensiv och du antingen tror att du kommer känna dig obekväm, eller tror att alla kommer vara otrevliga. Du har inte ens märkt att de just sagt att de vill ha dig där, eftersom det inte finns nån skiljelinje mellan dig och dem. Historien är gammal som gatan, att höja till skyar för att sedan offra på bålet - och för att kunna ta ner någon på det där sättet förutsätts att man först erkänner en skillnad mellan dem och en själv.

Det finns naturligtvis rediga skäl till avundsjuka eller nervositet också. Exempel: Du känner rätt folk och kan glida förbi kön när andra står och fryser eller svettas. En uppenbar fördel som inte automatiskt gör dig dryg, men definitivt gett dig antingen fast eller tillfällig position bland en slags elit, vilket du måste vara medveten om att folk kommer tycka, oavsett vad du tycker själv. Att inte själv märka att andra fått för sig att man är dryg spär på deras intryck.

Eller. Du är en talför jävel som dessutom kan en massa saker eller kan låtsas detsamma. Som pallar att, eller naturligt kan, ta kommando. Som kan snacka ner folk när det behövs. Gud människa, bli inte sur när nån tycker att den inte får plats i samma rum, för alla som inte är vana att snacka kommer blir avskräckta. Jag brukar hata liknelser, men vem fan bestämmer sig för att ta sin första tur med segelbåt när det blåser upp till storm? Vet om att du har lätt och att andra inte alltid har det, var lite stöttande. Annars ses du som, och är, dryg.

Det som jag tror krävs är alltså en dubbelsidig lösning där de som fått status i andras ögon är medvetna om detta och beter sig därefter, och där de som inte tycker de har status slutar vara så jävla imponerade av andra. Fan, att sluta vara så lättimponerad, att chilla. Har jag inte alltid haft det som standardråd?

(Att det mer avancerade och beräknande spelet om kontakter och status kan förutsätta fula tricks, skenhelighet och förnekande av vänner och rötter eller whatever må vara hänt, men då snackar vi redan the Dark Side och där hjälper bara anfall på the Game itself och inga personliga råd.)