Strt | Bck | Fwd | Arkiv | G-book | Give-Me-Frames

--- ons.13.dec/06 ---

Alla fyller sina årsbästalistor och jag förundras över att man överhuvudtaget kan hålla isär vad som kom i år och vad som kom förra. Jag tänkte först att jag vill göra egna listor, fast skita i om det verkligen är new shit och bara fylla på med det för mig personligen mest sedda/lästa/lyssnade på. Men jag håller inte ens isär igår från idag, jag bara morphar det tidigare associerat med helvetet till nu associerat med new days dawning glory hallelujah, men visst, åtminstone, jag glömmer inte, jag bara skiter i.

Året är en konstig enhet, börjar med grått och kuken och slutar med samma sak, istället för ett stegrande välbefinnande och det är en satans tur att det inte gäller mitt allmänna tillstånd, kanske är det just därför jag vill riva upp sättet att räkna. Fast, äh, det är ändå som med tidsresor på film. För mycket buggar, man kan inte börja ändra bara vissa grejer, det kommer påverka allt och the butterfly får dig till slut att bli en jävla fraternity jock.

Nä, en invändning, det finns en topp, och det är när man är tillbaka med gamla vänner i Sundsvall över jul (nära ögat i år) och visserligen skäms lite för hur jävla kass man är på att höra av sig (det kanske ska gå both ways, visst, men jag vet väl inget om de andra), men man stortrivs ju. En fix av riktig snövinter också (vanligtvis, jag vet inte riktigt hur det blir just i år), lite som en inverterad solsemester man sen kan återvända från och hamna i ett ändå ganska angenämt mildvintersklimat som man i Sundsvall antagligen knappt skulle kalla höst ens.

- - -

Och så en liten kommentar, nä, en stor, till det där jag läst alldeles nyss i alla fall, den kom ju faktiskt i år, det kan tänkas vara nåt slags bidrag till en traditionell lista. Montecore alltså, J.H. Khemiris sophomore novel, och det är nu jag ska introducerade de enda två dimensioner som räknas i allt bedömande av all kinds of shit. Hade jag roligt?, och, alternativt eller, blev jag berörd?

Jag kommer med en redogörelse för det här måttet i separat text nån gång när jag orkar, men jag ser ju att du nickar instämmande, så nu tar vi implementeringen istället:

Ja, jag hade roligt, väldigt roligt. Maken till metagrej har jag aldrig varit med om att nån kommer undan med utan att jag bara somnar på stört. Khemiri fuckar med våra huvuden big time och slänger in gnäll om mottagandet/missuppfattningen av Ett öga rött, smädande kommentarer om egna förlaget (kallat Horstedts), och en allmän upptrappning av förvirringen kring huruvida det är en biografi man läser eller inte, för alla de som verkade hamna lite väl länge i det vad gäller röda ögat.

Och nu skriver jag det här på ett sätt som förutsätter att man läst boken, eller bara skiter i vad den handlar om. För jag kan inte recappa handlingen ordentligt, jag är inte bra på sånt (och det finns nästan ingen heller, Khemiri sysslar uppenbarligen mer med form än berättelse, precis som ett annat skrivarlinjehjon – inget fel i det dock, så länge det som sagt inte blir sömnpiller).

Men i alla fall, det roliga är som vanligt i språket, Jonas fars vän Kadir skriver brev med sjukt roliga direktöversättningar till svenska och ännu roligare är hans kommentarer på Jonas klagan över hur jobbigt det är att vara hypad debutant i Sverige och över folks ständiga missuppfattningar om ögats "autentiska rinkebysvenska". Man får inte se några av breven från Jonas tillbaka till Kadir, men återberättandet som grepp är faktiskt mycket roligare.

Fast fan Khemiri, kommer det en tredje bok som också mest är språkexperiment är det inte ok. Berätta rakt nästa gång om du törs.

Och ärligt, jag måste behandla hela den här grejen med ögat också. (Egentligen skrev jag det ovan bara för att få fram nåt om det.)

Jag kan inte gå med på att Khemiri är så blåst att han inte fattade hela tiden att det skulle bli sådär i recensionerna. Kom igen, de som skriver kultursidorna har verkligen inte koll på miljonsvenskans* vokabulär, de skulle fan inte kunna se skillnad på den och listerländska ens. Och det är ju inte som att det finns några andra som köper böcker än just dessa människor, och deras läsare. Så grejen att peta in fejkade ord som låter äkta för nån utan koll, utan att låta det framgå nånstans i texten att det är fejkat, måste vara antingen a) en fälla, eller mer raffinerat, b) en sales pitch. Båda är grejer som är big no-no, folk vill inte bli lurade. Men, jag kunde inte bry mig mindre. Jag ser det som medvetet, och jag unnar. Don't be playahatin'.

Att idioterna sen inte ens kan hålla isär fakta och fiktion och börja tänka biografi är dock en helt annan sak, där kan de alla suga på dumstruten. All fiktion är påverkat av verkligenheten, sure thang, men det är mer trafik åt andra hållet, från fiktionen till biografin. Och eftersom man aldrig kan veta vart på skalan det ligger ska man alltid läsa som att det är fiktion.

Så det har med saken kommentar-om-Montecore att göra alltså, och jag måste väl säga att det är en jävligt rolig sak att göra. Att efter idioters misstolkningar skriva en ny bok där man verkligen petar in sig själv och sin familj som huvudkaraktärer! Och jag vet inte om man lärt sin läxa, men på nåt sätt tror jag att man faktiskt passar sig för att se det som biografi när greppet är så uppenbart.

Men, blev jag berörd då? Mja, 3 av 10 ungefär, för att tala kvantitativt. Det kom en liten twist på slutet jag tyckte var bra, och många bra detaljer, men inte nog.

- - -

And on another note (longest bloggish ever!) fick jag igen en godkänd CVETMET-tenta idag.

Jag skulle vara överlycklig om det inte vore för att jag tydligen börjat ställa in mig på att jag klarat den ändå, trots min vana att göra tvärtom, plus att idag också var dagen man var tvungen att plita ner ett magisteruppsatsämne på en blankettjävel och satsa hela sin framtid på lösa formuleringar om Amazoning.

Men det är i alla fall sweet att ha 5 poäng till hur som helst.

Ännu en bild från analoga arkivet. 2002.