paparkaka/Blogg

--- fre.17.aug/07 ---

Redan första dagen på jobbhelgen som är första på en månad blir det massa trubbel.

Inte så det går åt helvete, lyckligtvis, men bara en och en halv timme hinner gå innan en av mina två arbetskamrater måste gå hem för att hon är sjuk och jag är kvar med annan vikarie. Det viktigaste är i alla fall gjort, men. Ingen av oss har egen nyckel så vi tvingas hela tiden gå till brandpaniknyckeln man egentligen inte får, absolut inte får!, flytta från dess plats för att ta oss in typ överallt vi behöver ta oss in.

Och det är så segt. Men sedan är en dag borta och det är som vanligt det där att man tror det ska bli så jobbigt och tänker på det flera dagar innan man börjar, men sedan blir det inte så jävla illa ändå. Det är fett att bara jobba nån dag i månaden för lite extra pengar men det vore kanske bättre att tokjobba för att slippa den där inledande känslan varenda jävla gång.

Men imorgon är det roligaste kollegan, och idag fanns det lite att göra efter passet i form av att åka in till stan och se Äkta Kärlek. Antagligen det enda jag kommer lyckas se på Kulturkalaset.

Det namnet ja. Kulturkalaset. Jag tänkte skriva nåt redan förut men orkade inte. Jag tar det lite kort bara:

Vad i helvete!?

Jag är inte upprörd, snarare lite road av er totala muppighet samt namnets sjukliga töntighet (det enda som kunde slå förra årets benämning EM-festen). Men ändå, vadihelvete?

Det bygger liksom på ett antagande om vad kultur är, och framför allt inte är, som borde göra mig förbannad. Men som stannar vid att göra mig matt inför människors jävla dumhet. Det går att klaga på gamla Göteborgskalaset och hela öltältspöbeln. Men det går inte att undvika att kalla det för kultur. Det är om något svensk jävla kultur. Göteborgsk jävla kultur.

Biiiite meeee!

Nu har ni både kultursnobbar och ölpöbel emot er, grattis!

(Äkta Kärlek var bra. Men de borde fått en mindre scen.)

- - -

Blanche och Marie är slut. Den var inte lika fet som Livläkaren, men fan alltså P.O., hur jag inte beundrar folk som pallar research och framför allt folk som bara kör över korrekt historieskrivning och gör vad fan de vill med källorna. Och som blandar in sin egen person. Och som byter perspektiv (och i detta fall bara i slutet, vilket som ett helvete förhöjde).

24, säsong 6, är slut (eller ja, jag tankade ner sista avsnittet i förtid eftersom jag är på Testament i Malmö på måndag, yay!). Det är uppenbart att jag valde rätt säsong att inte maratontitta, ingen annan hade jag stått ut med att vänta så länge för fortsättning med. Alltså: nedgång. Det ska bli film snart, jag vet inte om jag ska hoppas på en uppryckning eller skita i den. Vi får se.

Men props för de roliga ingredienserna: Bauers pappa som skurk. Bauers brorsa som skurk, och tillika Bauers tortyroffer. Två gånger! och därmed det enda som kunde komma upp i nivå med finalen att tortera presidenten i förra säsongen.

Pappa Pralin är inledd (jepp jepp jag är slooow på att ta tag i böcker som kom för länge länge sen). Lovande, verkligen, hittills. Och, fortfarande hittills, mindre ångest än jag befarat.

Kultur. Nycirkushjon!

statistik, serier:	tot. minuter:
24 s6e23, 4 a.m. to 5 a.m. s6e24, 5 a.m. to 6 a.m.	ca 80 min.
statistik, läsning:	tot. sidor:
boken om blanche och marie ca. 20 s. (> utläst.) Jörgensdotter, Anna - pappa pralin ca. 110 s.	ca 130 s.
	[regelverk]

taggar:

vårdish, klagan, rant, P.O., 24.